.hur man skrämmer bort sina kunder

Dök anfådd in på gymmet 45 minuter innan stängningsdags och konstaterade till min förtjusning att lokalen var helgtyst. Bara kvinnan som jag ofta ser på alla möjliga ställen, men inte vet vem hon är, satt i en av maskinerna. Hon klär sig som en tant även när hon tränar, men jag tror inte hon är det. Hon är nog rätt cool tror jag.

Någonstans mitt i svettigt stånkande glider personalen in. Samma kvinna som förbjöd mig att låta dottern se på film i soffan. Hon får mig att dra efter andan så jag hälsar med ett artigt leende. Kvinnan gick, men vände i dörren.

Var det möjligtvis jag som hade mina ytterkläder i fotöljen utanför? Och såklart det var, jag hade ju väldans bråttom och jag kom i träningskläder och skulle lämna lokalen i samma kläder också.

Men hur skulle det se ut om alla lämnade sina kläder där?

När hon gick blev det dödstyst igen. Vi var ju trots allt bara två där.

Så fort nya gymmet öppnar så har den kvinnan en uppsättning ytterkläder mindre att oroa sig för. Så skönt det ska bli för henne.

Och för mig.

.servicen som försvann

Jag hade faktiskt ett ärende till Posten idag. Jag fick fråga runt lite innan jag hittade byggnaden där den låg. De flesta hade bara något vagt minne av en tjänst där man kunde skicka saker till varandra utan att använda datorn. Någon gissade att anledningen var att mottagaren av dokumentet helt enkelt hade slut på toner i skrivaren. En annan trodde att Posten var en arbetsmarknadspolitisk åtgärd i samma anda som datorteket.

Eftersom det nu var ett tag sedan jag var där, så levde jag fortfarande i illussionen om att Posten skulle kunna lösa ett problem åt mig. Jag hade 83 kataloger som skulle iväg. Ett jobb för posten! Men se, där hade jag fel. Jag behandlades som pest och kvinnan i glasburen tycktes inte förstå varför jag inte registrerat försändelsen via posten.se. Hela hennes kroppsspråk överförde avsky över att jag överhuvudtaget hade tagit omvägen in på hennes jobb.

Vid närmare eftertanke så borde jag fattat misstanke redan vid den orimligt tunga entrédörren.

-Eller när jag klev in i den öde lokalen som mest liknade en gravkammare.

-Eller när jag fick vänta fem minuter i luckan innan kvinnan ägnade mig någon som helst uppmärksamhet.

-Eller när jag själv fick stämpla alla 83 kataloger med ”portot betalt” medan hon tittade på.

Och som den lama Svensson som jag är, så väntar jag tills jag kommer hem innan jag spyr galla. Hurra för passiv handligskraft! Hurra för envägskommunikation!

.där var lyset inte på

Det finns vissa saker som jag har oerhört stort motstånd till att åtgärda. Små fel i lägenheten hör till en av dem. Faktum är att en av lamporna i badrumsskåpet har varit trasigt sen jag flyttade in i lägenheten för ett och ett halvt år sedan. Ibland har den fungerat med hjälp av en resolut knackning. Men om en är trasig så har man alltid den andra, tänker Comvidare och tar ett steg närmare den som fungerar.

I helgen gav även den lampan upp! Nu ser det onekligen lite mörkt ut framför spegeln. Min taktik med skjuta åtgärder till framtiden är inte så framgångsrik längre.

Pillar ut insatsen och ser genast att jag inte vet hur man får upp den. Försöker med styrka, list och tålamod. Men inget fungerar.

Hämtar verktyg och monterar ner insats med sladdar och allt. Men lyckas fortfarande inte bända upp glaset.

Ger upp och åker till lampaffären. Den enda som finns i staden. En anrik affär. Funnits i släkten i generationer. Men mannen i kassan lyckas inte heller. Fast ärligt, jag tyckte inte att hans ansträngning var imponerande. Han hade nog som inställning att inte imponera för han sköt bara över de nya glödlamporna med uppmaningen att jag fick lösa det själv.

Så nu står jag likt förbannat här med min trasiga badrumsbelysning.

Vad gör jag nu?