.klockan är helt uppåt väggarna

Jag är uppstigen, har frukost i magen, kläderna sitter på kroppen, ansiktsmasken ligger på plats och ögonfransarna är spretiga och svarta. Tjejerna har lekt i oändlighet och lägenhetsgovlet är täckt av gosedjur, barbiedockor, kläder och soffkuddar.

Klockan på väggen visar strax efter tio?

Helt uppåt väggarna. Jag måste skaka på den för att förstå att den visar rätt.

Jaha, vad gör vi nu då? Är det dags för middagsluren snart?

.morgonstund har galopp i kroppen

Om hon börjar prata med mig är det ett dåligt tecken. Då kommer jag att måsta börja prata tillbaka och mest troligt så måste jag kliva upp för att trycka igång en film.

Men jag har lärt mig att jag bara kan köpa mig dryga timmen, mer än så och hon börjar klättra på väggarna av hunger.

Strax efter tio landar ett knä i min mage och jag hinner nätt och jämt skydda näsbenet från att krossas av en armbåge. Hon har suttit framför TVn i tre timmar! Jag flyger upp ur sängen och landar i köket. Fort, fort, fort fram med frukost. Yoghurten fyller jag på medan hon äter.


Men det är förstent. Nu galopperar hon genom lägenheten på en käpphäst.

.många klippblock i min vårflod!

Jag inser att jag har en inbyggd vett och etikett när det gäller att använda cykeln som transportmedel, till skillnad från att dra runt den över stock och sten för att svetten ska rinna ner i cykelbyxor med inbyggd binda. Jag behöver nämligen inte tänka så mycket på bansträckning och placering. Turen till jobbet flyter fram lika självsäkert som en vårflod.

Men alla har inte fostrats i en studentstad, vars infrastruktur heter cykelbanor. Vissa är infödda Härnösandsbor med en lite annan fostran. Vi kan kalla den för curling. De hamnar nämligen som ett stort klippblock mitt i min vårflod. Hindrar mitt perfekta flöde liksom!

.tio-i-två

Under min morgonpromenad hör jag nyheterna två gånger. Den andra gången är jag någonstans i mitten på den backe som brukar se till att munnen smakar blod när jag är ute och springer. Lastbilarna virvlar upp samma damm i ögonen varje morgon. Kvinnan med ansiktet som är vagt bekant, men som jag inte riktigt kan placera, möter mig med målmedveten blick. Och i baracken som ska föreställa ett kontor så tänds lamporna.

Man möter många fordon. Fordon med män i. Män som har enhandsfattning på ratten och en lutande hållning som nog ska ge intrycket av coolhet, men bara ser bajsnödigt ut.

Jag undrar.

Vad hände egentligen med tio-i-två-greppet som man nöp sig fast i så att knogarna vitnade under körskolelektionerna?

.min nya väckningssignal!

De unga grannarna väcker mig med hårda ord nästan varje morgon. Oftast vill jag strypa dem. Men i morse kom det väldigt lägligt eftersom jag råkat glömma ställa väckaren.

Så ljudet av människor som bråkar om vem som egentligen borde kliva upp med den lille var som musik i mina öron...