Min snartsexåring sjunger högt för mig i bilen. Min roll är att vara jury. Jag stirrar med ett fast ansikte på den ylande singer-songwritern. Öronen ber om nåd.
Hon vill ha besked.
Vad fint det var, säger jag uppmuntrande.
Hon rynkar på näsan och säger att jag får säga att det inte var bra om det inte var det. För hon blir inte ledsen av det.
Då säger jag som det är att det kanske inte var den bästa låten jag hört.
Hon håller med. Den var verkligen hemsk.
Och så börjar hon på en ny. Marginellt bättre.
Och jag tänker att någon biografi om hur jag uppfostrade en stjärna lär jag inte få skriva.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
2 veckor sedan
2 kommentarer:
Skönt. Jag skulle avsky att läsa en sån biografi. Och jag gillar din blog, så jag är verkligen glad.
Ebba, jag blir alldeles vimsig och snurrig när du säger att du gillar min blogg. Att någon med din talang för ord ser mig. Jag tror jag är kär! ;)
Skicka en kommentar