Nu har jag äntligen varit och välkomnat de nya brösten...jag menar det efterlängtade barnet till världen.
Mammas lilla solstråle är kidnappad. Ringde nyss och läste mellan raderna att jag inte alls behövde skynda mig tillbaka. Och liten ville inte ens prata med mig.
Ja, nu har jag ialla fall fått ett livstecken, tänker jag när jag trycks bort. För sms får man inte heller svar på. Jag oroar mig lite försiktigt.
Alltså, herregud vilka långa ben jag får i den här klänningen, utbrister jag och sträcker lite extra med foten så att jag nuddar med tåspetsarna i grannens kök.
Den stora schäferhannen fäste blicken vid min vårbjörksblonda flicka. Han mindes henne. Visste hur mjukt hon klappade, hur förföriskt klar röst hon hade och framförallt - hur länge hon kunde kasta en boll. Han travade i förväg för att visa var leken skulle hållas, men han stannade med jämna mellanrum för att försäkra sig att hon följde med.
Idag åkte vi ner till Ikea, jag och min gravida fru. Eller, hon är inte min fru, och förmodligen inte särskilt typisk som hustru heller.
...kommer från ett annat land där man har mörka ögon och pratar med händerna. Var hem till honom igår, men fastnade i trapphuset. Jag paralyserades för ett ögonblick av susande oro. Något jag inte kunde placera, men som fick mig att skicka adressen till en kompis. Var jag rädd för hans ursprung? Det där okända? Skämmes ta mig fan skällde jag på olusten.
Jag stannade nog mitt i en mening för ögonbrynen på andra sidan bordet höjdes en aning. Oj, jag trött jag plötsligt blev, säger jag för att förklara mig. Hon ler lite och påminner mig om att jag jobbat väldigt mycket på slutet. Så gäspar jag med hela ansiktet och klipper samtalet itu med ögonlocken.
Torsdag kväll. Agnade två beten och fick napp. Jag tog ett steg tillbaka av förvåning. För det är konstaterat att jag sällan stöter på dessa två fina exemplar. Men däremot jag läser mycket om deras väg uppför strömmen där de strävsamt lever sina liv, så det kan vara så att jag helt enkelt listat ut var de leker.
De flesta ljuden känner man igen. Suset på andra sidan tjockt glas, prasslet från luslästa tidningar och dörrarna som protesterar högt när de måste jobba.
Men den här gången finns en nykomling i ljudkulissen. Det är en man, vars ego räcker hela vägen upp till hatthyllan. Han försäkrar sig hela tiden om att vi registrerar hans existens genom att, med jämna mellanrum, sparka i väggen, gnägga mot skärmen och frusta med en frenesi som skulle få tävlingshästar att vika in hovarna av avundsjuka.
Kommer osökt att tänka på ett sms jag fick från en "vän" som är väldigt införstådd att jag nog gärna träffar någon.
I displayen läste jag detta: "Såg en hingst på Blocket. Tror det rörde sig om en häst, men kanske värt att kolla upp ändå"
Vi svänger in på området där husen sticker upp som färgglada svampar i ett månslandskap. De buskar och träd som tidigare ägde platsen, ligger avverkade längs den leriga vägen och i ögonvrån fladdrar pressenningarna.
Framför huset med ett namn på brevlådan som vi känner igen, ligger dåligt samvete och väntar på att husägarnas ork ska komma tillbaka. Och innanför dörrarna ser jag var de sista detaljerna vill bo.
Även i köket trängs en salig röra. Tunnbrödet delar plats med rivjärn och bakplåtspapper. Flingpaketet hamnar långt uppe i ett skåp i väntan på ett bättre ställe och diskmaskinen tar ett kliv ut på golvet när luckan faller ner.
Men värmen från förra bostaden fick följa med flyttlasset och tar girigt över det nya huset. Jag ser hur omtänksamheten kryper omkring bakom soffan och hur tryggheten slingrar sig i trappräcket upp till den övre våningen. Och jag hör hur det kokar av kärlek på den nya skinande spisen.
Jag slår mig bekvämt ner i den stora soffa och blir kvar där!
Det kom ett mail. En inbjudan att kliva in i ett kontor jag aldrig varit och dela på en bit tårta. Förvånad tackade jag ja, och anlände samtidigt som den långa kvinnan med det spretiga håret och med kramarna som är så nära att glasögonen får spår av hennes ansikte.
Vi jobbar oss fram på vägar och stigar som mjukt slingrar sig fram genom landskapet och jag stannar upp i tanken och ser kontrasten till det jag möter där jag bor. Där skär gatorna genom omgivningen som en vass kniv. Och jag sticker mig ofta på spetsiga gathörn.
En varm dusch senare slår jag mig ner vid köksbordet och lägger blicken på personen vid spisen. Han påminner om stigen vi nyss sprungit på. Inga djupa diken där trångsynthet legat på lur. Inga vassa stenar som rispat öppna sår av egoism. Inga evighetslånga korridorer med dödande ambition i slutet.
Nej, han är tryggt rotad.
Det var länge sedan jag mötte sådan natur.
Undrar var alla ska åka? De som fyller stolsraderna i vänthallen, till hälften begravda bakom DN, tummade pocketböcker och laptops, de som vickar fötterna i takt till veckans planer och helgens minnen.
Och nu steg pulsen en aning.
Hon som satte sig intill mig är väldigt lik min kusin. Alltså den sortens kusin som man aldrig träffar. Man behöver tydligen bli presenterad för sin egen kusin. Blodsband är inte tillräckligt kraftfullt lim. Det behövs en stark person i mitten som håller samman familjen. På min fars sida är de äldsta döda och ingen plockade upp fallna mantlar. Släkten på min pappas sida är främlingar för mig.
På fredag ska vi begrava den man som var navet på min mors sida. Det arvet kommer vi att hamna hos alla oss andra. Den släkten är mina nära vänner.
Men fatta nån gång, tänkte jag. Kanske till och med sa jag det. Tog tag i axlar och skakade om. Knöt knogar vita.
Frukost, lunch och middag stormade jag. Bet stora tuggor av frustration, svalde rädsla och spottade upp mod.
Tre olika vänner, men jag var lika.
Hård?
Men aldrig ville jag resa mig upp och gå. Nej, jag satt kvar och delade ärlighet med vänner jag litar så mycket på att jag vet att de inte kommer att lämna mig bara för att jag säger vad jag tänker.
Integritet!
Nån gång ibland hörs vi av, min barndomsbästis och jag. Och när vi gör det glömmer vi bort alla artighetsfraser och går rätt in i matchen. Ofta är vi oense om nåt. Han är en riktig tjurskalle. Eventuellt är jag det också.
Den här gången avhandlade vi debriefing för poliser, gamla knarkare och barndomsvänner som flippat ut. Hur dessa tre hänger ihop lämnar jag till er fantasi.
Förutom tjurskallighet så saknar han helt spärrar. Frågar sånt som ingen annan frågar, helt utan att generas. Han var tex den ende som frågade hur jag egentligen hade det när jag levde i den där relationen som gjorde mig till någon annan som jag inte var. Alla andra, som jag gissar kände mig betydligt bättre, sa inget. Antydde inget. Viskade inget.
Men det är klart, jag lyckades prata bort honom och lura både honom och mig att allt var som det skulle. Men jag glömmer aldrig att han frågade.
Att vara vänner innebär att man måste vara lite obekväm ibland också. Det ska svida lite när vi lär varandra vem vi är.
Alla goda ting är tre. Och just nu så finns det en rätt smaskig trojka i mitt liv. De hör inte ihop annat än att deras namn är som gjorda för varandra. Jag kan naturligtvis inte hänga ut dem här, men jag kan inte hålla mig från att försöka illustrera hur komiskt det är.
Säg att den första heter Knatte, den andre Fnatte och den tredje presenterade sig i så fall som....japp, Tjatte.
Eller O'boy, limpmacka och ....... ost!
Eller Fadern, sonen och ....... den helige anden.
Sjukt spännande är de alla tre. På olika sätt, men det är ju som det är när man lär känna nya människor av det motsatta könet. Man kan inte klamra sig fast i livlinor som heter till exempel kollegor, träningskompisar eller ingift släkt. Det blir lite skuggboxning innan man hittar rollerna. Ska vi knulla eller prata liksom?
Men jag behöver ju många män i mitt liv. För att väga upp för alla kvinnor som jag känner.
Könskvoterad vänskap, kan det vara nåt?
Jag släpper taget om här och nu och letar mig bakåt drygt fyra år i tiden. Men innan jag ens hinner formulera orden så bränner minnena i min kropp. Det jag ser är en orkeslös kvinna som tittar med bedjande ögon mot mig. Jag fångar henne i min famn ögonblicket innan hon signar ner mot kyla och smärta. Tårarna rinner nerför kinderna när jag berättar om henne, den som jag var. Men tårarna är inte salta, utan söta, som av lycka. För första gången kan jag lyfta blicken och se vilken resa jag gjort. Vilken kamp jag tagit mig igenom, och gått segrande ur.
Men nästa tanke startar en störtflod av söta kristaller som jag omöjligt kan hejda. Korpen! Det som den vackra fågeln har gjort för mig kan jag inte sätta i ord. Jag kan inte förklara vad det är, men jag kan förklara var jag hade varit om hon inte hade låtit mig vila i hennes trygga bo. Då hade jag inte bara förstört mitt liv, utan även framtiden för min dotter. Tankar går i arv och bristande självkänsla kan man ge som present till ett barn.
Korpen, nästa gång du pratar med honom som passar alla vackra fåglar, hälsa från mig och tacka för att han lånade ut sin allra vackraste fågel till mig. Och hälsa honom att jag önskar att själv någon gång få förtroendet att lägga mina vingar runt en människa som har slut på kärlek till sig själv.
