.bara bröst

Nu har jag äntligen varit och välkomnat de nya brösten...jag menar det efterlängtade barnet till världen.

Allt var i sin ordning. Bra vikt. Fin färg. Rund och fin överallt.

Och pojken med.

För ursäkta mig, de där brösten jag pratade om tidigare behöver inte bara ett eget landskap - utan även en egen president.

Och BHn som jag hittade i badrummet var som två finlandsfärjor.

.modellmamman

Hon arrangerar mina armar, kammar mitt hår och instruerar vart jag ska titta. Jag ska nämligen få mitt porträtt målat. Högtidligt så det förslår.

Alltså, säger hon och fnittrar, jag är lite nervös.

Men ansiktet blir snabbt klart. Armarna är värre. Hon måste justera dem i efterhand för att det ska bli porträttlikt. Min vänsterarm ska helst nå ner på knäet. Sen rycker hon undan en bok som ligger på soffan så att inte den också hamnar i bild.

Jag visste inte att jag var så här bra på att rita, kommenterar hon när målningen är klar.

Och ja, jag har aldrig varit vackrare!

.kropp popp i topp topp

Ja, jag småsjunger. Jag har ju kommit på värsta grejen (grymma tjejen).

Kropp popp i topp topp!

Min insikt handlar om min kroppsmedvetenhet. Och ni som är less på att jag tjatar om det kan lägga på redan nu. Jag kan liksom inte hjälpa att jag är skadad. Uppfostran. Samhällets krav. Gener. Det är bara att ta en lapp ur mössan!

Efter hårt och fokuserat tankearbete så har jag alltså kommit fram till att jag faktiskt gillar min kropp. Det är rätt stark på sina ställen. En handfull bröst. Mage som inte avslöjar barnafödande. Lång hals. Alltså på det hela taget en rätt bra (och snygg) kropp.

Men vad är det då som stör?

Jo, det gamla vanliga. Jag letar godkännande i andras ögon. Ungefär som när man var fjortis och kompisgänget skulle godkänna en kille. Eller när man var 28 och inte visste om vin var gott eller inte. Och när man som 35-åring tvingar kollegor att lusläsa texter man författat.

Och när jag tänkt klart så blir det hur fånigt som helst. Tänk att jag låter personer som jag inte respekterar det minsta bedöma om min kropp duger eller inte. Det finns ingen ursäkt hur korkat jag tänkte där. Som om jag skulle rådfråga en ytligt bekant om jag tycker det är kul att dansa eller inte. Och dubbelkolla med grannen och jag ska ta de svarta skorna eller de bruna till affären.

Smaken är som baken. Och gillar de inte min bak så kan de väl titta åt nåt annat håll!

.strandstripparen

Så står man där i underkläderna och försöker se helt avspänd ut. Det gör man inte. Inför totala främlingar kan jag strippa. I sällskap med vänner kan jag låta plaggen falla. Men de där halvbekantingarna. De som man ser på affären tillsammans med någon annan man känner. Föräldrar till barn man vet vilka de är.

Man vill liksom sticka fram handen.

Hej, det är jag som ska skymma er havsutsikt för ett ögonblick medan jag, så osynligt som möjligt, ormar mig ur plaggen och blottar min 35-årskropp. Alltså den med vita ränder på låren, fluff runt höfterna och med områden av hår som rakhyveln missat. Tänkte bara att jag skulle presentera mig först. Hej!

Men när modet sjunker. När alla andra mammor ser ut som Hollywood. Då viskar jag till mig själv att jag kan springa mycket längre. Mycket längre än plattbrösten som bantar sig igenom livet. Och vips känner jag mig mycket bättre.

.kroppslig åtrå och förnuftets dumhet

Jag känner mig hur löjlig som helst. Jag känner ju inte ens karl'n men ändå kan jag inte få nog av honom. Missförstå mig rätt, det är inte förnuftet som styr utan den där djuriska suget, allt det där som finns innanför skinnet och som tar kontrollen över mina reaktioner.

Begriper ni vilken viljestyrka som krävs för att inte låta fingertopparna följa konturerna på hans fantastiska kropp?! Fattar ni hur mycket jag måste spänna mig för att inte lägga kinden mot bröstet, armarna runt kroppen och aldrig mer släppa taget? Eller den där blicken som jag tydligen går omkring och bär på, varför ska den sluka hans ögon som om den inte fått mat på flera veckor? Och fråga mig inte hur många fåniga leenden jag gjort av med! Please don't.

Jag biter ihop så käkarna vitnar. Men den där sucken av åtrå som smet ur min mun när jag fångade mig mitt i en virvlande dans, den lyckades jag inte hindra.

Men alltså! Stopp och belägg nu lilla kroppen så att logiken, förnuftet och rimligheten hinner ikapp! Män vi knappt känner vet vi ju inte om vi tycker om. Var det inte det vi konstaterade? Eller hur?!

.blossande röd - igen

Alltså, herregud vilka långa ben jag får i den här klänningen, utbrister jag och sträcker lite extra med foten så att jag nuddar med tåspetsarna i grannens kök.

Mitt i en pose av självgodhet noterar jag i ögonvrån hur publiken vrider sig av skratt. Mellan skrattattackerna lyckas hon frusta ur sig att jag borde nog ha strumpbyxor på mig.

Hela baksidan av mina ben lyster i starkt rött. Som om jag råkat grilla benen i grannens ugn.

Men jag har redan strumpbyxor på mig, piper jag ynkligt.

Hon slutar nästan aldrig skratta.

.soltorka

Kusinen frestar med grill-jag-menar-sololja. Kluck, kluck, kluck fyller jag näven med kärring-jag-menar-sommardoft. Och när mina ben girigt suger upp vätskan, likt en tonåring på festival, så tystnar hennes förtvivlade rop. Oj, fan rinner det ur hennes mun.

Visa mig ett ben som är mer torrt än mitt!

Era torrbollar!!!

.min superkropp

När jag klagar på min kropp är det för att jag har fått en släng av hemmablindhet. Det finns inget att klaga över egentligen - jag har en superkropp.

Jag behöver bara ge mig själv en spark i baken så börjar baken genast lyfta sig några centimeter. Vill jag bli starkare så behöver jag bara ta i. Och önskar jag bättre flås så springer jag lite längre nästa gång.

Nu kastar jag särskilt många beundrande blickar på det där partiet på kroppen där medaljongen ska ligga och vila. Om jag hade någon. Och om jag hade någon så skulle den ligga väldigt snyggt just där.

I går kväll tog jag min superkropp och mitt superego på dans.

Mest fick jag stå i ett hörn

och klappa mitt självförtroende på kinden

så att det inte skulle krypa tillbaka under den sten där jag senast hittade det.

Såja, såja superkroppen!

.gasballongen mitt på kroppen

Nåt fick jag i mig. Något mystiskt som slank ner genom strupen och in i maggömman, och när det väl hade lagt sig till rätta - börja öka i storlek. Svälla. Krångla. Spränga.

Jag sträcker mig som jätten i sagan efter kniven, men tvekar.

Släpper ut lite där bak och gardinerna faller ner från sina hängen.

Öppnar munnen och ur strupen kommer ett ljud som får grannarna att börjar banka i väggen.

Överväger kniven igen.

.en galnings leende

Jag har ett leende som köpt in sig på ett förstahandskontrakt i mitt ansikte. Bästa läget. Mitt i nyllet sitter det där och visar upp hela möblemanget i Stockholmsvitt.

Jag ler ofta.

Ibland jämt.

Men så såg jag min motsvarighet. En kvinna med ett ansikte delat i två halvor. Som löskokt ägg i en kopp. Hon såg...efterbliven ut. Lyset var tänt, men ingen var hemma.

Jag slutade le.

Och tänkte på alla gånger jag avfyrat ett leende utan någon som helst substans bakom. Bara en tillrättalagd grimas i ansiktet. En fasad för folket.

.nån fler som vill strypa tandfén?

Jag passade på att vattna blommorna med det där glaset vatten som förmodligen stått där i evigheter eftersom jag inte kunde komma på när det hamnade på fönsterbrädan.

Tre minuter senare som ett vrål.

-VAD HAR DU GJORT MED MIN TAND!?!?!

Så det var bara för den skamsna mamman att gräva med fingrarna i blöt jord för att hitta dyrgripen. Alltså den som hittades på golvet tidigare under kvällen, utan att någon hade märkt att den försvunnit från munnen.

Och nu gäller det att komma ihåg att förvandla tanden till en guldpeng, om jag ens hittar någon. För det gick många slantar på marknaden idag. Men inte ens en famn full med pengar lurade tivoligubbarna att dra på smilbanden. De kanske också hade sina tänder i vattenfyllda glas på fönsterbrädor.

Förresten, tar tandfén kort?

.dubbel trubbel

Strax innan förmiddagsfikat blev jag grävd i underlivet. Istället för eftermiddagsfikat så försvann ett par händer ner mellan några andra läppar.

Bra start på veckan, tycker ni inte?!

Dessa starka lampor och lukten av kemiskt rent. Plasthandskarna och de spetsiga verktygen. Jag vet inte i vilken stol jag är mest paralyserad av skräcken för vad som skall komma.

Men denna gång bröts inga plastvapen itu och ingen blästrade bort mitt tandkött.

Man får vara glad åt det lilla.

Få se. Var det här förmiddagsstolen eller eftermiddagsstolen?

.tandlossning!

Någonstans vid tretiden, alltså den tiden på dygnet när det börjat ljusna igen, så hittar tungan ett ställe på framtanden som känns vasst. Som om något fastnat. Jag petar med nageln, men det sitter orubbligt kvar det där konstiga.

Flera timmar senare hittar tungan samma ställe igen. Men inte ens som nyvaken och nykter lyckas jag skrapa bort det.

- Inte så konstigt, säger spegeln och pekar på en flisa som lossnat.

- Titta inte på mig, säger minnet och vägrar avslöja vad jag gjorde igår.

.high five

Jag använder fortfarande uttrycket "high five".

Och som om det inte är pinsamt nog så sträcker jag fram handen för klappen också. Förmodligen stärker jag även upp gesten med ett uttryck av coolhet. Alltså efter bästa förmåga.

Snälla, lägg mig på slutförvaring tack.

.ryggläge = dödläge

Antingen så kommer jag att nysa ihjäl, eller så dör jag mitt i en läggningsprocedur. Och ljudet ni hör i dödsögonblicken är min ryggrad som knäcks. För när jag ska krångla mig upp från sängen, efter den obligatoriska sagan på kvällen, så har min rygg låst sig. Alltid! Men jag måste upp. Därför har jag utvecklat en teknik som går ut på att jag rinner ner på golvet. Väl på alla fyra så kan jag krypa därifrån.

Men värre ändå är när jag ligger i min egen säng och känner sticket i näsan som accelererar till väldigt obehag på en microsekund. Och den tiden är allt jag har till att skriva mitt testamente och ringa alla nära och kära innan det låter snap-crackle-pop!

Kiss my arse! Eller förresten, jag gör det själv så det blir ordentligt gjort!

.gynekologpraktikanten

Fikarummet är fylld till brädden med gapskratt. Inte så konstigt eftersom vi svävar i gränslandet mellan vad man får skämta om och inte. Den långe mannen delger oss nämligen historien om den tafatta kvinnliga praktikanten som övade sig i att stoppa in saker i hans urinrör.

Hon med de långa kramarna kontrade med en ung manlig ambulasnykomling som letade efter saker mellan hennes ben under en akut färd till BB. Hon kunde dock inte avgöra vem som rodnade mest.

Jag kontrade inte. Men jag tänkte på hon som bröt spatlar itu med hjälp av mitt underliv.

.en mamma som får betala stort

Sprang med huvudet före rätt in i en solid vägg av frustration. Ont som fan gjorde det och inte släppte det trots att jag försökte ignorera. Eller dricka en kopp te. Knapparna i bilen rörde jag aldrig för huvudet spelade redan Death Metal med benstommen som högtalare. Och hemma igen med dottern i släptåg landade jag med en öronbedövande smäll bland duntäcken och kuddar.

Någonstans i bakgrunden sjöng porslin, skärbrädor och skåpluckor. Fullvuxen sexåring hade börjat med maten. Tacos från gårdagen smyckade bordet när jag kom så nära att jag kunde fokusera blicken. Resten av kvällen tittade hon in till sin halvdöda mamma för att lämna uppmuntrade kommentarer och dela ut kramar.

Lagom till läggdags vaknade jag till liv så pass att jag kunde agera fotölj till en tandborstande ängel. Så stolt jag var över hennes generösa gåvor till mig. Tyst som en mus och påpasslig som en engelsk butler. Fast där borde jag förstått vad priset för den tjänst hon levererade skulle kosta. När jag tänker tillbaka så fanns det faktiskt nåt segervisst i blicken.

Och mycket riktigt. Godnattsagan, som hon tog god tid på sig att välja, handlade om en prinsessa som fick allt hon pekade på och lagom till uppslaget som visade en ljuvlig tårta förklarade hon myndigt:

"Mamma, i morgon vill jag vara prinsessa hela dagen. Du ska passa upp mig!"

.fisken på land

.hudens vrålande längtan

En svag antydan har stegrats till öronbedövande skall och tystnad är något som bara lever i minnet. Varenda fjun på min kropp har förvandlats till en megafon som ropar ut hudens frustration.

Rör vid mig ropar den! Låt händer följa höftbenets tvära kurva, ge fingertoppar utrymme att hitta suckar längs ryggraden och tillåt tungan spåra doftande värme i armveck.

Och hur många tankar jag än lindar in kroppen i, så tystnar inte den vrålande längtan efter fysisk beröring.

.vårvindar friska

Hela jag är ett vårtecken. När jag har sprungit min första runda utomhus så är det vår. Halv sju i kväll kom våren. Det måste väl vara kul för er att höra!?

Och allt är som det brukar. Längs Jensenvägen blev jag bajsnödig precis som vanligt. Lång nedförbacke packar bra.