I ögonvrån ser jag hur kontorsgrannarna tar omvägar förbi mitt rum för att inte kliva i den kokande massan som väller ut genom dörren. Jag är inte arg, inte än, men väldigt, väldigt bestämd.
Det finns en deadline säger jag med en ton som inte inbjuder till förhandling och tänker samtidigt att den där kreativa processen kan vederbörande stoppa upp i evigt mörker. Tillslut får jag det svar jag önskar. Vi förstår varandra. På det sätt som barn äntligen begriper att det inte är lönt att tjata om plastiga leksaker som försvinner spårlöst i samma ögonblick som man betalat orimligt stora slantar för dem.
Jag tar med mig frustrationen ut i fikarummet och tillsamman bollar vi med den kreativa processen. Den visar sig vara oväntat töjbar. Nej chefen, offerten är inte klar för man kan väl inte stressa fram kreativitet heller. Nej, jag har ingen aning om när jag kommer fram. Kanske stannar jag vid vägkanten och tittar på naturen, eller så tar jag vägen förbi det där museet med rostiga traktorer. Jag måste hålla sinnet öppet för nya intryck. Den kreativa processen måste få ta den tid den tar!
Han i telefonen återkom till mig lite senare och var exemplariskt ödmjuk. Då förstod vi varandra på riktigt.
