Pinnstolen är inte särskilt skön, men solens starka dragningskraft gör att jag sitter kvar. Värmen lirkar av mig ett lager kläder. Jag blundar och drar in det varma i mina lungor och låter ljuset ömt smeka min kind.
Den plötsligt kalla vinden får mig att öppna ögonen igen. Jag sträcker mig efter koftan och virar den hårt kring min kropp, men kylan hittar andra vägar in. Hur länge ska jag sitta kvar och vänta på nästa våg av värme? Fem minuter? En dag? Ett par veckor?
Men just som jag är på väg att ge upp fångar solen min uppmärksamhet igen och jag upptäcker att jag väldresserat vänder mitt ansikte i riktningen mot ljuset igen. Tar tacksamt emot det jag får.
Och just som jag slappnat av igen så försvinner den sköna värmen bakom ett stort svart moln.
Då ger jag upp. Stänger alla dörrar och gömmer mig bakom en mörk gardin. Solen måste komma med fler löften innan jag vågar tro att hon kommit för att stanna.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
1 vecka sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar