Jag har alltid agnat med massor av fladdrigt tyg för att få napp. Men vilken färg jag än väljer så nappar bara gammgäddorna och de som saknar intressanta rörelsemönster. I fredags fick jag klart för mig att de fiskar jag vill fånga bara hugger på stretchbyxor och tröjor som kan andas.
Visst har jag berättat att jag håller på att riva ut (riva sönder?) en massa gamla kläder som listigt duckat och gömt sig bland saker jag faktiskt kan ha på mig utan att se ut som en tant/fjortis/pärnäsa/hollywoodfru?
Jag har nakenchockat i sovrummet i kväll. Spatserat fram och tillbaka framför fönstret, varannan gång naken, varannan gång i något gräsligt plagg jag osannolikt nog betalat pengar för.
På stela ben balanserar jag intill sängen. Jag har med stor möda lyckats lyfta ner ett muskeltorterat ben i mina snyggjeans, det andra benet behöver likvärdig assistans. Men sen får jag problem. Jag får knappt upp dem förbi mina lår. Jag rynkar pannan och plockar fram min tipsradstalong.
1. Snyggjeansen har krymt.
x. Min röv, mina lår och min mage har börjat extraknäcka som fettdepåer.
2. Min kropp har börjat fatta att den behöver muskler för all onödigt kånkande som jag utsätter den för.
Pennan får ligga, jag har inget svar. Istället drar jag in magen, tar ett stadigt tag i linningen och pressar in min kropp. Hade jag varit man så skulle jag pipa mig igenom resten av dagen i den ljusaste, spräda stämman, men eftersom jag är kvinna så hörs bara ett mummel.
Hela förmiddagen har jag ormat omkring i mina galet snygga brallor. Glansiga och tighta slingrar de sig upp längs mina ben. Kollegorna reagerar med ..... fullständig tystnad. Fikabordet svämmar över och stolar måste hämtas för att alla ska få plats, men ingen ser mina ormskinnsben. Men! Män!
Nu har jag tvättat att jag äger och har i klädväg, även det i spets som jag hittade under fåtöljen i sovrummet. Fantastiskt skönt tänkte jag och blickade ut över havet rena kläder som låg och krusade sig på min säng.
Komfort går sällan hand i hand med snyggt, och inte den här gången heller ska det bevisas.
Hård träning kräver ofta rätt motivation,
och rätt motivation är ofta nya kläder.
Så jag kilar in och rafsar åt mig lagom diskreta byxor, ett blygt linne och en top i klädsamt rött.
Sen måste jag ha nya skor.
De enda som finns är självlysande i en nyans som jag ofta ser vid vägarbeten. Så nu ska jag strax ner till träningslokalen och placera mina stoppljus åt alla tänkbara riktningar i en Body Combat. Jag räknar att de andra saktar ner till max 30 när de passerar mig. Jag är ju trots allt en trafikfara!
Han rör sig som för att dra blickarna till sig. Blicken pekar målmedvetet frammåt och munnen formar sig runt en tanke om överlägsenhet. Bakom honom lämnar har spår från klädernas prislappar och annat som han vill ska markera status.
Jag möter honom och noterar att han har glömt att knäppa gylfen.
Ungefär fem famnar senare hade alla kläder hamnat i sorterade högar på badrummsgolvet. Tvättmaskinen fick svettas och hela lägenheten fylldes av tropisk fuktig hetta.
Men i nästa steg stöter jag på svårigheter. Var förvarar jag kläderna när garderoben redan är full? Mitt system kräver tydligen att halva garederoben ligger på sovrumsgolvet eller i tvättkorgen. Jag har helt enkelt för mycket kläder för min lilla garderob.
Man kanske skulle haka på livsvisdomen "ett plagg in, ett plagg ut"?
Måste bara hitta ett sätt att släppa taget om alla mina snuttefiltar.
Har mina tros-visar-jeans idag. Dragkedjan åker hela tiden ner och visar ofrivilligt dagens outfit. Öppen föreställning kan man säga.
Även om det då och då vandrar in snyggingar på mitt kontor så vill jag inte precis ge gratisföreställningar. Jag tar inträde (läs: vin, smicker och inspirerande samtal).
Nu sitter ett ljusblått band i dubbelknut mellan gylfen och knappen.
Och det är ett helt projekt att gå på toaletten.
Ja, det där såg ju naturligt och snyggt ut. Verkligen. Fingertoppskänsla på de retuscheringarna. Jorusåatt.
Ralph Laurens rövhål är till och med större än de där taffligt kapade rumporna.
Lång helg och lång tågresa väntar bakom krönet för jag ska ner och träffa vackrast i Lund. Och jag vet precis hur det leendet kommer att se ut som möter mig på perrongen just innan solen masat sig upp.
Dessvärre har jag strandat lite i packningen. Vin, kvinnor och sång står på programmet och jag vet inte hur man klär sig i Lund. Det plagg som sponant kliver ut ur garderoben är den fransiga klänningen som är så kort att man inte kan vara säker på att det är fransar längst ner på fållen och inte något annat...
Anledningen att just den pockar på uppmärksamhet är för att min snartsexåring hjälpte mig att välja kläder till lunchdejten förra veckan. Hon styrde stegen rakt mot det fransiga och glittriga. Och när jag försökte förklara för henne att jag inte ville se ut som rysk eskortdam så morrade hon argt. Hon var arg på mig för att jag ALDRIG hade på mig den klänningen. Vilket slöseri! Jag kunde lika gärna ge den till henne och jag inte skulle ha den själv. En sådan fin klänning ska man alltid ha på sig! Så är det bara!
Jag vet inte jag. Kanske stelnar leendet på vackrast i Lund när norrlänningen kommer med rumpan bar?
Man känner igen dem på långt håll de där ryska tjusiga damerna. Ofta känner man doften också. De har lite andra doftpreferenser misstänker jag. Och av att döma av glittret på kläderna och de puffiga frisyrerna så har de fest lite oftare än vad våra traditioner bjuder.
Ner i spån och jord sjönk hon med sina höga klackar. Vid sin sida hade hon en fet svensk man draperad i något obestämbart.
Det omaka paret letade kantareller längt elljusspåret och små avstickare in i skogen.
Själv sprang jag upp och ner för en brant backe tolv gånger.
Jag tror ändå att de rynkade pannan mer åt mig, än jag åt dem.
Hur klär man sig till dop? Och ännu värre...hur klär man sig till ett dop som hålls på en fäbodvall? Och ännu värre....hur klär man sig snyggt när man vadar genom lera och regn för att komma fram till det lilla partytältet?
Men när vi hade skalat av oss lager av skydd så upptäckte jag att jag kunde inte ha klätt mig bättre. Dresscoden var rutigt. Rutigt i en nyans av blått eller lila. Perfekt.
Men det perfekta slutade inte där....
Jag fick en blind-date i form av en springkompis. På onsdag ska vi springa. Perfekt.
Hjärnan började genast leta barnvakter. Men det löste sig perfekt. De nya grannarna gled in på parkeringen samtidigt som vi. Våra döttrar galopperade iväg mot lekplatsen och jag passade på att fråga om E kunde vara med dem på onsdag. Såklart svarade de. Perfekt.
