Det har hänt nåt som har rubbat min värld. Fått mig att ifrågasätta mig själv, personer i min närhet och det mänskliga psyket i stort. Jag söker förståelse, men finner inte mycket. Jag söker lugn, men kastas mellan insikter och förtvivlan. Jag söker omsorg och finner så mycket vackra människor mitt i allt kaos.
Jag sorterar.
Vad är sant? Vem är sann?
Och det som blir kvar är mig själv. Jag kan inte göra annat än att fortsätta vara ärlig. Brutalärlig. Mot mig. Mot andra.
Något mer om detta tänker jag inte säga.
Det får vara nog nu.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
2 veckor sedan
2 kommentarer:
Gud man blir helt skakig av att inte få veta mer. Du skriver så det kryper i nerverna. Dom där som kräver information, frossar i detaljer och suckar djupt av avundsjuk medkänsla. Eller bara av dålig vana.
Men det där att ha integritet är ju superviktigt så jag måste ju applådera din inställning.
Det krävs styrka att hålla tätt!
Måla inte upp mig som en fin människa. Jag har minsann spytt galla i många vänners öron. Jag behöver bolla med någon, verklighetsförankra. Jag behöver känna att min instinkt var rätt. Och jag behöver näringen av att fler än jag tycker att det är överdjävligt. Man gör inte så mot en vän och någon man tycker om. Så är det bara.
Sen finns det förståss en hel del förklaringar till varför det smärtar så i mig. Och varför andra gör som de gör. Men skalar man bort alla ev övertolkningar och missförstånd så finns ändå min smärta kvar. Den är äkta. Den är sann.
Skicka en kommentar