.missade tåg och drunknande hjärtan

Kölden strömmar genom kroppen och jag trycker telefonen hårdare mot örat i hopp om att hitta värme. Jag blev kvar på perrongen när tåget gick. Men innan kylan nått ända ner i tårna så hittar jag fler snopna tågresenärer och helt plötsligt fryser jag inte lika mycket.

Vi står nära och delar med oss av oro och skratt. Telefonen som har en röst skickas mellan oss och vi får veta att det finns plats i bistrovagnen och att ingen ska lämnas kvar.

Plötsligt har jag nya vänner. Barnläkaren med den varma blicken som ska till huvudstaden för att hålla föredrag, geologen som fastnat i tankar om sig själv, det underbara syskonparet som har fullt av trygghet i sina kroppar och han, alkoholisten, som försöker dränka ett gott hjärta.

För i förvirringen väcks omtanke och svindlande godhet. Den elvaåriga pojken får julafton och alla sina födelsedagar i ögonen när en signerad matchtröja hamnar i hans famn. Han får den av mannen som har svårt att fokusera blicken. Det står Zlatan med svart tusch på ryggen.

Ett par minuter senare har hjälten ryckts tillbaka av missbrukets klor och det vackra hjärtat får kämpa med att hålla sig flytande.

Men jag kommer aldrig att glömma hur tåget smög förbi bakom oss, för att den pojken skulle få sin tröja.

.I spy with my little eye

Klockan är strax före åtta på kvällen och tre tonårsligister smyger omkring dagiset utanför sovrumsfönstret. Jag släpper dem inte med blicken när de klättrar över staketet, upp i trädet och vidare upp på taket. Avståndet räcker inte för att jag ska missa hur de spänner ut sina taniga kroppar för att stärka bilden av vad de helst av allt vill vara - nämligen odödliga.

Innan jag berättat klart mitt ärende hos polisen har de regnat ner på andra sidan dagiset. De dunkar varandra i ryggen, och svänger med armarna när de tumlar vidare mot nästa demonstration av oövervinnerlighet.

.actionhjälte i soffan.

Jag skulle passa bättre än Angelina Jolie som superhjälte. Min bröst är i mer lämplig storlek och hamnar inte i vägen när jag skjuter med mina pickadoller.

Ville bara säga det!

Liks!

Pilutta henne!

Actionhjälte med bröstvårtor à la Picasso

.historien om en stake

Bastuaggregatet är så hett att den bränner håret av min högerarm, trots att jag sitter en meter bort. Jag börjar närma mig kokpunkten och det svider i ögonen från svetten som bildat ett porlande vattenfall, ner över mitt ansikte. Tittar ut genom immigt fönster och ser löv som lämnat sina träd och ett stort mörkt vatten.

Daskar mig på låren och reser mig upp. Proklamerar självsäkert att här ska badas. Det imponerade suset från bastun ger egot en skjuts som tar mig hela vägen ut på verandan. Där registrerar fötterna en bitande kyla och skickar signalen upp till hjärnan. Hjärnan går dock fortfarande på endorfiner och smärta och styr kroppen, med tillsynes målmedvetna steg, ner mot bryggan. Poliskvinnan går några steg framför.

Tårna lossnar när de bryter ytspänningen. Och nu registrerar hjärnan äntligen signalerna korrekt. Det är kallt så in i helvete! Sneglar åt sidan och ser poliskvinnan. Förbannar min otur att känna en kvinna som känner en snut som ser ut att kunna riva morötter på magen. Inte läge att vara fjolla som ni förstår.

Tar sats och hoppar i. Jag förstår att ljudet jag hör på vägen ner inte är isen som spricker, utan tänderna som faller i tusen bitar när jag pressar käkarna mot varandra. När jag kommer upp ovanför vattenytan igen har jag plötsligt glömt bort hur man andas. Det enda som hörs är ett väsande. Och ett evigt plaskande. Jag har tydligen också glömt hur man gör när man simmar.

Fötterna letar febrilt efter stenen. Eller rättare sagt, jag tror att fötterna gör det för jag har ingen känsel kvar. Stenen hittar jag inte, men på något sätt lyckas jag kravla mig upp på bryggan igen. Och väl uppe så hittar jag min andning igen. Vilken tur!

Slänger med armarna lite extra när jag går upp mot bastun igen.

Sparkar upp dörren.

Krafsar mig på pungen.

Ropar in i mörkret; vem av brudarna vill ha en kall öl?