Ibland oroar jag mig att bygger en vuxen person i en sexårings kropp. Fast mest uppfostrar hon sig själv om jag ska vara ärlig. Sist när hon gjorde det där som hon vet att hon inte får, så frågade jag hur vi skulle göra för att hon skulle sluta. Hon tänkte efter en lång stund och sedan svarade hon att det fick bli indragen veckopeng nästa gång. Jo, det var hon säker på.
Ett par dagar senare ropade hon från hallen. Mamma, på fredag blir det ingen veckopeng. Själv hade jag inte ens märkt övertrampet.
Men lillgamla människor stör ordningen. Det vet jag, och det känner jag. Sonen till en av mina chefer har ett personnummer med omkastade siffror. Han är ungefär 19 år lång och har vuxna meningar i sin mun. Själv vet jag ju hur en tonåring ska tas. Jag frågar om läget är sjyst och så ackompanjerar jag mina ord med ett överdrivet avslappnat kroppsspråk. Han svarar med en förvånad blick. Och helt plötsligt vet jag inte vad jag ska göra av de där armarna som hänger och dinglar efter mina sidor. Jag sparkar generat på grus som inte finns med foten och så säger jag eeeh medan jag, så gott jag kan, försvinner ner under golvplattorna.
3 kommentarer:
Fniss!!
Jamen om du behandlar nittonåringar som små barn får du nog skylla dig själv... duvet, man har rösträtt från arton... och somliga har försörjt sig själva i flera år vid det laget. *ler snett*
He, he får flashbacks från när jag jobbade på Röda Korsets Ungdomsförbund. Var rätt ung själv på den tiden...tyckte jag själv i alla fall (typ 24), men fick mail och sms från medlemmar i 15-årsåldern som jag fick googla för att förstå... Hur svarar man på sådana meddelanden utan att låta som en gammal kärring som är "tonårs-wannabe" eller i andra extremfallet - dammig akademiker som inte kan kommunicera med ungdomar...?? En svår balans var det - och jag vet fortfarande inte om jag lyckades :)
Skicka en kommentar