.morgonmonstret

Jag är fullständigt vidrig på morgonen. Det pratas om att förbjuda mördarhundarna, men i så fall tycker jag att man ska slänga in mig i raslistan för de otillåtna sorterna också.

Nästa gång E har sova-över-kompis är det nog bäst att jag upplyser föräldrarna om den överhängande risken att jag biter huvudet av barnet.

Kommer man för nära eller för tidigt så låter det bara "glufs" och problemet...jagmenarbarnet är för alltid borta.

.och då offrade jag mitt barns liv för att rädda mitt eget

Jag skulle kunna gå i döden för min dotter. Trotsa alla världens faror för hennes skull. Simma bland hajar och bli jagad av vargar.

Åtminstone är det vad jag vill att alla ska tro.

När jag ställs på prov så är mitt liv mer värt än hennes.

Besökte ett äventyrsbad i helgen och fick en gammal film uppspelad för mitt inre. Min dotter var betydligt yngre och klättrade upp till tryggheten i sin mammas famn när vi skulle slingra oss upp till tornet. Dessvärre halkade mamman, och i stället för att skydda barnet med sin kropp, så skickade mamman barnet i en vid båge för att landa med en duns rätt ner i kaklet ett par meter bort. E skrek natruligtvis som besatt och jag inkuderade omvärldsbevakning i min skadekontroll. Blödde barnet? Och hur många såg?

Men det är ett släktdrag visade det sig i lördags. När storasyster försvann under ytan i en virvlade fors så drog hon fyraåringen med sig. När barnet hade hittat luft igen så sa hon "det där var inte bra mamma". Och det är väl bara att hålla med. Inga släktbilder på mammornas "hall of fame" skulle jag tro.

.begreppsförvirring

Jag undrar. Vad kallas en person som lever tillsammans med ett barn, men inte är dess biologiska förälder? En som gör allt som en förälder ska göra i form av kärlek, fostran, uppmärksamhet, service, tröst, lek, mat, förebild, omtanke. Alltså allt utom det genetiska arvet.

Jag är mamma, men jag har inga problem med att någon annan också ser sig som en sådan när det gäller i relationen till min dotter. Mamma är väl mer en roll och inte en person? Eller?!

Min väns mamma är död, men pappan är omgift. Vännen har frågat om denna kvinna kan ta på sig rollen som mormor. Och de har kommit överens om att hon ska fortsätta vara det även om de skulle separera någon gång i framtiden! En gång mormor - alltid mormor. Barn ska inte behöva tappa sina realationer bara för att vuxna inte kan hantera sina. Men ansvaret ska ligga hos den vuxne att hålla kontakten. Såklart.

Och jag tänker på mina egna bonussyskon. Inte slutar de vara mina syskon bara för att min pappa och deras mamma går åt varsitt håll. Eller dör (hemska tanke).

Vad kallar ni varandra? Ni som kramar om barn som inte är frön från era egna kroppar?

.byns egna octomom

Hur många barn är de nu de har, tänker jag och ser hur hon lyfter upp en som nästan inte kan gå i famnen. Väl på plats balanserar den lille på sitt småsyskon som fortfarande ligger i tryggt förvar i magen nån månad till.

Det går inte att beskriva hur trött mamman ser ut.

Däremot så finner jag ord när jag ser en bubblande och skrattande pappa till barnen berätta om sitt jobb i ett annat land.

Han är tydligen borta långa peroider, men sina äktenskapliga plikter hinner han visst med.

.trängsel på byn

Först irrar vi över knastrande golv på jakt efter lermarinerade overaller och vantar som tappat sitt par.

Sen krockar våra stressade händer i frysdisken när de letar genvägar till snabb mat för utsvultna barnamagar och betongtunga mammahuvuden.

Det var trängsel på byn idag.