Det är fullkomligt ljuvligt att susa fram mellan granarna och ljudet av frasande kristaller, när stavarna tar avstamp i snön, ger tankarna oändligt utrymme att vandra iväg.
Fast inte alltid.
Ibland har skidorna helt fel valla. Minsta motlut innebär en bergsbestigning med stavarna som enda fästpunkt. Skidorna skramlar bakom. Och tankarna fylls av mörka moln och snålblåst. Som igår kväll alltså.
Det var då bilderna av min dotterns pappa dök upp. Han är fantastik på att åka skidor. När han tar på sig skidorna blir de en del av hans kropp. Ett redskap som gör allt för att lyda sin husbonds kommandon. Han rör sig mer graciöst med skidorna än utan.
Det är lite annorlunda med mig. Skidorna är för mig som ett toapapper som fastnar under foten på krogen en vinglig natt. Eller en hund som juckar mot mitt ben.
4 kommentarer:
Låter ju helt fantastiskt underhållande! Säg till nästa gång så ska jag sätta mig efter spåret med popcorn och njuta av utsikten!
Ja, jisses vilket underhållande inlägg. Fast det väckte också en viss oro, eftersom jag ska upp norrut och spänna på mig skidorna om tre veckor ...
juckande hund.... toapapper... inte viste jag att skidåkare hade med sig sånt i spåren.
Skicka en kommentar