LIVET OCH LITE TILL

måndag 9 november 2009

.gråa minnen blev bländande ljusa.

Märkligt att se sig själv i ett annat ljus. Skenet jag mindes var grått och smutsigt, men det var inte sant. Det lyste sol även då. Familjen som mötte oss skrattade mot kameran och den lilla ettåringen sträckte upp sina armar mot tryggheten efter de första staplande stegen.

Tårarna från min dotters ögonvrå fastnade på mitt fingret där vi satt uppflugna i soffan med datorn i knäet. Hon frågade mig om tårarna som rann när hon skrattade åt sin blöjklädda rumpa som försökte undkomma pappan i en vild jakt.

Jag drog henne närmare mig och kärleken fick håret att resa sig på armarna. Hon förstod. Det fanns en tid när vi var en lycklig familj, de personer som hon älskar allra mest.

4 kommentarer:

saramarklund sa...

Och det är härligt att veta och förstå det! :)

mariaprytz sa...

det är gyllene minnen som man får försöka bevara för evigt...

Vardagslyx... sa...

önskar så det fanns fler av dom här... E är lycklig som har två föräldrar som älskar gränslöst.

Monise sa...

Ja det är viktigt att komma ihåg de ljusa och lyckliga stunderna för att inte tappa bort sig i den grå vardagen.
Kram