.positiv särbehandling

Jag spelar med. Jag vet hur tankarna går. En övergiven ung kvinna med ansvar över en bil. Ett ansvar som hon inte kan bära. Hon måste räddas.

Räkningen signar ner på golvet och spricker i tre delar. Jag behöver bara plocka upp en del.

Kontoret fylls av ironiska skratt. Min bilmekaniker är tydligen känd för sin diskriminerande prissättning.

Jag skrattar med. Och förtränger för ett ögonblick att jag nog fått orättvisa fördelar på grund av mitt kön.

Motorn surrar genast igång när jag vrider på nyckeln, och jag kan andas ut. Denna gång! Köldknäppen har kostat mig 2000 kr på en vecka, men då ingår hushållsel och uppvärmning i hyran och annan (för mig) positiv särbehandling.

.en tant full av istappar

Tanten ska till samma trappuppgång som jag, det hörs på lång väg eftersom hon skriker rätt upp i luften. Hon har uppenbarligen gått vilse och äntligen hittat någon att fråga. Problemet är bara att han är fyra våningar upp och klamrar sig fast i vindskivor och tegelpannor. Han har nog fullt upp med att oroa sig för att tantens gälla stämma ska skrämma loss isknivarna så att de faller ner och spetsar henne.

Jag fångar hennes uppmärksamhet och pekar. Hon förstår inte, alternativt lyssnar inte, så jag lovar att visa. Vandringen till porten tar en evighet. Stavar gör inte damer stabila och dubbar håller inte hundraåriga fötter på plats.

Impulsen räcka henne min arm uteblir. Jag får känslan av att hon skulle bita den rakt av.

-Alltså, säger jag, det är tre våningar upp och det finns ingen hiss.

-Vad menar du, frågar hon kallt och vasst som istapparna.

-Tja, du ser lite....eh....ja...mm

-(här säger hon nåt på gammelsvenska som jag gissar betyder att hon har svårt att röra sig)

-Eh, ja....så tänkte jag. Här är det förresten, säger jag och öppnar dörren med min utandning.

Jag får inget till svar.

Det är långt kvar tills isen börjar smälta.

.köldknäppar som bygger sjöar inomhus

Fort på med värmen i kontoret och fort, fort hämta en kopp te. Men jag sladdstannar så att plattorna krullar sig när jag upptäcker att golvet längre in i korridoren blänker. Vi har en sjö inomhus. Hyresvärden tittar på mig med bedjande blick när jag berättar vad jag sett. Men jag kan inte skratta bort vattnet. Det ligger där.

Nu sjunger en byggfläkt utanför kontoret och jag kan inte annat än dra en lättnades suck att det inte är i min mage paniken bor.

Jag tror termometern sjönk under -30 i natt.

.mitt i Sverige

I en dansbandsdunkande bil åker vi mot Sveriges geografiska mitt. Det första jag möter är en rejäl portion dammiga åsikter. Nästa anhalt är en bykrog som tar sina sista självande andetag. Bokstavligen. Vi är de sista gästerna. Vi kan inte beställa något annat än julbordet, för köket är tömt. Så där sätter vi oss med varsin tallrik kvarglömd sill. Jackan behåller vi på för sista elräkningen är betald.

Vi pratar om sånt som väcker ilska för att lura in lite hetta i kroppen. Vi fyller tallrikarna många gånger för att sätta fart på blodcirkulationen. Och toaletten får också ett kort besök, för där är kölden ännu vassare så promenaden tillbaka till bordet blir en resa till tropikerna.

Jag lämnar Sveriges medelpunkt med förhoppningen att den platsen på jorden inte är medel.

.att leta värme!

Pinnstolen är inte särskilt skön, men solens starka dragningskraft gör att jag sitter kvar. Värmen lirkar av mig ett lager kläder. Jag blundar och drar in det varma i mina lungor och låter ljuset ömt smeka min kind.

Den plötsligt kalla vinden får mig att öppna ögonen igen. Jag sträcker mig efter koftan och virar den hårt kring min kropp, men kylan hittar andra vägar in. Hur länge ska jag sitta kvar och vänta på nästa våg av värme? Fem minuter? En dag? Ett par veckor?

Men just som jag är på väg att ge upp fångar solen min uppmärksamhet igen och jag upptäcker att jag väldresserat vänder mitt ansikte i riktningen mot ljuset igen. Tar tacksamt emot det jag får.

Och just som jag slappnat av igen så försvinner den sköna värmen bakom ett stort svart moln.

Då ger jag upp. Stänger alla dörrar och gömmer mig bakom en mörk gardin. Solen måste komma med fler löften innan jag vågar tro att hon kommit för att stanna.