När jag klagar på min kropp är det för att jag har fått en släng av hemmablindhet. Det finns inget att klaga över egentligen - jag har en superkropp.
Jag behöver bara ge mig själv en spark i baken så börjar baken genast lyfta sig några centimeter. Vill jag bli starkare så behöver jag bara ta i. Och önskar jag bättre flås så springer jag lite längre nästa gång.
Nu kastar jag särskilt många beundrande blickar på det där partiet på kroppen där medaljongen ska ligga och vila. Om jag hade någon. Och om jag hade någon så skulle den ligga väldigt snyggt just där.
I går kväll tog jag min superkropp och mitt superego på dans.
Mest fick jag stå i ett hörn
och klappa mitt självförtroende på kinden
så att det inte skulle krypa tillbaka under den sten där jag senast hittade det.
Såja, såja superkroppen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar