.bästföredatum för forna stordåd?

Efter gymnasiet levde jag i ett äventyr. Packade väskan och hindrade rädslan från att bygga bo i mig och bekvämligheten att börja ställa krav. London väckte mig och rörde mina fötter i salsatakt. Nya Zeeland vände mig upp och ner och spottade ut mig i den vackraste kyla jag någonsin sett. Lausanne utmanade mina fördomar och dansade med mig i underkläderna. Italien förförde mig och fick mig att börja längta. Grekland ställde mig vid ett vägskäl och blåste vind i mitt hår.

Men det var då! Idag har mina erfarenheter nått sitt bästföredatum. Att prata om mer än tio år gamla äventyr smakar varken gott i min mun eller känns särskilt fräscht i andra öron.

Så!


Var går er smärtgräns när det handlar om forna stordåd? När blir resor i minnet mest bara pinsamt för dig som lyssnar och för dig som berättar?