.lektion tolv - kämpa inte!

Jag träffar bara fel tjejer, suckar han och syftar på tjugoåringarna som tråkar ut honom och de gifta kvinnorna utom räckhåll.

Men, säger jag och kan knappt tro att orden kommer från min mun, det är nog inte tjejerna det är fel på. Det är nog du som letar på fel ställe för att du är för rädd för att träffa någon på riktigt.

Han nickar nästan osynligt och markerar att han inte vill prata mer om det.

Själv har jag kommit fram till lektion tolv, den som handlar om att inte kämpa så förbannat. Normala killar regerar normalt på normala frågor. Får man en konstig respons så ska man nog inte stanna kvar och vänta på en ny. Eller ännu värre, tjata sig till rätt reaktion.

Vad håller ni på att lära er?

.ska vi gifta oss och separera?

Sprang in i väggen av misstro igen. Den knäcker mig fullständigt och jag måste alltid torka mina tårar efteråt. För varje gång det händer så måste jag riva itu den där bilden som jag håller nära mitt hjärta. Det var inte som jag trodde. Jag hade fel. Jag valde fel.

Men, jag lär mig den hårda vägen. Nu har jag ett nytt kontrollmoment när jag träffar någon ny. Är han en person som jag kommer att kunna separera från?

Och signalerna är lätta att upptäcka. Hur pratar han om sina ex? Är de egoistiska, snåla, och anledningen till att hela relationen gick åt helvete? I så fall är det så han kommer att prata om mig också. För de som pratar skit om sina ex, är större skitstövlar själva.

.otrohet och självkänslan

En gång spenderade jag en hel natt med en man. Det var då jag hade sambo hemma och en bebis i magen. Idag vet jag inte vad som gjorde att fantasierna den natten aldrig blev händer på nakna kroppar, eller orden mellan oss inte förvandlades till heta kyssar. Jag tänker på honom än och undrar vad livet hade betytt om jag hade låtit den famnen fånga mig.

För dessa famnar finns överallt. De sträcker sig mot mig och de sträcker sig mot det jag har. Två gånger har sveket förlamat mig när det som jag tog för givet hittat andra rum där ord som "nej" inte fått plats.

Och själv har jag också framgångsrikt förträngt att den man som jag kysst inte var min att kyssa.

Nu står jag utanför och upplever otrohetens svarta lava. Följer den kokande massans väg genom doftande ängsmarker och ser hur vita björkar dras med ner i älven. Och allt som var vackert är borta.

För även om jag blundar. Även om jag vänder bort blicken så når bilden mig. Bilden, som jag la mot mitt bröst för att täcka gropen där självkänslan inte fanns, och som lurat mig att tro att lavans mördande kraft var något vackert. Att den attraktion, den livboj av känslor som surfade de heta vågorna skulle överleva resan.

Men jag ser nu att relationer som bygger på lögner stelnar och dör tillsammans med lavan när den tappat sin energi.

.den ofrivillige parkonsulten

Jag har nu hittat min plats i "the circle of life". Min livsuppgift. Min gudomliga plan!

Mina damer och herrar, jag är den som hittar andra till andra!

Genom att gå på dejt med mig så får man en aura som (uppenbarligen) är oemotstådlig för alla andra, och man får ögon som (uppenbarligen) gör att omgivningen översvämmas av pumor. I tell you, det är världsklass på det glans jag målar människor med!

I vissa fall räcker det faktiskt bara med en dejt innan han hittar sin blivande fru. I andra fall krävs ett antal kontakter innan jag blinkar till och plötslig upptäcker att han har hittat någon att drunkna i. Och i ett par extrema fall så har stjärnglansen varit så stark att mannen inte ens hunnit avsluta mig innan han kastat sig i famnen hos denna livskamrat som plötsligt uppenbarade sig.

Så singlar träd fram! Dejta mig och finn din livspartner (i någon annan...jag kan inte nog betona det). Pengarna tillbaka om du inte hittar någon inom en vecka! Jag är nämligen den ofrivillige parkonsulten och jag misslyckas aldrig med ett uppdrag. Olé!

.men fatta!

Men fatta nån gång, tänkte jag. Kanske till och med sa jag det. Tog tag i axlar och skakade om. Knöt knogar vita.

Frukost, lunch och middag stormade jag. Bet stora tuggor av frustration, svalde rädsla och spottade upp mod.

Tre olika vänner, men jag var lika.

Hård?

Men aldrig ville jag resa mig upp och gå. Nej, jag satt kvar och delade ärlighet med vänner jag litar så mycket på att jag vet att de inte kommer att lämna mig bara för att jag säger vad jag tänker.

Integritet!

.singelolycka?

-Så, då är du inte singel längre? Han som frågar känner mig ypperligt för han sveper in hela frågan i en retsam ton. Och mycket riktigt rycker jag tillbaka som om han berättat för mig att jag är döende.

-Eh, alltså. Singel. Jag vet inte. Eh. Du vet att. Och så hänvisar jag till FB. Jag har plockat bort statusen "singel", men inte lagt till nåt om nån relation till nån. Som om det är ett vettigt svar.

Han går skrattande tillbaka till sitt kontor och lämnar mig med svettig panna och skräckslaget hjärta.

Som singel är jag trygg. Jag har ordnat ett liv till mig och E som jag älskar. Inte beroende av nån, men med kärlek i form av vänner och familj på en armlängds avstånd. Skulle någon komma in i mitt liv - i vårt liv, skulle jag vara tvungen att möblera om. Och bara tanken på att röra upp det jag lagt till rätta, förlamar mig. För min erfarenhet av förhållanden gör inte att relationsformen säljer sig själv precis. Snarare - gå in i en relation hel och lämna den som ett vrak!

Jag torkar min svettiga panna och smakar på orden igen. Pojkvän. Förhållande. Tillit. Närhet. Kärlek.

.the list!

Under tjockt täcke och kuddarna i en ring runt huvudet ligger E och berättar om sin lista. Hon ritar i handflatan och avslöjar för mig att fyra personer har strukits från hennes kärlekslista.

Ingen skillnad på vuxna och barn tänker jag och minns diskussionen häromdagen i fikarummet om "listan". Ni vet, listan med fem kändisar som man får ligga med även om man är upptagen i en relation.

Sakta i backarna! Rusa inte iväg i fullständig iver nu bara för att jag antydde fritt sex. Det finns såklart regler. Man får inte stalka kändisen, utan denne måste vara den som tar initiativet. Det får inte vara en kändis som man haft en historia med (om man nu råkat vara lite av en groupie) eller en som finns i någons släktträd (det är dessutom förbjudet av äckelskälet också).

Seså stadgade par, hämta papper och penna nu och jämför med varandra! Oblyga får gärna lämna sin lista i kommentatorsfältet.



Den där kärlekslistan....inte så tokigt egentligen att skapa en sån där kärlekslista som sexåringar har. När man träffar så många spännande personer så är det väl dumt att bara fantisera om en i taget. Seså alla singlar, hämta papper och penna och skriv en lista på personer som finns i omgivningen som hamnar på topp fem. Jag har redan börjat!

.den fullvuxna koalabjörnen

Han hinner knappt kliva över tröskeln in i pepparkaksdoft förrän jag flätar mina armar och ben runt hans kropp. Jag släpper bara motvilligt greppet för att lyfta koppen mot min mun och svälja söta droppar av ljummen glögg.

Sen händer inte så mycket mer för jag somnar med näsan platt mot tålmodigt hjärta.

När han reser sig upp för att gå, sitter jag fastvuxen vid hans kropp och han får skrapa lite på ett hörn för att hitta ett grepp så att han kan slita loss mig. Det blir omeldelbart kallt där jag står i hallen och svajar lite för mig själv.

Sen händer inte så mycket mer för jag kryper ner under täcker och längtar efter värme som stannar kvar.

.forever singel?

Bara för att jag uttalar orden behöver det inte betyda att det blir så. Men jag är inte rädd för vad orden betyder längre. Jag vet att jag skulle överleva. Och jag vet att jag till och med skulle få ett bra liv. Trots att jag inte har kartan (eller kanske på grund av att jag inte har kartan).

Så ni behöver inte vara oroliga.

Jag har inte gett upp.

Bara accepterat.

.att vänja sig långsamt

Jag vänjer mig långsamt vid tanken att mitt liv kanske är så bra som det någonsin kan bli. Att den kärlek som finns i min omgivning är min resas höjdpunkt. Och att jag, om några år, kommer att vända mig om och se parkbänken jag vilade vid när mitt liv var som finast.

Tanken på att aldrig mer i min famn få hålla ett litet barn av min kropp är redan verklig. Den vägen kommer jag (nog) aldrig få vandra igen. För många år sedan såg min framtid annorlunda ut. Då trängdes fötter och hundvalpar under köksbordet. Men nu sitter vi där, jag om mitt enda barn. En verklighet som är vacker, trots att isande vindar kryper under skinnet ibland.

Än vet jag inte hur jag ska hantera tankarna som virvlar i mig och säger att jag kanske aldrig träffar någon att dela mitt liv med? För kanske blir det också min verklighet. Mitt val är att inte kliva någon på fötterna eller låta mig bli buren. Inte leva som par bara för att bördan av kraven och förväntningarna skaver mot mina axlar.


Jag vill ta stegen med egen kraft.

Min resa är min.


Men hur accepterar man utsikten att aldrig få skratta åt det oväntade tillsammans med den där trygga vännen som gör samma resa? Eller gråta vårfloder åt det vackra med personen som vill förstå? Eller springa ikapp bara för att utmaningen lockar?

.synd, det var ett fint motiv.

Det var då jag försökte gömma min växande mage under stora koftor som sveptes varv på varv runt kroppen. Och det som fanns i mig hade redan presenterat sig och visste instinktivt att allt mitt var hennes. Därför blinkade jag mig tårögd i mina försök att hålla mig vaken.

Plötsligt satt han vid min sida. Jag vet inte hur, men allt som sades efter det var perfekta pusselbitar som hakade i varandra. Natten slutade aldrig, men det blev dag alldeles för fort. Rösten hör jag fortfarande. Och skrattet. Och jag minns fåtöljerna som lånade oss sitt utrymme när jag lade handen på hans knä och sa att om allt vore annorlunda.

För jag hade gjort mitt val. Barnet i min mage förtjänade det liv som jag lovat henne. En mor och en far. Så jag sa adjö och stängde dörren.

Tre år senare öppnades en taxi och mina minnen klev ut. Samma röst hälsade på mig, om än med betydligt mer förvåning i klangen. Då fanns inte tid att prata. Bara fånga blickar som kastades mellan oss. Bilen åkte iväg utan svar. Men ett kort meddelande som strax efteråt fladdrade iväg i luften fick svar. Fjärilarna dansade för ett ögonblick. Men förhoppningarna fanns någon annan stans.

Nu har ytterligare tre år passerat. Var är du frågar jag? Inte hos dig svarar han.

Det finns inga fler bitar att lägga.


Synd, det var ett fint motiv.

.mina långa resor

Jag sätter mig bekvämt på tåget för att, när jag kommer fram, hitta varma kramar och ögon som aldrig tycks sluta lyssna.

Jag vaggas till ro i bilen som tar mig till uppmuntrande leenden och händer som alltid vill berätta mer.

Jag lutar mig tillbaka i bussen säte för att om några timmar, hitta skratt som kittlar hela kroppen och omtänksam värme som inte har bråttom att gå.


Men ibland kan jag önska att jag hittade en resa som tog mig till soffan i mitt vardagsrum.

.ni skulle passa perfekt ihop, sa hon

Det höga glaset värmer mina händer och får dem att slappna av. På andra sidan det lilla bordet sitter hon som jag inte känner så bra. Vi pratar om relationer och uppbrott. Mellan orden tänker jag på det hon inte sa för tre år sedan, men jag kommer mig inte för att fråga igen. För jag vet att andra fort glömmer det som inte släpper taget om mig.

-Men jag har en kille till dig, utbrister hon entusiastiskt.

Namnet får skummet att dansa till. Det är han, som jag trodde jag kände. Tre år gamla tankar och dagsfärska tankar får helt plötsligt samsas om utrymmet i glaset framför mig.

-Ni skulle passa perfekt ihop, fortsätter hon utan att se hur skummet skriker nej.

Och helt plötsligt finns han där igen. Ögonen som säger mer än munnen. Händerna som varsamt håller min blick fängslad. Och det där skrattet som alltid låter så förvånat.

Jag tar en klunk av kaffet innan jag berättar om de känslor som förut bodde i mitt hjärta. Men jag förmår mig inte berätta om vart de tog vägen och hon frågar inte heller.

Kanske såg hon hur oroligt skummet var.

.omöjliga par

Jag vet att det är strumpor som brukar förlora sin äkta hälft. Där är skiljsmässostatistiken skrämmande hög. Men hur hög den än är så kommer den inte upp i den privata statistik jag för över örhängen som blivit övergivna.

Om jag på morgonen hakar fast en glittrande droppe i varje öra, så hittar jag bara den ena framför spegeln på kvällen.

När jag ska fästa flärdfulla kreationer i örsnibbarna så tappar jag chockernade ofta den ena rätt ner i avloppet.

Och när jag krafsar runt bland rikedomarna i smyckesskrinet så hör ingen ihop med någon annan.


Kära smycken, behöver ni prata ut med någon om detta?

.fruar på jobbet

Tänk om männen på mitt jobb var lite mer lik Dr Phil och Paul Anka. Hur skulle det se ut? Skulle deras fruar sitta och vänta på sina män ute i fikarummet tills det var dags att gå hem? Då skulle de ställa sig upp med sina perfekta frisyrer och välmanikyrerade naglar och vinka till oss andra medans de i armkrok lämnade kontoret.



Vilken uppvisning i total avsaknad av känslan för människors lika värde.

Blott en skugga av sin man...

..och inget mer.

.det har hänt nåt

Det har hänt nåt som har rubbat min värld. Fått mig att ifrågasätta mig själv, personer i min närhet och det mänskliga psyket i stort. Jag söker förståelse, men finner inte mycket. Jag söker lugn, men kastas mellan insikter och förtvivlan. Jag söker omsorg och finner så mycket vackra människor mitt i allt kaos.

Jag sorterar.

Vad är sant? Vem är sann?

Och det som blir kvar är mig själv. Jag kan inte göra annat än att fortsätta vara ärlig. Brutalärlig. Mot mig. Mot andra.

Något mer om detta tänker jag inte säga.


Det får vara nog nu.

.men det är något jag inte begriper

Inga nervgifter skvalpade runt i fostervattnet jag simmade i under mina första nio månader, så min kropp ser ut som en kropp ska göra.

Generna som bar på intektuell vighet fick jag med mig i bagaget, så hjärnan sitter där den ska.

Humor och snabba associationer har jag tränat upp, så jag är ingen likvaka.

Lagom många bekymmer har drabbat mig, så jag är varken överdrivet naiv eller deprimerande pessimistisk.

Spegeln skrämmer mig inte längre, så jag har tillräcklig insikt att se när jag kliver på tår.



Men varför jag ändå fortfarande lever ensam med mitt barn...

...det är något jag inte begriper.

.gift kåt man

Jag är ett äventyr. Eller så står det lovligt byte i pannan, fast det är inget jag själv ser när jag tittar i spegeln. Men tydligen är det så att man kan använda mig till att testa gränserna på. Särskilt om man är gift. Då kan man berätta för mig hur het jag är. Eller hur vacker. Och så kan man flirta ogenerat med mig tills jag måste säga ifrån. Jag!

Varför faller det på min lott att vara moralen? Varför är det jag som måste ta ansvar för att rätt gränser hålls? Jag har väl inget ansvar mot någon. Jag är inte gift. Jag är inte sambo. Herregud, jag har inte ens en pojkvän.

Och vilken jävla sits jag hamnar i då! Ursäkta mig medsyster, men din man har ramlat ner i min urringning. Hur många kvinnor kan ta den informationen utan att kasta anklagande blickar på slampan med den djupa urringningen?

Tankarna går till de sexuellt utnyttjade. Men hon var ju klädd utmanande. Är den allmänna uppfattningen att alla män är oskyldiga offer för sina lustar? Att de vare sig kan, eller behöver, ta ansvar för var de lägger sina kåta händer? Men jag kan inte hålla mig ifrån dig!

Mitt äckel förvandlas till genuin oro. Har jag ramlat över en överrepresentation eller är det så här livet ser ut när jag öppnar ögonen?

.kloka ord tillbaka i stugan igen

Så har jag hämtat tillbaka min aldrig sinande källa av inspiration igen. Den här gången saknade hon dock en tand. Eller saknade och saknade. Hon hade stoppat den äckliga lilla tingesten i en burk för att visa mig. Tack sa jag och snaglade bara bakom skydd av skitiga glasögon och spretiga ögonfransar.

Fakta: De som sparar sina barns mjölktänder är äckliga. Förmodligen är det samma personer som bygger Eiffeltorn av gamla snorkusar också. Äckligt säger jag. Äckligt!

Samtal mellan travar av grytor och grillpinnar som aldrig hittades:

-mamma, vem är du kär i och kommer att bli min styvpappa?

-det har jag ju sagt. Men bara för att jag är kär i honom behöver det väl inte betyda att vi blir ihop.

-nej, men man måste vara försiktig med sig kropp.

-???

-ja, för skinnet är ju runt kroppen och skyddar. Och hjärtat kan gå sönder. Nånting, nånting. Och då måste man... nånting, nånting...liksom...öh....

-nu tappade du bort dig, eller hur?

-ja!

.vänskap för evigheter

E räcker, men en svepande gest och högtidlig min över sin senaste skapelse från dagis, ett rosa och lila glittrande pärlhalsband.

"Vänskap för evigheter" säger hon och uppfordrar mig att namnge den man som jag ska gifta mig med.