.kroppslig åtrå och förnuftets dumhet

Jag känner mig hur löjlig som helst. Jag känner ju inte ens karl'n men ändå kan jag inte få nog av honom. Missförstå mig rätt, det är inte förnuftet som styr utan den där djuriska suget, allt det där som finns innanför skinnet och som tar kontrollen över mina reaktioner.

Begriper ni vilken viljestyrka som krävs för att inte låta fingertopparna följa konturerna på hans fantastiska kropp?! Fattar ni hur mycket jag måste spänna mig för att inte lägga kinden mot bröstet, armarna runt kroppen och aldrig mer släppa taget? Eller den där blicken som jag tydligen går omkring och bär på, varför ska den sluka hans ögon som om den inte fått mat på flera veckor? Och fråga mig inte hur många fåniga leenden jag gjort av med! Please don't.

Jag biter ihop så käkarna vitnar. Men den där sucken av åtrå som smet ur min mun när jag fångade mig mitt i en virvlande dans, den lyckades jag inte hindra.

Men alltså! Stopp och belägg nu lilla kroppen så att logiken, förnuftet och rimligheten hinner ikapp! Män vi knappt känner vet vi ju inte om vi tycker om. Var det inte det vi konstaterade? Eller hur?!

.sommaren förälskar mig

När varma vindar smeker min hud lyfter jag blicken och förälskar mig. I fler människor än jag kan hålla räkningen på!

Blicken dricker girigt hettan från blottad hud. Händerna sträcker sig för att fånga solglimtarna i de ögon jag möter. Och ur lungorna växer porlande skratt som fastnar på kroppar jag krockar med.

När blev alla så vackra?

Hur kommer det sig att jag inte kan sluta titta på mannen jag inte bestämt mig för om jag tycker om eller inte?

Finns det en anledning att jag nästan kysste han som bara kom i min väg?

Varför låter jag mina händer borra sig in i ryggslut och fantasierna slingra sig ner över rumpor också?

Kanske på sin plats att utfärda en varning?

Varning,

sommaren förälskar mig!

.nu har vi knullat, är vi ihop nu eller?

Jag minns när framtiden bara var ett ord de vuxna använde för att trycka ner mig i tråkighetstofflorna. Det var då en flirt betydde mer, och ett knull markerade starten på ett seriöst förhållande. Ibland gick det inte många timmar från den första blyga hälsningfrasen till ett "god morgon" som trasslat in sig i lakan.

Vuxna ska bete sig annorlunda, antyds det i mina öron. De ska inte förväxla attraktion med förälskelse, och tålamod är verktyget man använder för att skilja dessa magkittlare åt. Man måste vänta tills blicken slutat kladda och fingrarna slutat flirta. Då först märker man om hjärnan förälskat sig. För attraktionen sitter i kroppen och förälskelsen i hjärnan.

Tror jag...

.kyssar och murbruk i håret

Han var här nyss. Han som brukade kyssa mig så att väggarna rasade. Men det var då. Jag har för länge sedan borstat murbruket ur håret. Och trodde kanske att de väggar jag murade upp istället för de som föll, var starkare.

Men han hinner inte ens över tröskeln förrän jag ser att lamporna börjar gunga i taket och tavlorna lägga sig på sned.

Han lämnar mig igen några timmar senare, fylld av te och småprat. Det vi hade då delar han med någon annan nu. Hoppas jag....(inte). Vibrationerna behöll jag inom mig.

Fast är nog ingen idé att jag ställer tillbaka möblerna än, det kommer att skaka länge till innan de får ro.

.de 26 julklapparna, del 2

Jag måste gråta en skvätt. Människor som fyllt 50, men inte sedan de var sju år gamla fått en julklapp, fick en av de 26 som jag hade i min tomtesäck.

Tanken värmer mig på ställen dit man inte når med annat än glädjen för någon annans skull. Jösses vilken skön värme. Jag måste gråta en skvätt till.

Beroendeframkallande.

Nu är jag torsk. Vill ha mer! Ring om ni behöver frivilliga Å!

Ps. Jösses vad snygg du var föresten Å! Du måste dela med dig av din mirakelkur för sådär snygg vill jag också vara. Ds

.trygghet i en dröm?

Omfamningen tar aldrig slut. Trots att jag fuktar halsen med mina rädslor, mina minnen och min längtan. Jag vilar i en tyst trygghet.

Men när fokus flyttas finns ingen trygghet kvar. Min famn räcker inte. Mot min hals töms inga rädslor. Och jag hittar inget att fästa min omsorg på.

När jag vaknar undrar jag om det bara var en dröm.

.avskalat

Jag är en lök. Och någon har börjat krafsa med naglarna på första lagret. Och när man skalar lök så kommer vårfloden - det vet ju alla.

Det är tyst i bloggen för jag måste ägna all energi åt att krampaktigt hålla fast vid mina lager. Så att jag inte dränker någon med mina tårar.

Jag kommer tillbaka när jag lökat klart.

.kärlek som rinner ut ut ögonen och kladdar ner hela bordet

-Vad fin du är i håret, sa hon tillslut. Jag hade just börjat undra vad det var hon tittade på. Hon hade nog undrat själv också, för hon såg lättad ut när hon hade satt fingret på vad det var som såg annorlunda ut. Så vi fortsatte att prata om det som är livet. Ögonen både rördes till tårar och skrattades skrynkliga. Det blir alltid så när vi pratar.

Men den där blicken slutade inte att titta. Faktum var att hon tillslut stirrade på mig. Hon letade efter något i mitt ansikte som hon inte kunde placera. Det var kanske inte frisyren ändå.

-Vad är det med dina ögon, frågande hon och lutade sig närmare. Hela mitt inre rann ut över caféets golv. Är det så att det som känns i mig också syns på ytan?

-Det är nog harmoni du ser, svarade jag med ett hoppfullt leende brinnande i ögonen. Och inom mig viskade jag att det är min kärlek till mig själv som rinner ut och kladdar ner hela bordet.

När jag kramat om det varmaste jag kunde så tog jag mitt leende och vandrade tillbaka mot jobbet. Jag tänkte på ögonen som avslöjade sig och jag tänkte på honom som hittar nyanser i mitt ansikte som jag inte visste fanns.

.min osunda avundsjuka

Ibland går det dagar innan jag lyfter blicken och tittar efter vad jag missat. Ibland går det veckor. Men när jag stannat upp och det bara är tomhet och eko som möter mig, då har jag svårt att hantera den känslan. Det gör ont. Och jag blir avundsjuk.

Svarta känslor!

.kramar sökes

De vet inte om det. Människorna jag träffar på dagarna. De vet inte om att de är på en audition. Rollen som ska tillsättas är kramare. Och personen som ska kramas är naturligtvis jag.

Jag behöver någon som kramar tills kramen tagit slut. Någon som vågar krama mig fastän jag sprattlar av rädsla och försöker fly. Någon som kramar utan att förvänta sig något tillbaka.

Kravlöst.

Och innerligt.

.om en klocka och tid som går bakåt

Med osmidiga rörelser lossar mina fingrarna spännet. Doften från läderbandet vilar kvar i mitt medvetande långt efter att klockan lagts tillrätta i byrålådan. Det är klart att det tar emot, för jag hyser inga förhoppningar att hitta en likvärdig. Vissa saker är helt enkelt oersättliga.

Jag minns hur den blev min.

Mina ögon hade ofta lockats av utbudet i disken. Blänkade guldur. Färgranna plastklockor. Stöttåliga multiapparater. Alla tilltalade på sitt sätt, men ingen som kändes riktigt klockren (ursäkta uttrycket).

Men plötsligt fanns den bara där.

Kanske hade den allid legad där men blygt klivit åt sidan för de dyrare modellerna. Kanske dök den upp sekunden innan min blick vändes åt det håller. Det spelade inte så stor roll för nu var den min. Innan jag ens hunnit lämna butiken så satt den på min arm. Skön var den, och väldigt vacker att titta på.

Att den inte höll tiden anpassade jag mig efter.

Men så tog klockan några kliv bakåt i tiden och jag hittade inte argument nog att försvara klockans beteende längre. Hur bekvämt den ändå lagt sig till rätta runt min arm och hur trygg jag ändå kände mig av klockans svaga tickande, så var det trots allt en klocka jag ville ha.

Fast jag hoppas i smyg att den går att laga. Vissa saker känns oersättliga.

.mina ord ger jag till någon annan

Mina ord tycks aldrig ta slut, men det är inte för er jag skriver. Nej, mina ord ger jag till en man som kan stå på andra sidan rummen men ändå röra vid mig. En man som nuddar vid mig i förbigående men lämnar ett permanent avtryck. En man som har ett kort skratt som åker ner i min mage och rullar runt i en evighet.

Mina känslor för honom växer med varje tanke som passerar och mina fantasier får min värld att gunga.

Och jag tänker - att tiden kan stanna när han står framför mig med ett andetag som räcker hela vägen tills jag hitta alla milimetrar på hans kropp och mitt inre fyllts med doften av hans värme.

.vanlig, fast ovanligt fin!

Han är den mest normala person jag träffat, men ändå så ovanligt fantastisk. Han ger mig oändligt mycket, helt utan ansträngning och helt utanför min kontroll. Som en varm filt lägger sig hans andetag runt mig och hjärtats trygga puls vaggar mig till ro...


...men jag måste klamra mig fast, för i benen kryper myror...


...och i tankarna surrar humlor!

.tumlar runt i smärta och kärlek

Jag kväver smärtan bakom sammanbitna tänder när mitt lår märks av en av de sylvassa stenarna i det salta, kalla vattnet. Den obarmhärtiga vågen tumlar mig runt ännu ett varv. Den här gången är det höftbenet som slår i. Halsen är tjock av gråt som girigt tar plats i mig och ögonen svider fortfarande efter förra kallsupen.

När vågen vänder gäller det att vara beredd. I en lucka stor som en hårnål kan jag med kraftiga simtag ta mig upp till ytan igen. Förra gången väntade jag för länge. Jag hann känna det berusande suget i magen av viktlöshet när vågen svepte mig med. Jag vet att jag log. Förmodligen blundade jag också. Kanske var det därför jag inte såg, utan bara kände smärtan som borrade sig in i min kropp.

Men ändå. Viktlösheten lockar. Fängslar. Berusar.

Vågar jag chansa?

Överlever jag en kraschlandning till?

.kärlek som förgör

Jag var naiv när jag trodde att kärlek skulle kännas som fjällbäcks porlande i magen. Jag var naiv som trodde att en sval kind inte behövde näring. Jag var naiv som trodde att sökande ögon blir mätta av ett kort ögonblick.

Den stilla porlande bäcken är ett vattenfall som drar mig under ytan och tvingar mig att kämpa för varje andetag. Den svala kinden, som jag desperat försöker att gnida varm, lugnas inte av mina händer utan den saknad som bor under skinnet växer sig bara starkare. De ögon som letar, sväljer luft och gapar likt en dunklädd fågelunge efter mer.


Jag har aldrig älskat

som så

och det förgör mig!

.städar bland ord

Ibland pratar vi. Om det som är svårt att sätta ord på. Om det som känns, men står ostadigt.

För var lutar man bokstäverna som bildar orden längtan och saknad?

Hur städar man bort oro så att det bara finns ro kvar?

Och när jag vaknar en morgon, inte så långt från nu, och hittar jag älskar dig i sängen, ska jag då låta dem ligga där tills du kommer för att krypa ner bland de bokstäver som tillhör dig?

.säg inte att jag inte varnade dig

Plötsligt fanns sorg i mitt bröst. Från ingenstans kom den. Jag skruvade oroligt på mig för att den inte skulle få ett bra grepp. Men den nöp tag i mitt skinn och sade mig att där tänkte den sitta. Vare sig jag ville eller inte.

Sorg nyper inte särskilt hårt. Det svider mest. Men när omtanke dyker upp så känner sorg sig hotad och nyper i panik av all sin kraft. Själv motar jag undan omtanke för att inte tårarna som hårda nypor tvingar fram, opassande ska blöta ner mitt kontor, och förvånade kollegor på köpet.

Jag vet vad sorg tänker. Det du älskar har jag ställt utom räckhåll. Men du får lukta, säger sorg. Faktum är att du får använda alla dina sinnen, det är bara det att jag bestämmer när. Och får du smak för det goda så har du bara dig själv att skylla. Säg inte att jag inte varnade dig.

.jag behöver orden!

Min tanke är trött. Orden fastnar någonstans i huvudet och rinner inte ner i fingrarna som de brukar.

Men jag behöver orden.

Det finns så mycket att säga om knivar som skär i mitt ömma punkter och får det oskyldiga att blöda.

Så många tankar om långa ögonfransar som lurar mig att lyfta på blicken och i ett obevakat ögonblick känna det bottenlösa djupet i magen.

Så många fantasier om en hård kropp och en otillgänglig blick som får mig att vilja vända på alla stenarna och värma dem i mina händer.

.värme som ger längtan.

Med mätt kropp ligger jag i värmen och känner hur han låter fingrarna snirkla sig fram över min rygg. Fingrarna skapar ord över skuldrorna. Vacker kropp står det. Jag andas tyngre och låter mina läppar snudda vid hans hals. I skenet av avsvalnad hetta är min kropp vacker och mitt självförtroende starkt. Men utan hettan så krymper jag. Jag tappar värde och det som får mig att titta med fast blick är borta.

På morgonen vaknar jag och ser att orden finns kvar. Men det finns något mer mellan spegeln och mig också. Det finns en längtan. Men den är inte vacker, utan bara avgrundsdjup. Jag vet att för var dag som går så kommer jag närmare djupet, trots att jag kliver med aldrig så små steg. I djupet finns inte den värme jag söker och de läppar som kysser mina ögonlock när jag är för trött för att hålla dem vakna. Där finns inte heller morgontidning på hallmattan och doften av kaffe. Eller starka armar som jag kan greppa tag i när jag halkar på mina egna tårar.


Värmen ger mig näring,

men väcker även min längtan!

.men jag tyckte jag hörde dig ropa!

Förlåt, jag tog ett steg till. Jag borde inte ha… men steget var så litet att jag inte trodde det skulle ha någon betydelse. Men det lilla obetydliga steget gjorde att jag hamnade så nära dig. Alldeles för nära. Jag kunde känna dina tankar i min kropp och jag kunde hålla om dig fast du kämpade emot.

För sent såg jag att du blev rädd. Din blick hotade mig och din mun sa saker den inte borde ha sagt. Jag tog emot smärtan i bröstet. För jag stod alldeles för nära och hann inte värja mig. Rädslan byggde upp en mur till ditt försvar. Och allt jag sa ekade mot en kall vägg.


Litet steg.

Förlåt!

Jag borde inte ha…

…men jag tyckte jag hörde dig ropa!