.en otippad budbärare

Såklart att han fick dela bord med mig, trots att alla andra bord saknade sällskap. Och nog förstod jag att han skulle hitta en anledning att börja prata. Jag hade redan flyttat det där pappershjärtat till rätt sida i boken så det var bara att lägga den i mitt knä när han drog efter andan.

Svarte Petter kallade han sig. Namnet hade han fått av ett annat barn. För även om Svarte Petters ansikte hade djupa fåror av liv så var hans ögon inte mer än åtta. Och tankarna som rann ur honom var en blandning av saga och verklighet, helt utan vuxen logik.

Han han hade inte ens fyllt nio år när en man, som lägger snusk på små barn, injecerade konserveringsmedel i Svarte Petters arm. Och själen stannade i växten. Någonstans på vägen hade han lyckats bli drogfri, men aldrig lärt sig det som vuxna ska kunna. Nu bodde han i ett hem där någon tvättade hans kläder och gav honom mat. Det hade han förresten alltid gjort. Hans varma ögon strålade.

Mitt i en mening tog han sin kopp och gick, med ett barns oförstörda glädje i släptåg.

Och jag satt förbluffad kvar.

Med fingrarna runt boken.

Den som handlade om barnet man en gång var, men tappat bort på vägen. Om de som aldrig fick vara barn, utan tvingades att ta vuxna ansvar när föräldrar inte vågade utan gömde sig bakom våld, sprit, makt eller arbete.


Till hälften dold under en rufsig peruk och med alltför stora skor, lämnade det vuxna barnet ett meddelande till mig. Från vem törs jag bara gissa. Men budskapet gick fram.

.för mina öron också?!

Kryssar mellan skeppen på Coop och märker att jag förväntas delta i en del samtal som pågår. Här och var står människor och pratar med varandra på ett sätt som kräver åhörare. Passiva åhörare. De använder mig för att marknadsföra sin egen förträfflighet. Ibland handlar det om ett skämt som är så bra att det inte bara kan slösas på en person. Ibland handlar det om en uppvisning i gott föräldraskap. Ofta är det kärlek som någon har ett behov av att demonstrera.

Jag vet aldrig om jag ska låtsas om att jag inte hör det som jag omöjligt kan undvika att höra,

eller om jag ska visa mitt deltagande med ett uppmuntrande ögonkast och passande leende.

.andras otrohet, mina bekymmer

Nu förstår jag det. Nu ser jag mönster om barnsliga önskningar om att bli vald. Som i en Disneyklassiker. Prinsen väljer den passiva prinsessan.

Så när han ger mig ord som berusar tänkt, alltid, vacker, så reagerar min kropp. Det gör den alltid. Men jag tänker att kanske är det helt ok att berusas. Orden har kanske en äkta betydelse. En ärlig innebörd.

Men så tänker jag igen.

Varför lämna en sådan present av kittlande ord om det inte finns en baktanke? Fast det får inte finnas en baktanke! Han är gift. Han är alltid gift när berusande ord sägs. Då tas riskerna. Män som däremot får kittla har tunghäfta.

Det som berusar bedrövar. Bedrövar mig! Berusar dem?

Vad gör det mig till för människa om jag låter mig berusas? Om jag låter den underbara känslan av att vara åtrådd sjunka in i mig? Om jag låter mig bli vald?

Avvisad längtan blir till sten i kroppen. Jag har många stenar.

Men jag är inte av sten.

.många klippblock i min vårflod!

Jag inser att jag har en inbyggd vett och etikett när det gäller att använda cykeln som transportmedel, till skillnad från att dra runt den över stock och sten för att svetten ska rinna ner i cykelbyxor med inbyggd binda. Jag behöver nämligen inte tänka så mycket på bansträckning och placering. Turen till jobbet flyter fram lika självsäkert som en vårflod.

Men alla har inte fostrats i en studentstad, vars infrastruktur heter cykelbanor. Vissa är infödda Härnösandsbor med en lite annan fostran. Vi kan kalla den för curling. De hamnar nämligen som ett stort klippblock mitt i min vårflod. Hindrar mitt perfekta flöde liksom!

.sluta!

Det är inte ok. Det räcker nu! Sluta mörda våra barn. Sluta förinta hopp.

Bild från: http://gazanews.wordpress.com/photos/

Skriv på du med för att du vill att blodbadet ska få ett slut.

.när man möter någon från andra sidan

Blicken följer sprickor i marken och den svarta skinnkappan släntrar efter. Bakom buskiga ögonbryn och flätat skägg gömmer sig ett ansikte som fruktar solen. Axlarna är två korpar som vaktar tunga tankar, och i öronen spelas musiken av blodets pulserande genom ett stetoskop.

I handen vilar en kasse från Coop.



Det är så jag förstår att han lever!