Jag ser vackra människor. Jag menar inte nödvändigtvis de som skjuter fram höfterna på uppslag i plastade magasin, utan de som alltid tycks vara omringade av bedjande blickar. De som delar ut leenden och omtanke som om förrådet vore oändligt. De som kramar och stryker på kinden med kärlek som enda baktanke. Var de hämtar energi har jag ingen aning om.
Fast ser och ser... det kanske är att ta i. Jag ser dem inte lika mycket som jag känner dem i min kropp. Jag känner en dragningskraft som är oförklarlig. Jag märker hur jag helt plötsligt hamnat i skaran runt den vackra. Hur jag liksom väntar på min tur för att få den där handen på min arm, eller blicken som tycks bekräfta hela mitt inre.
Och det som övergår mitt förstånd är att de tycks välja mitt sällskap också. Vilken hänvisar mig till en ständig viljekamp med oron över att inte räcka till. Livsfarligt. Min akilleshäl.
Jag tittar på dessa vackra kvinnor i mitt liv och förälskar mig.
Om och om igen.
Det gör alla.
fredag 18 september 2009
.de vackra kvinnorna i mitt liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Men om du inte fanns att lägga händerna på skulle de där människorna inte vara vackra - vackerheten blir till i dina ögon när deras händer har ett mål... som är du eller någon annan som de kan slösa sin kärlek och uppmärksamhet på. Man är beroende av varandra i sånadär fall.
Så jag tror att du räcker till väldigt bra.
Gulligt sagt Ebba. Fast...jag är full av vin så jag tror att det är mig i rollen som dildo som du beskriver ;)
*rodnar* (jo det är sant, jag har sjukligt lätt för att rodna)
Haha, jag fattar inte vad jag menade. Jag måste nog också rodna lite...
Skicka en kommentar