.den andra kilometern

Man kan lätt får för sig att det är de sista kilometrarna som kräver den största viljestyrkan. Men så lätt ordnat är inte livet. Hur kunde ni få för er det? Nej, mina damer och herrar, det är kilometer nummer två som får fötterna att vända på sig för att gå hemåt igen, ögonen att lämna huvudet och stirra nedlåtande på den dumskalle som plågar sig själv helt frivilligt och tankarna att lägga sig i soffan.

Jag har ingen logisk förklaring till detta fenomen. För så fort tjurskallen har dragit hela lasset till kilometermarkering nummer tre, så galopperar kroppen genast betydligt lättare. Faktum är att jag skulle kunna springa hur långt som helst bara jag slapp den andra kilometern.

Förklaring emottages tacksamt.

Här kan man tydligt se att denna man är på den berömda andra kilometern.

.midsommargott och gått-åt-helvete

När man inte har egen stuga får man utnyttja andras, tänker jag och svänger in till min mosters stuga för femtioelfte gången i rad. Det mest anmärkningsvärda är kylskåpet utan botten. Definitivt värt en omväg för att besöka denna sevärdighet. Ur detta skåp fiskar cirkusartisten upp den enda läckra anrättningen efter den andra. Det spelar ingen roll hur många stolar vi skjuter in runt bordet, tåget med vagnar fyllda till bredden av grillade ostbitar, färgglada röror och doftande grytor tar aldrig slut.

Festligheterna rymde bara ett nederlag. Nämligen min missbedömning av vägs sträckning. Tunga löpsteg tog mig längs den asfalterade vägen, in på grusvägen som efter några kilometer fick en grässträng i mitten. Vidare till kostig som slingrade sig i dalgången för att slutligen nå sin "dead end". Havet.

Havet!

Jag var inte på humör att krångla mig den djävulusiskt långa vägen tillbaka så jag tog sjövägen. Eller snarare strandpromenaden. Och vad som i huvudet lät som en bra idé hos undertecknad, visade sig, i vanlig ordning, vara rena katastrofen. Uppskattningsvis tretusen oändligt dryga metrar över hala klippor, genom taggiga buskar och med ben tunga som vindpinade timmerstockar innan jag landade i storstugan igen. En timme och fyrtiofem minuter efter avresa.

Fram åkte kartan och skratten. Jag var mer än lovligt galen. Och dessutom fanns det en väg, ca 200 meter längre in i skogen. En utan mossa som glider undan och fäller 34-årig kvinna raklång.

.8 848 meter över havet

Det sas så mycket otäcka saker på lunchen. Jag försökte värja mig, men hon bara pratade på. Såg inte hur illa jag grimaserade. Noterade inte hur ansiktet bleknade och försvann in i bakgrunden.

Sju timmar senare drog jag ner kepsen över ögonen och tvingade igång benen. Skavsåret på högra foten värkte upp längs benet och vinden försökte blåsa mig ut i havet.

På något sätt satt höfkulorna kvar hela vägen till mördarbacken.

MÖRDARBACKEN.

Omtalad i hela bygden för sin brutalitet.

Hatad.

Fruktad.

Men hej, vad det gick. Första delmålet noterade jag inte förrän jag passerat. Tramp-tramp-tramp. Andra milstolpen försvann lika snabbt. Galopp-galopp-galopp. Tredje markeringen kom oväntat fort. Ett "M" för möte. Fast mötte jag någon så fanns det ingen chans i världen att jag skulle hinna sett det, så snabb var jag.

Lyfter blicken och anar ett annat "M" uppe på krönet där luften är så tunn att allt blir blått. Jag har 8 848 meter bergsklättring kvar innan jag passerat delmål nummer tre. Stånk-stön-pust. Det svindlar för ögonen och jag får svårt att andas. Möjligen närmar jag mig målet, men det kan inte avgöras med blotta ögat. Host-frust-fnys.

Ramlar äntligen över toppen och rinner ner i målfållan av blotta förskräckelsen och med en kilometertid som var snäppet bättre än utmanarens.

Jag har en vinnarskalle ute till försäljning.

Till lägstbjudande!

.fantasierna anfaller

Det blev sent igår med. Men ändå gick jag ut så fort jag kom hem. Benen ville röra på sig. Och huvudet var inte beredd att sluta snurra. Inte än.

Så jag bytte skor och jacka och klev ut i sommarnatten. Fukten la sig som en hinna på mina glasögon och allt hamnade i dunkel.

Men jag kände till stigen och stannade inte förrän jag varm om ryggen nådde toppen. Där fanns bara jag, fåglarna och några tomma ölburkar. Med en klapp på axeln styrde jag stegen ner på andra sidan berget. För andningen rusade fortfarande snabbare än mina steg.

Fast...istället för att varva ner så varvade jag upp. För i den mörka skogen lurpassade både utsvultna vargar, beskyddande björnhonor och män som dräper kvinnor. Jag har aldrig haft så hög puls. Det tog timmar innan jag kunde varva ner från nedvarvningen.

.blodröda ben

Det rinner värme nedför mina ben. Det kan vara rödvinet som fått fäste. Eller solbrännan som jag alltid, utan undantag, men med förvånansvärt kort minne, drabbas av. Mina ben skiftar av soluppgångens alla färger. Vackert så det förslår.

Eller så kan det vara sviterna från en bergsbestigning som slutade i flera öppna sår. Jag siktade på toppen, men överlistades av ett kaxigt gäng taggiga buskar.

.naturligt

Vi jobbar oss fram på vägar och stigar som mjukt slingrar sig fram genom landskapet och jag stannar upp i tanken och ser kontrasten till det jag möter där jag bor. Där skär gatorna genom omgivningen som en vass kniv. Och jag sticker mig ofta på spetsiga gathörn.

En varm dusch senare slår jag mig ner vid köksbordet och lägger blicken på personen vid spisen. Han påminner om stigen vi nyss sprungit på. Inga djupa diken där trångsynthet legat på lur. Inga vassa stenar som rispat öppna sår av egoism. Inga evighetslånga korridorer med dödande ambition i slutet.

Nej, han är tryggt rotad.

Det var länge sedan jag mötte sådan natur.

.vårvindar friska

Hela jag är ett vårtecken. När jag har sprungit min första runda utomhus så är det vår. Halv sju i kväll kom våren. Det måste väl vara kul för er att höra!?

Och allt är som det brukar. Längs Jensenvägen blev jag bajsnödig precis som vanligt. Lång nedförbacke packar bra.

.ett antal stavtag senare

X antal stavtag senare värker det i min kropp. Allt från andningsorgan till fotknölar har tagit stryk. Men enligt utsago så ska det svida när man åker längdskidor. Det är nämligen självplågarnas nationalsport, näst efter Jackass (fast det skulle nog inte sorteras som sport när jag tänker efter utan hamna i kategorin ren och skär idioti).

Förövrigt så upptäckte jag ett antal saker längs spåret som kan var kul för er att veta. Ni har säkert hört osannorlika historier om skidåkares otroliga syreupptagningsförmåga. Fast det är egentligen inte så konstigt att de dominerar i lungkapacitet. Tänk er själva hur anfådda ni blir efter att ha sprungit uppför en slalombacke. Och hela resan ner till "base camp" igen har ni inte ens ork att stänga munnen. Det får plats rätt många kubikmeter luft i lungorna när man gapar stort i stark motvind.

Vidare så är det just backarna nedför som är värst. Det kan man inte tro, men så är det. De slutar nämligen alltid med en t-korsning längst ner, vackert markerad av den grövsta björkstammen i hela skogen. Man har inte så bra balans i tvåhundra blås på ett par fyra cm breda skidor.

Sen ska man nog hålla koll på skidelitens träningstider också. Man vill inte hamna mitt i spåret när skidskyttarna ska öva skjutning på flygande vilt. Fick lite kalla kårar ikväll när jag upptäckte att alla andra i spåret hade försvunnit som på en given signal. Hade jag glömt att det var udda onsdag, fullmåne och valår?

Så, efter alla dessa stavtag så belönar jag mig själv med flera hundra liter vatten i badkaret och en smoothie på köpebär till ett kilopris som jag inte törs tänka på.

.sex, droger och dansband

Nu har jag dansat igen. Fyra timmars svettigt motionspass i finkläder och klackeskor. Jorusåatt.

För er som inte dansar så vill jag reda ut de vanligaste danstyperna (japp, bara män....enbart observationer av andra kvinnors höftrörelser räcker inte som underlag...dansanta män i min läsarkrets får mer än gärna komplettera med sina alldeles egna fördomsfulla slutsatser).

När det gäller fox så har vi två typer. Han som man vill ska trycka sig närmre, och han som man med all list i världen försöker undvika att nudda. Han som man vill komma nära dansar som en porlande älv över dansgolvet och ser rätt ofta ut som ett grekiskt exemplar av vår svenska näck (fast med lagom mycket kläder på).

Han som gör att man vill krypa ur skinnet har smala axlar och välstruken skjorta innanför byxorna med hög midja och smalt skärp. Luktar ofta som sur myrmark. För att underhålla mig själv under de två evighetslånga låtarna så ägnar jag mig åt att gissa vad det är de har i sina byxor. Kan de vara en banan, lian, eller livs levande svan?

De buggande typerna kan också delas in i två läger. De som noterat att det krävs två personer för att dansa, och de som inte fattat nåt. Männen som lyfter blicken är roliga typer som bjuder på sig själv, hittar på oväntade turer och skyddar mig från att spetsas av andra buggande par.

Egomännen kan inte släppa blicken från sin egen kropp. Fast nu var jag orättvis. Ibland lyfter de faktiskt blicken för att konstatera hur många av åskådarna som ser hur förträffligt de dansar. Utan att de märker något kan jag nog byta ut mig själv mot en banan, lian eller livs levande svan. Jag råkar ju veta var man hittar sådana på ett dansgolv.

.vintersportande

Alltså det känns jäkligt bra att träna framför en stor TV apparat som visar sport. Jag och elitidrottarna liksom. Och det känns helt ok att sedan sätta sig i soffan, lägga benen på bordet och lyssna på musik. Kanske man skulle hämta lite av den där chokladen som jag fick i fredags?

.glatt var det här

Just ja, det var så det kändes när fötterna rann iväg över vinterspegel på marken, och den blixtsnabba pareringen skickar ett järnspett genom ryggraden.

.en rysk kvinna bland kantarellerna

Man känner igen dem på långt håll de där ryska tjusiga damerna. Ofta känner man doften också. De har lite andra doftpreferenser misstänker jag. Och av att döma av glittret på kläderna och de puffiga frisyrerna så har de fest lite oftare än vad våra traditioner bjuder.

Ner i spån och jord sjönk hon med sina höga klackar. Vid sin sida hade hon en fet svensk man draperad i något obestämbart.

Det omaka paret letade kantareller längt elljusspåret och små avstickare in i skogen.


Själv sprang jag upp och ner för en brant backe tolv gånger.

Jag tror ändå att de rynkade pannan mer åt mig, än jag åt dem.

.något gammalt, något lånat...

Svettades i grupp idag. Friskis & Svettis bjöd på gratispass. Man tackar och bockar.

Men det tog inte många minuter innan jag kom på varför jag inte varit där sedan de senast hade gratispass.

1. Det finns ingen koppling mellan mina hjärnhalvor. När hurtfrisk gympaledare skickar ena benet fram och ena armen upp, så liknar jag mest ett epileptiskt anfall i mina försök att kopiera.

2. När det börjar bli svettigt så avbryter ledaren för att man ska promenera på stället. Promenera är inte gymping, det är något man gör när man ska hämta kaffe.

3. Bensaxhopp gör att det är farligt nära att kissa på sig. Jag minns när jag var ung och inte hade haft en barnmorska på tillfälligt besök i livmodern, då kunde jag knäcka nötter med knipmuskulaturen.

4. Det blir lite väl många juckande svettiga skrev i ansiktshöjd för min smak.

5. Musiken. Oh-my-god. Musiken. Claes af Geijerstam ringde och ville ha tillbaka sitt blandband från 1990.

.dränk mig!

I helgen har jag blött ner mig. Ordentligt. Först ut var den skrämmande upplevelsen att för egen maskin ta mig över berg och djupa dalar med ett chip fastsnurrat i skon. Det blev blött. Först för att jag var tvungen att springa på toaletten 5 gånger innan start eftersom jag inte kunde avgöra om jag var sjukt kissnödig, eller bara förlamande nervös. Det var en kombination. Sen rann svetten från ryggen och ner mellan skinkorna. Bättre det är tvärtom; rövsvett upp längs ryggraden. Sen rann sportdryck, som jag naivt nog trodde att jag skulle lyckas svälja trots andan i halsen. Och på toppen av huvudet rann vatten från ett par urkramade svampar.

Nästa blöta äventyr var en tur i segelbåten. Vågor slog emot och duschade oss fulla av skratt. Ön bjöd på femkronorsdusch med obefintlig stråle och vita räfflade sandstränder med lättsaltat vatten. Vinet rann i dammiga strupar och fick världen att gunga även när benen hittat trygga land. Och våta kyssar hittade varandra.

Sist ut i helgens genomblöta tema var ångorna från den heta bastun och den svalkande spegeln utanför. Det var naket, det var vackert och det var underbart.

Dränk mig!

.mitt lösaktiga jag

Mitt ex brukar antyda att jag är lösaktig. Han vet inte hur rätt han har. Fast kanske inte på det sätt han tänker...

Saken är den att jag gärna jobbar upp lite svett tillsammans med andra. Män som kvinnor. Jag gör ingen större skillnad. Med män brukar jag som regel få jobba lite hårdare bara. Jag har också upptäckt att det är skönare för mig om vi håller samma takt. Så ibland får jag jobba på rätt rejält!

Idag blev jag ordentligt blöt tillsammans med M.S. Han var lång, men inte inte så uthållig som man hade kunnat tro. Han skyllde på förkylning och länge sedan sist. Men han tar sig nog efter ett par rejäla omgångar.

Förra veckan flämtade jag i kapp med en skön liten blondin. Hon var som en liten iller och låg alltid steget före mig.

Sen brukar M.I också tillfredsställa mina önskningar. Men han brukar inte nöja sig med mig enbart, utan han kör alltid en extra omgång själv efteråt.

Men vi ska inte heller glömma outtröttliga M.N. Han ser inte ens anfådd ut när jag själv dryper av svett. Han pratar sig igenom hela vårt pass och kommer med uppmuntrande tillrop.


Vi får se vem det blir nästa gång. Men jag är av den åsikten att oväxling förnöjer.

Mitt löpaktiga jag!

.kört i diket, big time

På min vanliga löprunda ikväll låg något väldigt ovanligt i diket. En hjulgrävare. Upp och ner låg den och jag var tvungen att komma ända inpå för att se vad som var upp och vad som var ner. Mannen som nyss hade bokstavligen grävt sig ur hytten, skrattade generat och frågade om jag var intresserad att köpa skräpet. Han skulle ge mig ett bra pris sa han.

Men jag svarade nej tack. Jag har ingenting att ha på mig till.

.och så kom söndagen - vilodagen

Fick skaka liv i min femåriga tonårsdotter vid tiosnåret. Då hade jag, sedan en timme tillbaka, förvissat mig om att hon fortfarande andades och inte bara låg där död. Fast hennes morgonhumör gör att jag själv önskar att jag vore död. Eller åtminstone döv.

I ett svagt ögonblick, och med en stark förhoppning om gentjänster i form av datasupport, bilreparationer och barnpassning, hade jag lovat brodern och hans blomma att bära in möbler. Den första halvtimmen maskade jag bort genom att handla glass och mat. Den andra bar jag lite. Och den tredje, fjärde och femte var jag tvungen att styra upp utfodringen av mulåsnorna. Viktigt, viktigt!

Förrsten, när du hör dig själv säga att flyttkartongen är tung som betong, så försäkra dig om att din odåga till bror faktiskt inte just staplat betong bland saker som ska upp femtioelva trappor.

I ett ännu svagare ögonblick, och utan förhoppning om minsta motprestation, lovade jag dottern att göra en avstickare till Skulegrottan påvägen hem. Med små lätta steg studsade hon uppför berget. Jag misstänkter att hennes lilla rumpa inte ens han nudda i träbanken i den svala grottan innan hon med glada, hoppande ben förkunnade att vi skulle vidare mot toppen. Berget stupar lodrätt. 294 m rakt upp! Svetten från min rygg rann längs bersgväggen och mina ben kunde inte för sitt liv komma ihåg hur det kändes att studsa när vi, äntligen, såg toppstugans fasad.

Säga vad man vill, men tre mils utsikt, en flaska vatten och en dotter som strålade ikapp med kvällssolen är den bästa morsdagspresent jag någonsin kan få.

.i lurarna på en luring

Min Mp3 har aldrig riktigt återhämtat sig efter senaste marineringen av gymsvett som jag utsatte den för. Den startar bara när den vill, vilket är lika ofta som jag krusar örngottsbanden ungefär.


Nåja, man tager vad man haver tänkte jag och knappade mig fram till radion i mobilen istället. Så när andra tjurrusar uppför branta backar till "Eye of the Tiger" så tvingar jag mina mjölksyretunga ben framåt under diskussioner om varför det egentligen heter "bakom flötet" och hur ofta ordet "folkhemmet" använts sedan -65.



På nästa runda ska jag passa på att lära mig spanska.

.många klippblock i min vårflod!

Jag inser att jag har en inbyggd vett och etikett när det gäller att använda cykeln som transportmedel, till skillnad från att dra runt den över stock och sten för att svetten ska rinna ner i cykelbyxor med inbyggd binda. Jag behöver nämligen inte tänka så mycket på bansträckning och placering. Turen till jobbet flyter fram lika självsäkert som en vårflod.

Men alla har inte fostrats i en studentstad, vars infrastruktur heter cykelbanor. Vissa är infödda Härnösandsbor med en lite annan fostran. Vi kan kalla den för curling. De hamnar nämligen som ett stort klippblock mitt i min vårflod. Hindrar mitt perfekta flöde liksom!

.tio-i-två

Under min morgonpromenad hör jag nyheterna två gånger. Den andra gången är jag någonstans i mitten på den backe som brukar se till att munnen smakar blod när jag är ute och springer. Lastbilarna virvlar upp samma damm i ögonen varje morgon. Kvinnan med ansiktet som är vagt bekant, men som jag inte riktigt kan placera, möter mig med målmedveten blick. Och i baracken som ska föreställa ett kontor så tänds lamporna.

Man möter många fordon. Fordon med män i. Män som har enhandsfattning på ratten och en lutande hållning som nog ska ge intrycket av coolhet, men bara ser bajsnödigt ut.

Jag undrar.

Vad hände egentligen med tio-i-två-greppet som man nöp sig fast i så att knogarna vitnade under körskolelektionerna?