.hon är min, varannan vecka

Det ringer på dörren och där står hon. Längre än jag minns henne och med ett ”gott nytt år” som hennes pappa lagt i munnen på henne. Pappan delar generöst ut en kram. Kanske som ett nyårslöfte. Kanske för att man ska.

En vecka hos pappan har färgat henne. Hon har ett nytt kroppsspråk som får mig att ofrivilligt rygga tillbaka. Munnen böjer sig i pappans välbekanta leende. Språket är hennes fasters och armarnas rörelse likaså.

När vi är ensamma låter jag blicken vänja mig vid detta obekanta. Jag lurar henne att skratta och jagar henne genom lägenheten ska stänka mig på henne igen. Hon kontrar med att plocka fram våra lekar igen. Den när jag ska låtsas att jag ramlar ur sängen, och den när hon är en liten kattunge.

Sent på kvällen somnar vi äntligen. Jag med lyckan av att nyss känt hennes mjuka hand mot min kind. Och hon i tryggheten av det välbekanta.



På morgonen dricker hon en kopp te framför TVn och sörplar den ljumma drycken som jag brukar göra när det fortfarande ryker om min kopp.

Hon är min.

Varannan vecka.