LIVET OCH LITE TILL

tisdag 12 maj 2009

.en femåring med livsfarliga verktyg

Vad har jag gjort? Ialla de godaste avsikterna och med de naivaste tankarna så har jag skapat ett monster. Hon fyller sex år till hösten och har redan knivskarpa argument i sin verktygslåda. Diskussionen vid middagsbordet fick mig att tappa fattningen många gånger.

Hon radade upp verktygen framför mig.

Vädjan. Hot. Löften.

Blinkande tårdränkta ögon. Mjuka armar runt hals. Plutande darrande läppar.

Påförande av skuld. Undanhållande av information. Dubbel bestraffning.

Slag. Skrik. Stamp.

En timme senare sjunker hon äntligen ner i köksstolen och tar själv för sig pannkakan. Medan energin rinner ner i den viljestarka späda kropp pratar vi om vad som hände. Hon erkänner att hon inte vågar säga ordet förlåt, och att det är ett problem. Men hon kan inte svara på varför ordet fastnar.

Så vi börjar i en annan ände.

Hon berättar att hon mitt i all ilska hade önskat att hon ville rymma från mig och åka till sin pappa (här gör jag det fatala misstaget att inte lyckas kväva mitt skratt…hon blir naturligtvis vansinnig och springer in på rummet...man får faktsikt inte skratta åt någon som är ledsen ropar hon ut i köket.jag får krypa till korset och ödmjukt be om ursäkt) Och hon resonerar kring hur man måste ta kontroll över kroppen och bestämma att man inte skulle vara så väldigt arg (en logisk fortsättning från diskussionen igår som handlade om att kroppen gjorde det man ville typ; hoppa, äta, sova och leka). Vi pratar om var man då ska stoppa allt sin ilska och bestämmer gemensamt att studsmattan är ett bra ställe att hoppa av sig på (för då kunde man ju passa på att öva på volter och det får mig alltid på gott humör sa hon).

Här någonstans kryper hon upp i mitt knä och berättar att hon nu ska försöka säga förlåt. Hon tar sats. Lutar huvudet mot min kind och viskar i örat. Förlåt.



Ps. Till råga på allt så hade fritidsfröken målat den vackraste fjärilen i ansiktet på dottern, och när barnet till sin fasa upptäckte att ansiktsmålningen försvann av tårar så vrålade hon högt, och så kom ännu mer vått som sköljde bort ännu fler färger, och då kom såklart ännu större och blötare tårar. Ds.

1 kommentar:

Anonym sa...

sånt här gör livet.

min 3-åring frågar ofta varför jag svarar frågor med "därför att". tro nu inte att jag är dålig på att svara på frågor, för jag svarar verkligen på all världens frågor. det kommer en gräns för alla när man inte orkar mer.

så igår när jag stod å böjde ögonfransarna sa hon
"mamma, gör det inte ont?"
"nej"
"varför då?"
"det gör helt enkelt inte det"
"om det hade gjort ont, hade du sagt därför att då?"

Då skrattade jag och då sa hon

"varför skrattar du mamma?"

Shit jag kan aldrig kommentera utan att skriva ett helt eget blogginlägg i kommentaren.