.chans till romans

En av radiokanalerna håller mig ofta sällskap ut till skolan där trollungen testar hållbarheten på volangklänningar och lövtunna leggings som hon alltid lurar mig att köpa.

Strax efter fyra på eftermiddagen är det chans till romans. Ung kille pratar osammanhängande med övertänd programledare om en hemlig förälskelse han helt plötsligt känner sig så pass trygg med att han vill "outa" i direktsändning. Programledaren ringer upp det ljuvliga stycket som undrar vad det är för djävla dåre som frågar på chans via ett ännu mer pinsamt stycke till karl, istället för att följa upp det där sms:et som nyss skickades, med ett till.

Och alla blir lite för entusiastiska i sitt jakande svar, för ingen nobbar i direktsändning. Den smärtan önskar man inte ens katolska präster. Jag är övertygad om att dissen kommer samma ögonblick som radioskuggan kickar in och strax efter tanken om att byta ort, telefonnummer och identitet.

Men jag är kluven. Ibland ertappar jag mig själv med en tår på kinden och ett bubblande hjärta. Då har glädjen varit äkta och förväntningarna hittat rätt frekvens.

För jag vill ju trots allt tro att det finns en chans till romans.

.mamma mia, finns i smakerna jordgubb och hallon

Vill du se Mamma Mia så rekommenderar jag att du gör det på förmiddagen, annars finns risken att sockerchocken håller dig vaken hela natten. Men om du lovar att borsta tänderna noga efteråt så ska jag berätta var du kan hitta filmen. Gå direkt mot lösviktshyllan. Tänk "rosa bubbelgum" och du hittar den rätt snart. Ibland kan jag också känna ett sug efter lösgodis, men oftast föredrar jag nåt salt och krisigt. Nåt med smak av ironi. Men jag kunde ändå inte hålla tårarna borta när Meryl Streep sjöng "the winner takes it all" (filmen hade förövrigt inte varit sevärd med någon annan i huvudrollen. Försöker föreställa mig Julia Roberts som leading lady, men det går inte eftersom hon skyms av en kalkon).

Gick från filmen med tre stora kariesangrepp. Pierce Brosnan är väl inte Meryl Streeps typ? Borde inte "mamma mia" utspelas i Italien istället för Grekland? Och textningen under sångerna var mycket irriterande.

.flickorna på TV2

Idag har vi lekt TV. E presenterade vädret och en film om en hundvalp som gått vilse. Tv-tittaren fick en kort resumé innan filmen började.

Hm,

jag tänker att jag nog överutnyttjat den fyrkantiga men ack så uthålliga barnvakten.

.evenemangskalendern

Om man vill veta vad som händer i kommunen en helt vanlig Tisdagkväll så kan man klicka sig fram till evenemangskalendern. Det ville jag igår. Veta alltså.

Det jag fick veta var att Healing finns med hemkörning. Bara att klicka sig vidare till healonweel.se

Han har ett par nöjda kunder....


"Vargen kom tillbaka efter en tid av äventyr o av att hämta kunskapfrån källan! Jag önskar att vi möts igen Du o jag, Namoko!"

...

"Efter behandlingen började snöflingorna falla på rätt plats."

...

"Tack för en seans som stärkt mig och förstärkt min kanal uppåt."

...

Man kanske skulle beställa hemkörning...... Jag har alltid undrat varför min varg inte kommit tillbaka.

.kulturuppföljning

Sitter man i ett par timmar och tittar på graciösa kroppar så får man lätt för sig att verkligheten är så. I pausen skulle jag ta mig över stolsryggen för att krångla mig förbi kamerautrustningen. Ett högt benlyft och en sidoförflyttning så skulle det i teorin vara klart.

Döm om min förvåning när mitt ben inte lydde mig. Det rörde sig inte alls smidigt. De var inte alls med på noterna när jag försökte tvinga upp det i vertikalt läge. Jag var en ko, i bästa fall. Tung och otymplig.

Paret intill skrattade ironiskt.

Övertro är min starka sida. Inte smidighet visade det sig.

Däremot kan jag skryta med att jag totalt fattade första dansstycket. (Öhum, heter det dansstycke? Risk för att lägga krokben på mig själv igen här märker jag. Nåja.) När jag tittade i facit, dvs programbladet, så var min tolkning ordagrann. High five! Eller piruett?????

Andra stycket (och så var vi där igen...stycke...bit...show...gah) ställde lite med krav på min fantasi. Lite för höga krav visade det sig. Kom på mig själv att bara titta på kroppar. Lite som att se en film med Brad Pitt. Koncentrationen räcker inte till både handlingen och skådisen. Men det var lugnt. Ingen av de andra i mitt sällskap hade snappat upp tillräckligt mycket för att ens kunna låtsas att de hade koll.

Ps. Jag väntade tills alla lämnat lokalen innan jag på nytt svingade (host, host, harkel, harkel) mig över stolsryggen och skred med mjuka kliv mot utgången. Ds

.stand up comedy på gymnasiet

Kollegan hade suttit uppe halva natten och förberett en presentation. Väl på plats så fungerade inte utrustningen. Jag pratade på för att underhålla publiken. Men, se det gick inte.

Underhållna var allt annat än de ville bli. Jag föll platt. Rätt ner i det smutsiga betonggolvet. Det var som all min energi sögs upp i ett vakuum. Själv sprattlade jag på golvet samtidigt som jag leverade det ena krystade skämtet efter det andra.

En gymnasieelev är dyrköpt. Särskilt en med närvaroplikt.