.the fellowship of the guitar

Behöver jag nämna igen att jag har köpt en gitarr? Och att jag tycker att hon är oerhört vacker? Att jag kan spela Five Hundred Miles? Eller att jag kan ta ett F som nästan låter bra?

Något jag inte visste när jag köpte henne var att alla gitarrägare tydligen tillhör en egen exklusiv skara. En hemlig klubb. Ett sammansvetsat gäng. The fellowship of the guitar, liksom. Kul. Jag gillar klubbar för inbördes beundran. Men det är bara det att det är lite svårt att veta hur jag ska uppföra mig nu när jag välkomnats in i klubben med lovord och hurrarop. Jag är rädd att jag inte känner till kulturen och ritualerna.

M är sedan länge medlem i klubben och hade tydligen tagit på sig uppdraget att dubba mig. Invigningsriten går till så att min självutnämnda mentor låter mig spela på hans ögonstenar. I det här fallet två elgitarrer. Efter att jag gjort bort mig fullständigt med att inte känna till modellen (och i ärlighetens namn knappt märket heller) så trodde jag att jag skulle strykas från medlemslistan innan jag ens klivit över tröskeln. Men min mentor hade begåvats med stort tålamod.

Han placerade den första gitarren i mina händer och tittade uppmuntrande på mig. Jag tittade förvånat tillbaka. Han började spela ett hårdrocksriff på sin gitarr och tittade uppmuntrande på mig igen. Polletten trillade ner. Jag skulle alltså göra motsvarande med gitarren i mitt knä. Paniken steg. Jag kan ju bara ta enstaka ackord. Typ G, C och i bästa fall F. Jag kan väl inte dra ett G och komma undan med det? Jag gjorde inget. Pinsam tystnad spred sig. M la tillbaka gitarrerna i sina fodral.

Nästa gång kanske?

.tre bitar choklad senare

Ok, än har jag inte varit så irriterad att inte ens ett par rader mörk choklad kan bota det. Nu ska jag jobba mig igenom en 200 g kaka så ska ni nog se att det ordnar sig med både det ena och det andra.

Blev uppvaktad jag. Men ett blomsterarrangemang som tog upp hela köksbordet. Nu måste jag och E äta framför TVn. Det är sannerligen på tiden. Jag har varit singel i snart två år nu. Alla singlar med självaktning äter framför TVn. Moi aussi.

I arrangemanget finns tre gröna små ägg. Hoppas att det inte är dinosaurieägg. Då kanske vi måste ge upp vardagsrummet också till förmån för en Tyrannosarius Rex. Hoppas att det är en växtätare ialla fall. Jag offrar hellre en fikus än min dotter, trots att hon börjar gå mig på nerverna nu. Och trots att det kanske inte är helt "PK" att slänga fikusar till döbeln. Hon luras gör hon. Dottern. På dagarna är hon pigg och på nätterna har hon hög feber. Så du tror att du ska få gå till ditt nya jobb mamma? Det kan du fetglömma! All makt till småfolket!

Blomman fick jag för att jag slutat och för att jag är en klippa. Fast jag tror att de menade att jag var en Supernanny. Kramade lite här. Peppade lite där. Pysslade lite varstans. Sen var det ju förståss nån som fick mer..... Men det är en annan historia.

Men ni ska inte tro att jag tillät mig bli rörd. Det var nära men då pararade jag det med att sätta igång vattenkokaren. Gråta för en liten blomma? Gråta för en bilderbok om livet på skolan? Man är väl ingen kärring heller.

Snyft. Mina sötnosar. Shit vad jag kommer att sakna dem.

.kvalitéer som tydligen syns

Sitter i en "styrelse". Är förtroendevald med en mandatperiod på fyra år. Jag är en av nykomlingarna. De flesta hör till inventarierna. Jag är yngst. Med råge.

Men jag är inte nöjd med att mötena är en ursäkt för att fika och umgås. Jag har fått en uppdrag. Alla har fått ett uppdrag. Men på något sätt hamnar diskussionerna på cykelställsnivå. Vid varje möte har jag invändningar, jag kan bara inte hålla tyst. Hör min egen stämma. Den ekar. Det är klart att man funderar var alla andra är.

Men så ibland kommer bekräftelsen. Nån säger efter mötet att det är bra att jag har åsikter. Bra åsikter. Och nu sist var det en som ville erbjuda mig ett jobb!

Nu hörs min stämma tydligare.

.tack! Det var kul att höra.