.och skratten kom på min bekostnad - igen!

I fikarummet radar vi upp våra telefoner. Vissa trängs med kaffekopparna, medan vissa hamnar vid sidan om eftersom en person är notoriskt klumpig och tycks alltid välta sin tekopp över saker som inte mår bra av att bli dränkta. Vi nämner inte hennes namn tycker jag. När man glömmer telefonen på kontoret så märks det alltid eftersom då börjar den ropa och den glömska personen får springa gatlopp genom lokalen ivrigt påhejad av de andra.

Kollegan med alldeles för mycket sarkasm i kroppen slår världsrekord i att kolla vad det var som pep. Jag retas såklart. Hur kan man bara vara sååå nyfiken att man bara måste kasta sig över telefonen?! Och sen ser jag mig om runt bordet för att få medhåll.

Det får jag inte. Istället vänds myntet och jag får tillfälle att generat skruva på mig. För uppenbarligen är det töntigaste inte att reagera snabbt på ett sms, utan att låtsas att man inte bryr sig när det piper till. Som om man är såååå närvarande i nuet att allt annat inte betyder något. Det har aldrig varit sant för mig, jag kan knappt bärga mig tills jag sett vem som försökt prata med mig. Men jag vill ju vara cool. Så jag låtsas att jag har kontrollen.

Resten av fikat skrattar de på min bekostnad.