.att släppa taget och tappa taget

Jag tar små steg. Låter mina mammanerver successivt vänja sig vid himmelen och jordens alla faror. Dottern däremot, tar stora kliv mot den värld hon längtar så efter. Vuxenvärlden där man får göra som man vill. Himlen på jorden.

Och helt plötsligt är hon vuxen. Gammal nog att göra sina egna val. Och med en mamma som klamrar sig fast i tummarna för att liten ska vara tillräckligt stor för att fatta alla de där bra besluten.

...att släppa taget...

Alltså besluten som inte gör att panikslaget hjärta tvingas räkna sekunder där varje ljudlöst "tick" tar en timme. Och där klockan inte kan skruvas tillbaka hur många tårar som än rinner från mammans ansikte.

...att tappa taget...

Jag hoppas att mamman som redan har en stor, orkar hantera den oro som rusar runt i kroppen på henne. I natt delar jag med mig av alla mina krampaktiga önskningar om att livsgnistan ska räcka för barnet, som redan är gammalt nog att fatta sina egna (dåliga) beslut.

.tårfylld packning

Hon hade packat lätt. En påse med lite kläder och ett par finskor. Och väldigt många tårar.

Av anledningar jag inte förstår, kommer de där tårarna. Ansiktet förvrids till smärta, fastän inget särskilt hänt. Jag ser inga öppna sår. Inga bortsprungna kattungar. Och i den skakande kroppen finns inte heller orden som kan förklara för frågvis mamma.

Men lika snabbt har de torkat igen. Och bakom ridån av tårar bor skratt och benskutt. Och miljoner små bevis på att hon älskar mig.

.hellre smart, än släkt

Hellre smart än släkt, säger hon och vi skrattar så att bordet flyttar på sig. Men i det starka skrattet hörs inga lekande toner. Klangen, som är mer av smärta än hjärta, studsar mot väggarna och faller platt mot marken. Och ekot har ingen lust att plocka upp spillrorna.

Jag fick ett arv som jag lämnade tillbaka. Som vuxen ville jag inte ha paketet längre. Förväntansfulla barnaögon noterade inte att det bara var pappret som var vackert. Jag förstod aldrig att innehållet var en gåva som skulle lura mig att göra oändligt många felaktiga val. Att mitt värde var lika tomt som paketet med den glansiga ytan.

Om allt hade varit annorlunda hade jag ringt ett samtal idag. Jag hade ringt för att jag visste att den som svarade satte mitt värde högre än sitt eget. Och jag skulle ha pratat om kärlek och var tårarna hamnar när det är jobbigt. Tillsammans skulle vi skrattat åt livet och åt barnbarn som upprepar mönster.

Men så är det inte.

Inte i mitt liv.

I min verklighet kommer tårar som dränker en längtan efter ett telefonsamtal som jag aldrig haft - och aldrig kommer att ha.

Hellre smart än släkt,

men allra helst smart och släkt!

.ska vi gifta oss och separera?

Sprang in i väggen av misstro igen. Den knäcker mig fullständigt och jag måste alltid torka mina tårar efteråt. För varje gång det händer så måste jag riva itu den där bilden som jag håller nära mitt hjärta. Det var inte som jag trodde. Jag hade fel. Jag valde fel.

Men, jag lär mig den hårda vägen. Nu har jag ett nytt kontrollmoment när jag träffar någon ny. Är han en person som jag kommer att kunna separera från?

Och signalerna är lätta att upptäcka. Hur pratar han om sina ex? Är de egoistiska, snåla, och anledningen till att hela relationen gick åt helvete? I så fall är det så han kommer att prata om mig också. För de som pratar skit om sina ex, är större skitstövlar själva.

.konflikthantering för sexåringar

Tre halvstora småvuxna har hamnat i konflikt. I ett ansikte rinner förtvivlan nedför kinderna, i ett lyser skam och i det tredje har förvåning fastnat i ögonen.

Mammor kliver in i slagfältet och det tar ett tag att reda ut vem som var kocko och vem som rev.

Min förvånade gluggis kryper upp i min famn och viskar att det här måste vi prata om. I tryggheten bakom en stängd dörr berättar hon i minsta detalj vad som händer i rum där många barn finns och vi är rörande eniga om vem som måste säga "förlåt".

Men det ordet tar mycket mod att plocka fram. Nästan en halvtimme tar det innan bokstäverna hamnat så långt fram på tungan att de ramlar ur liten mun. Men ordet är förlösande. Nu klingar skratten i ett rum mjukt av kuddar och madrasser.


Det är stort att be om förlåtelse,

men jag undrar om det inte är större att förlåta.

.tårar som fastnar i halsen

Jag lägger ifrån mig telefonen och torkar tårarna med baksidan av handen. Sen harklar jag mig och slår numret som leder till telefonkonferensen.

Morfar är död och jag pratar om Google.

Planen var att skjuta på sorgen tills den passar in lite bättre. Typ nu när bästisarna tillslut somnat på min säng i en hög av fnitter. Men förvaring blev en förträngning. Allt har fastnat i halsen och kommer inte ut. Locket ligger på.

Han är inte död. Han sitter fortfarande vid fikabordet och dricker sitt märkliga silverté och smackar osmakligt högt av fikabrödet. Alla de där historierna som han berättat flera gånger om, de har han inte berättat för sista gången. Och björnkramen krossar fortfarande revben.

Äsch, nu kommer tårarna.

Han är död. Jag kommer aldrig mer att se stoltheten i hans ansikte när han tittar ut över sin familj. En osedvanligt vacker hustru och fyra döttrar. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Respektive och bonusbarn. Hundar och katter. Aldrig någonsin får jag höra hyllningstalen som han alltid skickade ut över borden med sin starka stämma. Vid bröllop och dop. Kalas och högtider. Begravningar.

Nu är det slut. Slut på mycket mer än en gammal mans dagar. Med honom går en epok i graven. Han var en sån som kavlade upp ärmarna och jobbade tills svetten lackade. Levde sitt yrke. p
Plöjde sin mark. Pratade med djuren. Dr Dolittle.

Nu har jag skjutit ifrån mig sorgen igen. Men denna gång i form av en tårfylld pappershög vid min sida.

.himlens allra vackraste fågel

Jag släpper taget om här och nu och letar mig bakåt drygt fyra år i tiden. Men innan jag ens hinner formulera orden så bränner minnena i min kropp. Det jag ser är en orkeslös kvinna som tittar med bedjande ögon mot mig. Jag fångar henne i min famn ögonblicket innan hon signar ner mot kyla och smärta. Tårarna rinner nerför kinderna när jag berättar om henne, den som jag var. Men tårarna är inte salta, utan söta, som av lycka. För första gången kan jag lyfta blicken och se vilken resa jag gjort. Vilken kamp jag tagit mig igenom, och gått segrande ur.

Men nästa tanke startar en störtflod av söta kristaller som jag omöjligt kan hejda. Korpen! Det som den vackra fågeln har gjort för mig kan jag inte sätta i ord. Jag kan inte förklara vad det är, men jag kan förklara var jag hade varit om hon inte hade låtit mig vila i hennes trygga bo. Då hade jag inte bara förstört mitt liv, utan även framtiden för min dotter. Tankar går i arv och bristande självkänsla kan man ge som present till ett barn.

Korpen, nästa gång du pratar med honom som passar alla vackra fåglar, hälsa från mig och tacka för att han lånade ut sin allra vackraste fågel till mig. Och hälsa honom att jag önskar att själv någon gång få förtroendet att lägga mina vingar runt en människa som har slut på kärlek till sig själv.

.avskalat

Jag är en lök. Och någon har börjat krafsa med naglarna på första lagret. Och när man skalar lök så kommer vårfloden - det vet ju alla.

Det är tyst i bloggen för jag måste ägna all energi åt att krampaktigt hålla fast vid mina lager. Så att jag inte dränker någon med mina tårar.

Jag kommer tillbaka när jag lökat klart.

.om att sluta lyssna och höra mer än det som sägs

Mitt i ett av mina skratt stannar han upp, lägger huvudet på sned och tittar på mig som om han slutat lyssna. Är du ledsen, frågar han och låter fingret följa min kind. Det hugger till i bröstet men det låtsas jag inte om när jag svarar. Allt är bra, eller det mesta är ok…eller lite småjobbigt är det nog.

Han lyssnar nog inte på vad jag säger för han har börjat linda sina armar flera varv runt min kropp och in under skinnet tills hela jag är täckt av omtänksamhet. Då drar han åt och trycket flyttar upp smärtan till mina ögon som exploderar i tårar.

I kramen blir det tydligt. Nu hör jag de överdrivet muntra skratten som jag använt för att skydda mig. Jag ser hur jag letat fram kläder, mörka som sorgen ur min garderob. Och nu känner jag hur huden ryckt till i chock vid beröring.

Min vän lyssnar mer till det som inte sägs, än det som sägs.

.mjuk kind och andra förlamande droger

Sömnen är långt borta när jag stäcker ut handen på den plats där blont hårsvall nyss gömde kudden. Min utsträckta hand minns hur det känns att stryka med fingertopparna över hennes perfekt rundade kind. Näsan minns hur nytvättat änglahår doftar och hur envist hårstråna kittlar. Hjärtat minns hur det värker av kärlek när glittrande ögon möter mina.

Jag tar kudden i min famn och dränker den med tårar av saknad.

Och jag funderar på när saknaden inte längre förlamar.

När hon börjar skolan?

När hon hittar ord för hur djävla jobbig hennes mamma är?

När hon lånar ut mina kläder till sina kompisar utan att fråga?

När hon kommer hem med matchande tatuering med sin dubbelt så gamla pojkvän?

.mitt perspektiv föll på plats!

Bakom klockans outtröttliga tickande gömmer sig inte längre dunlätta andetag. Ibland låter jag mina egna överrösta klockan, bara för att rubba ordningen. Men fort är allt på sin plats igen. Tomheten kan inte maskeras. Saknaden har återigen satt sig i väggarna.

Den här morgonen, som är den sista för mig och den första för femåringens andra familj, började inte med morgonhumöret som hon ärvt av mig, utan med en liten hand i min och några ord som väckte oväntad smärta i mitt hjärta.

Jag vill inte åka till pappa!

Varför, frågade jag bakom krampaktigt hållen fasad.

För att jag har inte längtat.

När jag tittade på hennes ansikte såg jag bara mildhet och det behövdes bara en kram för att hon skulle hoppa ner från bänken i hallen och småprata med mig hela vägen till bilen.

Men i mig gjorde det fortfarande ont. Perspektiv föll på plats. Tänk den förälder som måste lämna sitt barn till ett ställe som färgar ett sammetslent ansikte grönt av skräck! Tänk den förälder som måste lösgöra sig från ett krampaktiga grepp och salta tårar! Tänk den förälder som måste vända sig om och gå!

.skatteverket behagar skämta!

Sifferraden ser onekligen väldigt lång ut. Visst är det så att de skriver ören i heltal också? Hoppashoppashoppas.

Nehepp, inte det!

Då ska jag betala tillbaka 13000 kr (om jag avrundar upp med 73 kronor).

Häng kvar så ska jag se om det finns en sedelbunt kvar i kudden.

Nehepp, inte det!

.en veckas samlade gråt

Smultrondoften landade mot min kind för ett kort ögonblick igår. Veckan hade inte tagit slut, men min famn hamnade ändå framför henne och hon vek ihop långa sprattliga ben för att få plats i den. Två steg senare var hon borta.

Och med ytterligare två steg så var hon tillbaka igen med ögon fyllda av smärta. En veckas saknad rann ut genom klarblå ögon medan munnen letade anledningar till varför tårarna kom.

Hon förstod inte. Och det spelade ingen roll. Jag la hennes små händer till ro och flyttade på lockar som ville fastna i ansiktet. Och jag väntade.

Mitt i ett andetag av darrande läppar fick benen liv igen och sprang iväg.



Det jag kan ge henne - är allt hon behöver.

.grumlig morgon utan smultrondoft

Måndagmornar är ett straff. Men det är inte upplösningen av helgen som får mig att äta murbruk till frukost. Nej, det är på måndagar som jag lämnar smultrondoft och hårtrassel till den andra halvan av teamet förälder. I morse slog jag något form av antirekord.

Ur min mun kom bara skäll. Femåringen vände sig på tvären för allt. Kläderna. Frukosten. Håret.

Jag straffade henne med utfrysningsmetoden när tjatet visade sig vara verkningslöst. Mörk var min blick och stegen snabba. Hennes röst krymte i storlek. Hon krymte i storlek.

Med minutrarna på fel sida halv klamrar hon sig fast vid min hals och vill inte att jag ska gå. Fröken sitter bredvid och lockar. Jag lösgör mig från hennes krampaktiga grepp och frågar om vi är vänner, fast jag vet att det är långt kvar tills hon börjar slappna av.

Tårarna överfaller mig innan jag ens hunnit utanför dörren, och de gör mig sällskap i en kall bil ända in till stan igen.

Nog förstår jag varför hon bråkade sig igenom hela morgonen. Jag vet precis. Om upplösningen av oss river i mig så är det väl ingenting i jämförelse med vad den gör i en liten flickas kropp.

Men jag klarade ändå inte av att lägga min egen smärta åt sidan för att möta hennes.

Jag klarade inte av

att fånga

smultrondoften

i mina händer!

.säg inte att jag inte varnade dig

Plötsligt fanns sorg i mitt bröst. Från ingenstans kom den. Jag skruvade oroligt på mig för att den inte skulle få ett bra grepp. Men den nöp tag i mitt skinn och sade mig att där tänkte den sitta. Vare sig jag ville eller inte.

Sorg nyper inte särskilt hårt. Det svider mest. Men när omtanke dyker upp så känner sorg sig hotad och nyper i panik av all sin kraft. Själv motar jag undan omtanke för att inte tårarna som hårda nypor tvingar fram, opassande ska blöta ner mitt kontor, och förvånade kollegor på köpet.

Jag vet vad sorg tänker. Det du älskar har jag ställt utom räckhåll. Men du får lukta, säger sorg. Faktum är att du får använda alla dina sinnen, det är bara det att jag bestämmer när. Och får du smak för det goda så har du bara dig själv att skylla. Säg inte att jag inte varnade dig.

.hon brast itu

De som är uppmärksamma ser att hennes ögon har tappat lyster. Och de som lyssnar hör att hennes röst saknar klang. Men frågar man henne så svarar hon att allt är bra. Jag tror till och med att hon ler. Måhända lite krampaktigt.

”jag trodde du var min”

Men frågar man på rätt sätt så kommer tårarna. Tårar som har minnen och som får bröstet att krampaktigt klamra sig fast i det som fortfarande pulserar i kroppen. Det som varligt lagts i förvar i en annan kropp har halkat undan för att ge plats för något annat.

”jag trodde jag var säker hos dig”

Nog ser hon att det är hennes minnen som reagerar. Nog förstår hon att livet ändrar förutsättningar, även för andra. Men ändå gråter hennes smärta när hon läser mellan raderna. Historien upprepar sig. Återigen är hon utbytbar för en person vars tillit hon såg som självklar.

”jag vågar inte låta det göra ont igen”


Läser man hennes blick så ser man att hon sedan länge är borta.


Hon flyr.


Aldrig.


Stannar.

.kompisfattig

Jag ringer igenom dagislistor och tänker på varannanveckasbarnen. E är leksugen, och mamman är lekless. Av åtta barn får vi inget napp. INGET!

Nu är E i tårar och sitter som ett plåster på min rygg. Tjatet fräter i mina öron.


Plan B

Vattnet i bassängen får späda ut tårar.

Och dyker jag så hörs inte tjatet.

.mamma, tyck synd om mig!

E undrar varför jag inte tyckte synd om henne när hon ramlade i trappen hos kusinerna. Frågan gör mig lite överrumplad först, men jag fattar ju att något ligger bakom.

Hon resonerar:

-Jag tycker det är skönt att någon tycker synd om mig.

Och fortsätter.

-Man ska säga att man tycker synd om mig för då slutar jag att grina.

Klokt av henne i vanlig ordning, tänker jag. Det är klart att det är skönt att krypa upp i en tröstande famn. Men när slutklämmen kommer kan jag knappt hålla mig för skratt.

-Jag ska få sova i den som tycker synd om mig’s säng.


Himlen finns tydligen på jorden - under mammans täcke!

.men jag tyckte jag hörde dig ropa!

Förlåt, jag tog ett steg till. Jag borde inte ha… men steget var så litet att jag inte trodde det skulle ha någon betydelse. Men det lilla obetydliga steget gjorde att jag hamnade så nära dig. Alldeles för nära. Jag kunde känna dina tankar i min kropp och jag kunde hålla om dig fast du kämpade emot.

För sent såg jag att du blev rädd. Din blick hotade mig och din mun sa saker den inte borde ha sagt. Jag tog emot smärtan i bröstet. För jag stod alldeles för nära och hann inte värja mig. Rädslan byggde upp en mur till ditt försvar. Och allt jag sa ekade mot en kall vägg.


Litet steg.

Förlåt!

Jag borde inte ha…

…men jag tyckte jag hörde dig ropa!

.olyckliga känslor

Konturerna av din kropp fyller mig. Men jag hindrar impulsen att krypa in nära dig och döljer smärtan bakom en hurtig stämma.

Du lyfter inte blicken. Låter besticken överrösta dina tankar.

På darriga ben slår jag mig ner utom synhåll. Men känslan av dig kan jag inte gömma. Orden strömmar ur mig och handskas väl av en varsam vän.

När du går söker jag din blick, men får den ej. Du gömmer din smärta bakom tunga ögonlock.


Jag ropar i tystnad:

-jag saknar oss!



Min blick mot din rygg faller tungt till marken när du lämnar mig.


Tårar fuktar händer som inte fick röra.