Jag känner mig hur löjlig som helst. Jag känner ju inte ens karl'n men ändå kan jag inte få nog av honom. Missförstå mig rätt, det är inte förnuftet som styr utan den där djuriska suget, allt det där som finns innanför skinnet och som tar kontrollen över mina reaktioner.
Begriper ni vilken viljestyrka som krävs för att inte låta fingertopparna följa konturerna på hans fantastiska kropp?! Fattar ni hur mycket jag måste spänna mig för att inte lägga kinden mot bröstet, armarna runt kroppen och aldrig mer släppa taget? Eller den där blicken som jag tydligen går omkring och bär på, varför ska den sluka hans ögon som om den inte fått mat på flera veckor? Och fråga mig inte hur många fåniga leenden jag gjort av med! Please don't.
Jag biter ihop så käkarna vitnar. Men den där sucken av åtrå som smet ur min mun när jag fångade mig mitt i en virvlande dans, den lyckades jag inte hindra.
Men alltså! Stopp och belägg nu lilla kroppen så att logiken, förnuftet och rimligheten hinner ikapp! Män vi knappt känner vet vi ju inte om vi tycker om. Var det inte det vi konstaterade? Eller hur?!
1 kommentar:
ja, just så! Hörde jag dig konstatera just här, där jag sitter. Precis.
Skicka en kommentar