Märkligt att se sig själv i ett annat ljus. Skenet jag mindes var grått och smutsigt, men det var inte sant. Det lyste sol även då. Familjen som mötte oss skrattade mot kameran och den lilla ettåringen sträckte upp sina armar mot tryggheten efter de första staplande stegen.
Tårarna från min dotters ögonvrå fastnade på mitt fingret där vi satt uppflugna i soffan med datorn i knäet. Hon frågade mig om tårarna som rann när hon skrattade åt sin blöjklädda rumpa som försökte undkomma pappan i en vild jakt.
Jag drog henne närmare mig och kärleken fick håret att resa sig på armarna. Hon förstod. Det fanns en tid när vi var en lycklig familj, de personer som hon älskar allra mest.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
2 veckor sedan
4 kommentarer:
Och det är härligt att veta och förstå det! :)
det är gyllene minnen som man får försöka bevara för evigt...
önskar så det fanns fler av dom här... E är lycklig som har två föräldrar som älskar gränslöst.
Ja det är viktigt att komma ihåg de ljusa och lyckliga stunderna för att inte tappa bort sig i den grå vardagen.
Kram
Skicka en kommentar