Inga nervgifter skvalpade runt i fostervattnet jag simmade i under mina första nio månader, så min kropp ser ut som en kropp ska göra.
Generna som bar på intektuell vighet fick jag med mig i bagaget, så hjärnan sitter där den ska.
Humor och snabba associationer har jag tränat upp, så jag är ingen likvaka.
Lagom många bekymmer har drabbat mig, så jag är varken överdrivet naiv eller deprimerande pessimistisk.
Spegeln skrämmer mig inte längre, så jag har tillräcklig insikt att se när jag kliver på tår.
Men varför jag ändå fortfarande lever ensam med mitt barn...
...det är något jag inte begriper.
lördag 12 september 2009
.men det är något jag inte begriper
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Fantastiskt och med den insikten du har så vet du att du måste sluta leta det som inte finns för det är då allt kommer på plats.
Håller med föregående kloka tant. om man är inställd på att leta något (också sånt som man tappat eller som existerar) så är man så upptagen med att leta så, att man inte ser det uppenbara. Om man dessutom hittar något som nästan ser ut som det man letar fast man vet att det egentligen är nåt annat men man försöker göra om det till det man letar då är det helkört. Fast det vet du väl redan?
Skicka en kommentar