.fickparkering och andra mycket svårare saker!

Jag är helt fantastiskt på att fickparkera. Glider alltid snyggt in på första försöket. Perfekt avstånd till vägkanten, bilen bakom och bilen framför. Det är så vackert att jag själv blir tårögd.

Det som däremot är en betydligt större utmaning är att kliva ur bilen utan att avslöja hur fett självgod jag är över min talang. Jag vill ju möta alla beundrande blickar, fast med ett förvånat uttryck i mitt ansikte. Som om jag inte visste att jag hade en enastående talang.

Igår kväll hände det igen. Perfektionism!

Men ingen såg.

Damn.

.min vän glasblåsaren

Hon tar inte så mycket plats min glasblåsarvän med sina små händer och milda röst. Jag har aldrig begripit var hon förvarar den där talangen som hela tiden forsar ur henne. När inbjudan till invigningen av glashyttan landade på min hallmatta så övervägde jag att sätta upp även kuvertet på kylskåpsdörren för hon lyckades till och med göra postnummret till ett konstverk. Jag är överygad om att det inte alls var meningen. Hon är nämligen sån. Står torrskodd när talangen rycker och sliter i henne. Förstår inte alls vad alla andra ser, och har ett regn av bortförklaringar redo när man pekar på allt som tar andan ur en.

För jag frågade om allt när hon stod framför den kokande sanden och de gula lågorna. Det gigantiskt lapptäcke av trasmattor på ena av utställningslokalens väggar till exempel. Hur kommer man på en sån sak?

Hon ler lite generat och säger att pengarna höll på att ta slut och hon ville göra nåt billigt. Och mattorna hittade hon på vinden hos en gammal dam på byn. Men den bortförklaringen köper jag inte. Jag ser hur talangen hennes kokar med samma hetta som sanden.

Linda Baudin.

Hytta Linda.

Kom ihåg det!

.vilken fin sång vännen!

Min snartsexåring sjunger högt för mig i bilen. Min roll är att vara jury. Jag stirrar med ett fast ansikte på den ylande singer-songwritern. Öronen ber om nåd.

Hon vill ha besked.

Vad fint det var, säger jag uppmuntrande.

Hon rynkar på näsan och säger att jag får säga att det inte var bra om det inte var det. För hon blir inte ledsen av det.

Då säger jag som det är att det kanske inte var den bästa låten jag hört.

Hon håller med. Den var verkligen hemsk.

Och så börjar hon på en ny. Marginellt bättre.

Och jag tänker att någon biografi om hur jag uppfostrade en stjärna lär jag inte få skriva.