.bedragaren

När jag var ungefär 20 år, och snäppet mer nyfiken än vad jag är idag, så råkade jag på en ovanligt världsvan kille. Han berättade om sin uppväxt i jorden alla hörn. Han berättade om föräldrarnas framgångsrika karriärer och sin egen som läkare. Jag ville nog fly min egen verklighet för jag svalde allt med en rad imponerande suckar. Han levde det liv som man läser om i tidningar. Och tänk att han ville vara med just mig av alla människor!

Han försvann ur mitt liv lika fort som han klev in. Då hade jag följt honom in till fina restauranger bara för att han skulle kolla om de tog American express, hämtat honom vid entrén till universitetssjukhuset, lyssnat till släktingar som dött och kort som spärrats i väntan på något, lyssnat på historier om efterhängsna flickvänner och bläddrat i kataloger om vilken Rolex han skulle önska sig i födelsedagspresent.

Ett par år senare så dök hans bästa vän upp igen. Han hade tunga axlar och en polisanmälan i bagaget. Hans vän hade dragit med reskassan och lämnat honom strandad i New York med det enda sällskapet av telefonnummer som inte gick någonstans.

I efterhand ser jag naturligtvis var jag borde ha fattat misstanke och när jag borde ha reagerat. Till exempel hur kom det sig att en läkare inte visste vad ”geriatrik” var. Eller varför han aldrig följde med mig till mina vänner. Eller varför han hela tiden fiskade efter pengar.


Jag lämnade inget hos honom, mer än ett snopet uttryck.


Se SVTs dokumentär om en annan bedragare. Vi vill bli snopna!

(SVT Play, sökordet "bedragaren")