Igår skulle jag springa enligt mitt varannandagsschema. Men när jag kom hem från jobbet strax efter åtta på kvällen så orkade jag bara halvsova i badkaret. Ikväll fick jag inte ens av mig kläderna innan jag dog i soffan.
I en källare i Sundsvall gömmer sig det som till och med är större än ett köttberg. Men det är tur att det är där han finns, för ovan jord skulle han skymma den blyga vintersolen. Jag lyfte så mycket jag orkade, vilket är ett sugrör spetsat med ett par Cheerios på varje sida, han lyfte en flygel. Typ.
Men det konstigaste med den mänskliga lyftkranen var de genuint vänliga, och nästan blyga ögonen. De sa om och om igen - "men jag är inte så märkvärdig".
Jag har inget emot att plåga min kropp så att det rinner längs ryggraden. Det är dock aldrig skönt just då och där, men jag är tryggt förvissad om att det kommer att kännas mycket bra sedan. Oändligt bra! Och så vet jag att min kropp behöver utmaningen för att hålla mig i god form.
Hård träning kräver ofta rätt motivation,
och rätt motivation är ofta nya kläder.
Så jag kilar in och rafsar åt mig lagom diskreta byxor, ett blygt linne och en top i klädsamt rött.
Sen måste jag ha nya skor.
De enda som finns är självlysande i en nyans som jag ofta ser vid vägarbeten. Så nu ska jag strax ner till träningslokalen och placera mina stoppljus åt alla tänkbara riktningar i en Body Combat. Jag räknar att de andra saktar ner till max 30 när de passerar mig. Jag är ju trots allt en trafikfara!
Hundrakilosklumpen tog mig under sina vingar (eller triceps tror jag de kallas i den här världen). Jag skulle räddas från maskinträsket, som jag mot bättre vetande, och allmänt oförstånd hamnat i. Första övningen var knäböj, en erkänt plågsam övning. Min rumpa skulle ner i källaren och vända innan jag fick resa mig upp igen. Nu önskar jag att jag hade lämnat kvar den därnere, för bak på kroppen gör den ingen som helst nytta idag. Den bara skriker ut sin smärta hela tiden och gör att jag ser bajsnödig ut när jag går.
Träningen var precis så svettig som jag hade hoppats på. Dessvärre ser jag fortfarande obarmhärtigt töntig ut när jag försöker sparras mot min egen spegelbild. Tjejerna som gapar och skriker längst fram ser som tagna från en actionfilm. Men det väl därför de står där framme och jag bakom en tant i 70-årsåldern.
Väl hemma ställs jag inför den största utmaningen av alla – mina konkurrerande behov.
Med dessa punkter avverkade är jag om möjligt ännu svettigare och den galna blicken ett snäpp mer insane…
Dök anfådd in på gymmet 45 minuter innan stängningsdags och konstaterade till min förtjusning att lokalen var helgtyst. Bara kvinnan som jag ofta ser på alla möjliga ställen, men inte vet vem hon är, satt i en av maskinerna. Hon klär sig som en tant även när hon tränar, men jag tror inte hon är det. Hon är nog rätt cool tror jag.
Någonstans mitt i svettigt stånkande glider personalen in. Samma kvinna som förbjöd mig att låta dottern se på film i soffan. Hon får mig att dra efter andan så jag hälsar med ett artigt leende. Kvinnan gick, men vände i dörren.
Var det möjligtvis jag som hade mina ytterkläder i fotöljen utanför? Och såklart det var, jag hade ju väldans bråttom och jag kom i träningskläder och skulle lämna lokalen i samma kläder också.
Men hur skulle det se ut om alla lämnade sina kläder där?
När hon gick blev det dödstyst igen. Vi var ju trots allt bara två där.
Så fort nya gymmet öppnar så har den kvinnan en uppsättning ytterkläder mindre att oroa sig för. Så skönt det ska bli för henne.
Och för mig.
Jag har en vän som inte accepterar att det är som det är. Hon tar striden. Och ord är hennes vapen. Innan ikväll trodde jag att det var allt. Men sen mötte jag henne i en svettig Body Combat och nu är jag övertygad om att hon även har andra vapen också, om orden inte skulle räcka till. Bruddjävel
Whaam!
Vi var många bruddjävlar som slog till ikväll.
Zzzwap!!
Jag motionerar varje dag, utan undantag. Antingen på gym eller så springer jag, och då minst 6 km. Men hur jag än gör så ligger jag alltid steget efter. Måste alltid träna hårdare för att nå mina mål. Jag måste jaga.
Hur kommer det sig?
Borde jag inte någon gång hinna ifatt dem? Med tanke på hur hårt jag tränar och så!
Så idag sprang jag 9,6 km på 52 minuter. Och jag kände mig inte nöjd. Den där backen kunde jag nog ha satsat hårdare i. Längs raksträckan på andra sidan sjön borde jag väl ändå hållit ett högre tempo.
Men så sa någon grattis. Du ligger ju långt under en timme på milen!
Och då kom jag ihåg att det var ett mål. Förut alltså. Men jag minns inte när jag bytte det mot ett annat. Mina mål regleras tydligen automatiskt så att jag alltid ska misslyckas.
Det känns inte så snällt mot mig själv.
För jag är ju svinduktig ju!
Svettades i grupp idag. Friskis & Svettis bjöd på gratispass. Man tackar och bockar.
Men det tog inte många minuter innan jag kom på varför jag inte varit där sedan de senast hade gratispass.
1. Det finns ingen koppling mellan mina hjärnhalvor. När hurtfrisk gympaledare skickar ena benet fram och ena armen upp, så liknar jag mest ett epileptiskt anfall i mina försök att kopiera.
2. När det börjar bli svettigt så avbryter ledaren för att man ska promenera på stället. Promenera är inte gymping, det är något man gör när man ska hämta kaffe.
3. Bensaxhopp gör att det är farligt nära att kissa på sig. Jag minns när jag var ung och inte hade haft en barnmorska på tillfälligt besök i livmodern, då kunde jag knäcka nötter med knipmuskulaturen.
4. Det blir lite väl många juckande svettiga skrev i ansiktshöjd för min smak.
5. Musiken. Oh-my-god. Musiken. Claes af Geijerstam ringde och ville ha tillbaka sitt blandband från 1990.
Jag vill ju vara bäst. Det varierar lite i vad jag vill vara bäst på, men nu är det mellandistanslöpning. Och för att bli bäst så måste du ha en klocka på armen som berättar att du inte alls springer så fort som du borde göra. Och som berättar att det inte alls är en mil runt kvarteret fastän det känns så.
När jag nött bort skinnet på knäskålarna och kysst fötter så lyckas jag tillslut hitta någon som kan berätta vilken av alla 700 apparaterna jag ska köpa. Själv panikar jag av blotta tanken på att fatta beslut om vilken blinkande sak som är mest prisvärd.
Naturligtvis är noga utvalt tekniskt underverk slut hos alla leverantörer. Äh. Hur svårt kan det vara, tänker jag och blundar och pekar. Beställer, i ett släng av övermod, snabbt en i en annan prisklass och av ett annat märke.
Det tar en vecka längre än utlovat innan paketet ligger där det ska. Pengarna ligger sedan länge där de ska. När jag matat in längd, vikt, frukosttider, grannens telefonnummer och lite annan smått och gott så kommer jag till rubriken "kalibrering".
Börjar ana oråd.
Jag måste knappa in hur långt jag ska springa innan jag ger mig iväg. I gengäld gissar klockan om det är långt kvar tills jag är framme. Eftersom kalibreringen kommer att göra mig galen så rekommenderar instruktionsboken att jag fyller i samma sak varje gång. I gengäld gissar klockan om jag går eller springer. Och fyller jag i maxpuls och vilopuls på rätt sätt så kan klockan varna om jag håller på att dö.
Finns det ett VM i felköp så borde jag vara direktkvalificerad.
Hur klär man sig till dop? Och ännu värre...hur klär man sig till ett dop som hålls på en fäbodvall? Och ännu värre....hur klär man sig snyggt när man vadar genom lera och regn för att komma fram till det lilla partytältet?
Men när vi hade skalat av oss lager av skydd så upptäckte jag att jag kunde inte ha klätt mig bättre. Dresscoden var rutigt. Rutigt i en nyans av blått eller lila. Perfekt.
Men det perfekta slutade inte där....
Jag fick en blind-date i form av en springkompis. På onsdag ska vi springa. Perfekt.
Hjärnan började genast leta barnvakter. Men det löste sig perfekt. De nya grannarna gled in på parkeringen samtidigt som vi. Våra döttrar galopperade iväg mot lekplatsen och jag passade på att fråga om E kunde vara med dem på onsdag. Såklart svarade de. Perfekt.
Varannan dag springer jag. Biter ihop och släpar mig ut på en runda på minst fem km. I sommar har jag motionerat i Eskilstuna, Sigtuna, Hässelby, Umeå, Bergshamn, Nordingrå och Junsele. Man kan tro att det gett effekt. Men inte. Jag noterar att tantröven är kvar (min mors man noterar också det men har inte vett att hålla tillbaka kommentaren om att vi ser lika ut bakifrån, jag och min mor). Och jag noterar att jag, endast med liten mariginal bättrade på tiden på min gamla runda.
Jag tränar förmodligen helt fel.
Har nog laddat ner träningsprogrammet "tantröv 2009" av misstag.
(Håll utkik på era bilfärder runt om i landet. Om ni har (o)tur kan ni nämligen se min rumpa som modell i kontursågade trädgårdsprydnader föreställandes mig i framåtböjt läge petandes i trädgården. Förmodligen syns mina mamelucker också!)
Ibland dansar jag ett maraton. Tre band turas om att trötta ut publiken. Det lyckas de aldrig med, trots att de börjar sju på kvällen och slutar långt efter tre på natten. Alltid står entusiasterna längst fram och klappar efter mer. Jag var inte en av dem igår. Jag har märkligt nog inte samma uthållighet längre. Alla danssteg efter klockan ett var av ren tjurighet. För det är ju så djävla roligt!
Det finns mycket annat man kan göra på dansgolvet också, förutom att dansa alltså. Trendspana är en sak. I år var trenden korta små shorts för tjejerna. Killarna synkroniserade med västar. Ifjol var tuppkammen hetast – på tjejerna alltså. Och året innan dess så skulle det bäras hatt. Själv hade jag min fransklänning på mig. Det var snyggt, men knappast smart. Jag trasslade in mig i mig själv hela tiden. Bättre hade varit om någon av västarna hade fastnat!
Sen kan man gnussa också. Det prövade jag två gånger med tveksamma resultat som följd. Gnussa är inget man gör utan att först ha övat hemma. Herregud, man kan ju bryta näsan av folk och trassla in tungor!
Och sen kan man låta fantasierna svepa iväg i närheten av en hård kropp också… Jag ska på dejt. Jippie! Men känslorna kommer att vara något förvirrade när jag sitter på caféet , snurrar tekoppen och tittar på främlingen framför mig, och nystar i trådar om vem han är, för min hand vet hur hans muskler rör sig precis på det stället där ryggen slutar och rumpan tar vid.
Han rör sig genom lokalen med en självklarhet som bara de med äganderätt gör. Inte för att han äger något, men hans hållning gör anspråk på inte bara ytan runt omkring honom, utan även större delen av lokalens. Han finns i allas medvetande och får många blickar på sin rygg, men det är inget som gör att han vänder sig om med frågor i blicken. Nej, han är van. Och uppmärksamheten gör bara hans kliv mer självsäkra.
Trots att det är trångt och andra måste vänta på sin tur, så behöver han aldrig göra det. Hans blick är ständigt hård. Liksom kroppen och nyporna. Det enda som förefaller mjukt är en mörk lockig hästsvans som dansar mot hans rygg.
Sjukdomar, lathet och allmän motvilja har hindrat mig att besöka stadens mest svettinpyrda träningsanläggning.
Det krävdes löfte om bastu för att min slappa röv skulle släpa sig dit.
Grejen med gym är att man måste vara väldigt vältränad för att känna sig bekväm där, särskilt om man är tjej. Killar kan hänga över träningsredskap med fett-svettiga kläder, men de kvinnor som vågar sig dit har genomgående tajta små träningstoppar och springer flera mil på löpbandet.
Jag är inte i den form jag skulle vilja vara. Jag är inte ens i den form jag brukar vara. Hos mig rinner en fett-svettig mage fram under en topp som envisas med att krypa upp hela tiden.
Och återigen, jag är i för dålig form för att komma iform.
Ps. Någonting i stil med Lina Hedlunds rumpa i Melodifestivalen från i fredags kan jag tänka mig...Om jag får lägga in en blygsam beställning. Ds.
