E undrar varför jag inte tyckte synd om henne när hon ramlade i trappen hos kusinerna. Frågan gör mig lite överrumplad först, men jag fattar ju att något ligger bakom.
Hon resonerar:
-Jag tycker det är skönt att någon tycker synd om mig.
Och fortsätter.
-Man ska säga att man tycker synd om mig för då slutar jag att grina.
Klokt av henne i vanlig ordning, tänker jag. Det är klart att det är skönt att krypa upp i en tröstande famn. Men när slutklämmen kommer kan jag knappt hålla mig för skratt.
-Jag ska få sova i den som tycker synd om mig’s säng.
Himlen finns tydligen på jorden - under mammans täcke!
måndag 5 januari 2009
.mamma, tyck synd om mig!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Åh alltför länge har jag varit ifrån datorn. En HEL dag. Jag ser att det har hunnit rasa in 3 inlägg hos vardagsrealism sen jag var här sist.
*jag förstår att saknad är ömsesidig liksom kärleken.
*Ibland kan ropet vara ekot från ens egen röst. Fast just i det här fallet verkar det vara ett rop du hörde. Kanske skrämdes rösten av sin egen styrka!
*På tal om svältfödd gris...så tror jag att man alltid får tillbaka mer än man gett, fast inte alltid från de håll man trott och ibland låter utdelningen vänta på sig.
Men jag instämmer i kören , visst är du generös.
En sån härlig slutkläm! Underbart att vara behövd tyckasyndomare (ett nytt ord? ;-)).
Nu är den lille sjuk och hon log brett när jag sa att jag tyckte väldigt synd om henne. Så då passade jag på att tycka ännu mer synd om henne.
Skicka en kommentar