Det syns ju lång väg att något är fel. Blicken släpar längs golvet och händerna flyttar oroligt på sig. Så jag frågar. Och sen lite till.
Men jag får inga svar.
Och när jag frågar lite till så håller händerna på att fullkomligt vandra ut ur rummet.
Då vet jag inte vad jag ska säga. Det är ju inte mig händerna sträcker sig efter precis. Så mina händer börjar också ägna orimligt mycket uppmärksamhet till en tom tekopp.
Det känns inte så bra när hjälpa blir stjälpa.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
2 veckor sedan
5 kommentarer:
Jamen du har ju brytt dig i alla fall. Det kanske hjälpte fast du inte får se det eftersom sån hjälp drar igång känslor som man kanske måste dölja genom att slinka iväg.
När man hjälper någon är det sällan man får tindrande ögon och ett tack som svar.
I bästa fall kommer kvittot ett par veckor senare - eller mer. Och då fattar man att det man trodde man gjorde var något helt annat...
Vet du. Jag tror inte att man stjälper andra människor bara så där. Det må bli fel ibland men vi kan inte ta ansvar för annat än våra egna känslor. Så att du frågade kan knappast vara fel. Svaren som blev kvar där inne (eller som inte fanns?) kanske kommer fram tids nog, och det är nog inte att stjälpa oavsett hur knasigt det kändes. Vad som nu än hände så tror jag att du menade väl...
jag håller med MP!
En tjej som nyss var i våra trakter och föreläste om maskrosbarn säger "våga fråga - 200 gånger!"
Att jag piskar mig själv (nåja) för detta är för att jag inte lyssnade. Jag kom med frågor. Frågor det inte fanns några svar på (eller ingen ork/vilja att se svaren). Smärtan kommer långt före svaren. Ljusår före. Det går liksom inte att göra nåt åt det.
Så skulle jag aldrig få för mig att trösta min dotter om hon var ledsen. Jag skulle lyssna. Sätta mina egna behov (av att vara frälsaren och den allvetande skräphögen) åt sidan. Det handlar ju inte ett dugg om mig, utan bara vara där och låta henne få vara ledsen klart. Frågorna kommer alltid när tårarna torkat.
Kanske är lösningen för mig att jag bara umgås med sexåringar. Och i takt med att min takt utvecklas så kanske man kan slänga in ett par tioåringar också.
Skicka en kommentar