.födelsedagsgrubblerier

Den är redan här, den där dagen när jag blir ett år äldre. Vips låter det och man märker inte av det, ens om man anstränger sig det mesta man kan.

Helst skulle jag vilja sätta mig bekvämt i fåtöljen och konstatera att mitt liv är precis där jag vill att det ska vara. Där jag drömde för fem-tio år sedan att det skulle vara. Det mina barnsligaste fantasier kvittrat om.

Men såklart kommer jag inte ihåg ett smack. Av drömmar. Om förhoppningar. Från svindlade tankar.

Och fylla år är inte så jäkla roligt när man någonstans har en känsla av att man borde ha mer av allt. Mer kärlek, större bostad, bättre jobb, finare man (öh, i mitt fall kanske jag ska börja med en man) och fler barn.

De där förbannade, vidriga, avskyvärda avundsjuka blickarna som jag lägger här och var får fäste en kväll som denna. En helt vanligt sommarnatt, men som betyder ett år till för mig.

Ett år till av vad?

Tja, jag vet inte.

Ibland kan jag vara bubblande stolt över den resa jag gjort, den människa jag hittat under detta år. Så mycket starkare. Så mycket mer sann - mot mig själv. Och jag låter människor tycka om mig, inte alla, men några få, och det är för mig en nyhet. (Och när jag säger "mig" så menar jag inte bilden av mig utan den som är jag med skit under naglarna, trötta tankar och sarkastiska kommentarer. Ni vet - den osminkade versionen av mig. Brrr.)

Men resan har kostat otroligt mycket. Jag har tappat en identitet som jag i 34 år klamrat mig fast vid. Min bekantskapskrets har justerats, dvs förminskats. Jag har aldrig varit längre ifrån en relation än jag är nu (men samtidigt aldrig så nära...men det är ett helt annat ämne). Jag är inte på långa vägar lika glad och inte alls sugen på att resa land och rike i jakt på äventyr längre.

Lever alla andra sin dröm?

Skulle inte tro det. (och varför envisas jag med att bry mig?!?!)

Men är mitt liv tillräckligt nära där jag vill vara?

Tja, jag vet inte.


Om inte så är det väl bara jag som kan ordna till det, eller hur?! (=väldigt jobbig insikt)

Så grattis på födelsedagen!

I present får jag ett helt år till som jag, och bara jag, måste ta ansvar för! (=ingen chans att någon annan läser den där ap-tråkiga instruktionen till mobilen)

Öh, tack?!

.för hennes skull förändrar jag världen

Det är internationella kvinnodagen idag. Jag gillar inte konceptet. Som om kvinnor situation runt om i världen bara bör uppmärksammas en gång om året? Utsatthet och förnedring sker dagligen, oavsett om västlänningarna har en notering i sin kalender om det eller inte.

Men den fyller ändå ett syfte. Jag tvingar mig själv att tänka efter. Internationella kvinnodagen. Vad har jag med den att göra?

Jag ställer mig alltid samma fråga när jag tvekar. Vilka förutsättningar vill jag ge min dotter i livet? På grund av svaret på den frågan är jag skild. Jag har tagit ett tydligt avstånd från min far. Jag visar mod när jag egentligen vill gå ett annat håll. Utmanar mitt tålamod när saker inte går min väg. Och jag sätter ned foten för det som är viktigt.


För hennes skull vill jag utmana mig själv.


För henne skull tänker jag förändra världen!


Det är egentligen ganska enkelt. Min dotter ska ha samma förusättningar som alla andra.
Vilken värld tänker ni lämna till era barn?

.fasadbyggen i förorten

Blicken ser förrädiskt självsäker ut och händerna förstärker intrycket. Ryggen är rak och meningarna är proppfulla med styrkedemonstrationer. Jag erkänner, det är lätt att låta sig luras av den omsorgsfullt målade fasaden. Men det flagar. Kanske är det bara jag som har sett var fingrarna kan få grepp om en liten flik som förmodligen skulle blotta en hel del smuts om man fick för sig att börja riva.

Men jag låter den vara. Drar man i sånt som man inte vet hur man ska hantera så kanske man gör mer skada än nytta, tänker jag och lägger tillbaka de ord som kittlar min tunga i en prydlig hög bakom några andra mer passande meningar.

Jag misstänker dessutom att det var väldigt länge sedan han klev utanför sin boning för att betrakta på ett smakfullt avstånd. Möjligen kan jag tipsa honom att ta en rundvandring runt sitt eget hus innan han nästa gång skrattar högt åt andras halvfärdiga byggen.

För jag tror att alla sitter på mer eller mindre halvfärdiga renoveringsobjekt. Så släpp illusionen om en perfekt fasad så kanske vi kan hjälpas åt att stärka upp bärande väggar, räta ut krokiga spikar och laga läckande tak!

.att vänja sig långsamt

Jag vänjer mig långsamt vid tanken att mitt liv kanske är så bra som det någonsin kan bli. Att den kärlek som finns i min omgivning är min resas höjdpunkt. Och att jag, om några år, kommer att vända mig om och se parkbänken jag vilade vid när mitt liv var som finast.

Tanken på att aldrig mer i min famn få hålla ett litet barn av min kropp är redan verklig. Den vägen kommer jag (nog) aldrig få vandra igen. För många år sedan såg min framtid annorlunda ut. Då trängdes fötter och hundvalpar under köksbordet. Men nu sitter vi där, jag om mitt enda barn. En verklighet som är vacker, trots att isande vindar kryper under skinnet ibland.

Än vet jag inte hur jag ska hantera tankarna som virvlar i mig och säger att jag kanske aldrig träffar någon att dela mitt liv med? För kanske blir det också min verklighet. Mitt val är att inte kliva någon på fötterna eller låta mig bli buren. Inte leva som par bara för att bördan av kraven och förväntningarna skaver mot mina axlar.


Jag vill ta stegen med egen kraft.

Min resa är min.


Men hur accepterar man utsikten att aldrig få skratta åt det oväntade tillsammans med den där trygga vännen som gör samma resa? Eller gråta vårfloder åt det vackra med personen som vill förstå? Eller springa ikapp bara för att utmaningen lockar?

.vem är du hoppas jag?

Jag tror inte vi har träffats förut. Kanske satt du vid det lilla runda bordet och drack en kopp kaffe och tittade på vatten som värmer badsugna fötter, på det stället dit min tanke rest många gånger men aldrig jag. Kanske var det du som med huvudet på sned lade ett bandage runt min arm på ett sår jag aldrig fått.

Kanske var det du som sa att jag inte kunde springa ifatt en tanke som flyr.

.att överleva ett hopp

Motgång, motgång, motgång och så ett litet, litet hopp. Stackars lilla hopp som måste bära så mycket på sina axlar. Önskar jag kunde lova det lilla hoppet att hon inte kommer att dö, utan växa sig större och starkare. Tillslut är inte hoppet ett litet hopp längre utan hon är min förälskelse, min framgång och min framtid.

.en relik från förr

Vaknade med ett ryck. Världen hade förändrats. Detta visste jag trots att jag inte fått det bekräftat. Utanför fönstret uppfattade jag marken som täckt av vit bomull.

Jag visste vad det var. Historier om detta fenomen har vandrat i vår släkt i generationer. Tänk att jag skulle få uppleva detta! Tanken var hisnande.

Väl ute på gården tog jag det vita i min hand. Det var kallt och försvann i min hand. Jag tordes inte plocka upp mer så jag styrde mina trevande steg genom knarret mot jobbet.

Hoppas att E får uppleva detta, tänkte jag, medans det vita virvlade kring mina fötter när jag gick.

.barfotaingenjörer

Slumpen satte mig framför ett program nyss som handlade om kvinnliga barfotaingenjörer som utbildas till solcellstekniker. Jag blev stum av beundran. Så smart! Jag vill pussa på personen som kläckte den ljusa idén. Men mest vill jag köpa 100 solcellspaneler och ställa upp där nere. Nånstans. Överallt.

.att leta orsaker eller att acceptera sig själv?

Det första kuratorn eller diakonen frågar, eller vem det nu är man valt att prata med, är hur relationen med ens föräldrar ser ut. Man svarar såklart och hittar många detaljer på vad mamman och pappan gjort respektive inte gjort. Man förväntas hitta fel. För varför i hela friden skulle man vilja prata med någon annars!?

Med det är bara det att jag är så trött på att prata om dem. Jag är så trött på att hitta fel hos dem. Kan det leda någon annanstans än att man förstör en relation (ytterligare!?)? Jag är övertygad om att de gjorde så gott de kunde. Jag gör så gott jag kan. Jag skulle bli förkrossad om El satt hos en kurator som ville att hon skulle leta efter fel hos mig i min mammaroll. Såklart är jag inte perfekt. Såklart är ingen perfekt. Men jag gör så gott jag kan. Hur kan en person som aldrig träffat mig dra slutsater om hur jag var som mamma? Hur kan en person som aldrig träffat mina föräldrar ha åsikter om dynamiken i vår familj? Ingen av oss vill resa bakåt. Ingen av oss kan resa bakåt! Så varför?

Ska man inte istället acceptera att man är som man är? Börja från här och nu. Historien kan man inte ändra. Men framtiden kan man påverka.

Jag har både bra saker och negativa saker med mig i bagaget. Men alla dessa saker har gjort att jag är jag. Mina föräldrar har gjort mig till den jag är. Så är det med det.

Våga vägra leta efter orsaker!

Våga hitta framtiden!

Våga acceptera!

.resan in i framtiden

Jag klev in i ett flygplan och reste....till framtiden. Inte så lång in i framtiden utan bara ett par veckor, men ändå. Här i Göteborg är nämligen adventsljusstakarna framme. Julgransljusen glittrar och glimmar. Lussebulle och kaffe på flyget.

God Jul!