LIVET OCH LITE TILL

måndag 30 november 2009

.mina konkurrerande behov

Träningen var precis så svettig som jag hade hoppats på. Dessvärre ser jag fortfarande obarmhärtigt töntig ut när jag försöker sparras mot min egen spegelbild. Tjejerna som gapar och skriker längst fram ser som tagna från en actionfilm. Men det väl därför de står där framme och jag bakom en tant i 70-årsåldern.

Väl hemma ställs jag inför den största utmaningen av alla – mina konkurrerande behov.



  • Jag är svettig och hal som en ål,

  • hungrig som ett pensionärspar i en gratisbuffé,

  • lider av svårartad bloggabstinens,

  • och trollbunden av nyfikenhet om vem som gjorde att telefonen pep.

Med dessa punkter avverkade är jag om möjligt ännu svettigare och den galna blicken ett snäpp mer insane…

.funderingar en måndag morgon

Lyssnar alltid på Mix Megapol i bilen på morgonen. Bra underhållning om man lyckas tajma så att man missar kvarten med den pinsamt dåliga radioreklamen. För det är svårt att köra bil och samtidigt hålla skämskudden på plats.

Nu är det emellertid så att två frågor har dykt upp i mitt huvud.

1. Perfekt gehör. Ibland dyker begreppet upp när musikalisk person intervjuas eller omtalas och personen i fråga gör allt för att inte avslöja sin självgodhet. Men seriöst, när är det användbar att ha perfekt gehör? Och hur (o)vanligt är det att någon besitter den talangen?

2. "They've got catfish on the table" När man befinner sig i Memphis så har man tydligen detta på bordet enligt en ökänd låt. Men seriöst, när äter man det? Och hur (o)vanligt är det?


söndag 29 november 2009

.hon sa, hej hej, hemskt mycket hej!

Juldofterna kryper in under tjocka jackor och nötta sånger når frusna öron. Det är skyltsöndag. Staden är liten så både huvud och tumvanteklädda händer motioneras flitigt i hälsningar till halvbekantingar och gamla kollegor. Men så kommer plötsligt en fram och pratar. En vars barn är bästis med mitt. Själv kan jag inte för mitt liv komma på vad kvinnan heter. Många minuter måste fyllas för barnen blir varma och glada av varandra. Mammorna blir nog bara kallare och kallare ju fler oskyldiga samtalsämnen som avhandlats. De lär nämligen ta slut långt innan barnlekarna.

Och intill mig står han som jag borde presentera. Men jag minns ju inte kvinnans namn så jag kan inte bestämma mig vilket läge som är minst jobbigt. Presentera utan rätt namn, eller inte presentera alls.

Och bloggerskan som jag vet vem hon är. Borde jag ha hälsat istället för att gömma mig bakom staplade halsdukar och tjocka koftor?

lördag 28 november 2009

.julpyntat i alla vrår

När jag flyttade in i den här lägenheten hade jag för många förvaringsutrymmen i köket, så för att inte lämna gapande hål så fyllde jag upp några skåp med krams och skräp. Sen dess har jag bara styrt kramset längre in när jag fyllt på med mer.

Och varje gång jag bjudit på en kopp fika så har mina gäster tvingats lyfta på halvätna chipspåsar och ljusstumpar för att hitta sitt te. Det ger en fin känsla av hemtrevlighet tycker jag.

Men julpynt vill tränga in i alla vrår. Även in bakom stängda köksluckor. Så genom en svårstoppad dominoeffekt är nu hela köket städat. Julpyntat i alla köksvrår.

.jesus och hans godispåse.

Jag såg Jesus igår kväll. Ja, kanske inte min Jesus, men många andras. Han klev fram med ljuset i en aura runt sig och mötte församlingens jubel. Hans predikan var tonsatt och massan sjöng lydigt med, och i fuktiga ögonvrår blänkte budskapet.

Själv stod jag utanför, som jag så ofta gör vid predikningar. Det högtravande språket passerar ovanför mitt huvud. Ty jag är blott en enkel människa. Men jag hade närvaro nog att uppskatta inramningen och jag lät mitt hjärta värmas av de som hittat sin frälsare.

Till mig talade han bara en gång och då sa han att han kunde köpa sin godispåse själv, istället för att förgäves vänta på att den skulle lämnas som en gåva till dem som följde strömmen.

Amen.

fredag 27 november 2009

.tusen små händer

Den här morgonen tar mamman också av sig skorna och ställer dem på en hylla som egentligen bara rymmer små fötter. Hon hänger sin kappa på kroken och ser hur den lägger sig tillrätta över gruset. Och halsduken som räcker flera varv runt ett barn får nu ligga intill rosa tumvantar.

Idag har nämligen E sin mamma med sig och hon behandlar henne som en skatt. Släpper aldrig någonsin taget och visar alla leksakerna på samma gång. E's mamma får mycket uppmärksamhet. Fler storögt blinkande barn kryper så nära de törs, för att låta fingrarna känna på det där halsbandet och fråga om rådjuret som inte dog.

Om det gick skulle E's mamma prata med många munnar samtidigt för det finns så mycket barn vill veta. Helt nu. Eller allra helst nyss. Och hon önskar att det fanns utrymme i knät så att fler fick plats, men nu sätter sig E på tronen och hon vaktar den med noga. Hennes kroppsspråk är tydligt.

Jag är hennes,

bara hennes.

E's mamma!

torsdag 26 november 2009

.otydliga skyltar eller sömnig blick

Men jag var inte så morgondåsig att jag inte uppmärksammade att de skyltat om vägen från 90 till 80 sen sist jag åkte den sträckan, dvs igår. Jag är noga med de där skyltarna. Finns ingen anledning att ila.

Men så fick jag höra att det var nog en vecka sedan omskyltningen. Eh. Jaha.

Och fråga mig inte när de skyltade om vägsträckan utanför min infart. Upptäckte härom veckan siffran 30. Märkligt, jag var alldeles säker på att det stod 50. Har bott på samma ställe i snart tre år. Inte kan väl....nej, de måste ha skyltat om dagen innan eller så. Eh. Joho.

.närkontakt med rådjur

Jag vet inte var jag hade min uppmärksamhet för jag ryckte till när dottern ropade. I strålkastarljuset stod ett rådjur. Jag säger stod för det var så det kändes. Som om allt stannat till så att jag skulle få utrymme att värdera och reagera. Det som kändes som en evighet gick på ett ögonblick, men jag hann bromsa så pass att det bara var rumpan jag träffade.

Ut ur bilen klev två människor i chock som blev stående mitt på vägen. I diket låg ett minst lika förvirrat rådjur och stirrade tillbaka. Hon hade inga ben att stå på.

Frågorna var som skjutna ur en kanon. Vad händer nu mamma? Vem ringer du? Varför ska rådjuret skjutas? Får jag berätta på skolan? Det var svårt att parera alla frågor när jag själv skapade lika många i mitt eget huvud. Hade jag med mig en domkraft? Var det rådjurssadel som smakade så gott? Är det markägaren eller polisen man ska ringa? Och herregud, hur gick det med framskärmen?

När jag lämnat över till någon annan så kliver djuret upp och småspringer in mot skogen igen. Vi kliver in i bilen och åker vi också.

Alla varelser behöver tydligen lika stort utrymme att greppa situationen. Nu lever vi vidare alla tre som om ingenting hänt, men med en historia att minnas.


onsdag 25 november 2009

.några fossiler kvar

Det finns några exemplar kvar av sorten som kliar sig i örat med glasögonskalmarna. Jag var säker på att de hade självdött för sist jag såg den rutinen så gick jag på gymnasiet. Minns att jag även då undrade om de låter öronvaxet sitta kvar när de sätter tillbaka bågarna på rätt plats igen.

Men en generation till så bör de vara bortavlade.

Hjälp mig att hålla tummarna här nu!


.den fullvuxna koalabjörnen

Han hinner knappt kliva över tröskeln in i pepparkaksdoft förrän jag flätar mina armar och ben runt hans kropp. Jag släpper bara motvilligt greppet för att lyfta koppen mot min mun och svälja söta droppar av ljummen glögg.

Sen händer inte så mycket mer för jag somnar med näsan platt mot tålmodigt hjärta.

När han reser sig upp för att gå, sitter jag fastvuxen vid hans kropp och han får skrapa lite på ett hörn för att hitta ett grepp så att han kan slita loss mig. Det blir omeldelbart kallt där jag står i hallen och svajar lite för mig själv.

Sen händer inte så mycket mer för jag kryper ner under täcker och längtar efter värme som stannar kvar.

tisdag 24 november 2009

.(o)musikalitet går i arv.

Ibland slår jag lock för öronen och bryr mig mindre om ifall mina grannar hör min ylande stämma, ackompanjerad av taffliga ackord och aningens förlånga pauser mellan ackordbytena. Boken som alltid ligger uppslagen framför mig är en samling örhängen med bästföredatum 1984.

Tydligen har jag ialla fall ett hängivet fans.

För den blonda högtalaren i badrummet spelar nu "foräver jang i wanna bee foräver jang"

.trängsel på byn

Först irrar vi över knastrande golv på jakt efter lermarinerade overaller och vantar som tappat sitt par.

Sen krockar våra stressade händer i frysdisken när de letar genvägar till snabb mat för utsvultna barnamagar och betongtunga mammahuvuden.

Det var trängsel på byn idag.

.armé av starka kvinnor

Kaptenen för armén virvlade in på kontoret och slog sig ner. Orden med prislapp hamnade snabbt på bordet och fick nya uppdrag. Sen pratade vi om viktigare saker. Om korståg och sånt. Och när vi pratar om sånt som är liv så ser jag att även hennes ögon har öron.

I telefonen möter jag en annan general. Hos henne kan man förvara de ord som inte längre får plats i huvudet. Hon tycks ha oändligt med utrymme att tillgå, för hur mycket jag än öser över henne, så når jag aldrig ens halvfullt.

Och nu ska jag själv ut i krig. Med mig har jag min mest välurustade kram. Alltså den med alla finesserna och med ammunition som räcker i en evighet....

måndag 23 november 2009

.lejoninna på halvtid, men frustrationen är på heltid.

Hjärtat gör kullerbyttor på ett sätt som jag inte var beredd på. En arg röst tillrättarvisar redan tårfyllda ögon och jag tar ett steg bakåt för att hindra impulsen att rusa fram och ställa allt tillrätta. Men jag har inte med det att göra längre. Jag är bara lejoninna på halvtid.

Innan hjärtat har lagt sig till rätta igen så kommer nästa yrselattack. Med sänkt huvud, och en röst som tillhör någon annan, pratar hon om sig själv som tokig. Alla de vackra orden hon använde för att beskriva någon annan hittade aldrig hem till hennes mun igen.


Jag må vara lejoninna på halvtid, men frustrationen är på heltid.


Och tårarna blöder från sår av maktlöshet under min päls.

....kommer upp på köksgolvet

Utsikterna för att få dottern att somna ikväll ser inte så lovande ut. Mina gamla minnen gör nya i henne, och varje litet porslinsdjur och tygtrasa får en egen röst. Och det är aldrig så tydligt hur lika vi är varandra.

.det som göms i tö...

Under ett moln av pelletsdamm hittar ex-kexet fyra kartonger ren nostalig. Sönderlästa böcker, toviga dockor och orange/bruna babykläder med kaxiga uppmaningar. Min barndom.

Där ligger den rosa nallen som jag fick köpa istället för en betydligt större modell som min storasyster stolt la på disken för att hon inte hade slösat bort sina besparingar på godis.

Där ligger docksängen som jag också köpte för egna pengar.

Och den stora dockan som jag köpte för egn…

…hm, det var annat förr.

I en ask, var innehåll jag glömt dyker mitt förråd av barbiedockor upp. Även hon med kort hår. Hon som fortfarande har ett knappnålshål i underlivet som minne efter den snopp jag fäste där. Vaddå? Jag behövde en man. Saxen fixade både papperssnoppen och det korta håret. Fast... jag tror det heter ”strap-on” och flata nuförtiden.

.kramen som tar slut innan den påbörjats

Nu är det inte länge kvar tills jag får ett försök på mig att fånga den där kramen som tycks ta slut innan den ens påbörjats. Men om jag är beredd så hinner jag känna doften av en hel veckas lek i mina lungor när hon kopplar sina armar runt min hals. Och om vinden vänder, hunden skäller i fjärran och det är skottår så låter hon mig lyfta henne och känna hur hennes ben når nästan ända ner till golvet.

-jag är lika lång som dig snart mamma!

söndag 22 november 2009

.machomannen

Han rör sig som för att dra blickarna till sig. Blicken pekar målmedvetet frammåt och munnen formar sig runt en tanke om överlägsenhet. Bakom honom lämnar har spår från klädernas prislappar och annat som han vill ska markera status.

Jag möter honom och noterar att han har glömt att knäppa gylfen.

.säg mig vem som vackrast är.

Nej, jag har inte nya glasögon. På min näsa halkar fortfarande samma bågar ner så att de skymmer sikten. Jag har inte blivit särskilt mycket äldre heller, bara några veckor eller så. Och inte heller har jag förkovrat mig i ny litteratur om universums varande.

Men vad är det då som gör att världen ser annorlunda ut? Varför är helt plötsligt de där spåren av erfarenhet runt ögonen som jag ser hos honom så fängslade vackra? Eller varför har jag inte sett att min vän har de djupaste ögon som finns? Och hon som rutat in sitt liv i perfekta små enheter är så mycket mer mänsklig än jag någonsin kunnat drömma om.

Det kan hända att jag är kär. Kär i livet som finns inom räckhåll och bländar mig i all sin enkelhet.

.stilla natt, heliga natt!

Stilla natt, heliga natt.

Mörkret flyr.

På en renskinnsklädd stock, under en ullfilt satt vi stilla och hypnotiserades av de dansande lågorna. Den kompakta väggen av mörker visste att hålla sig på avstånd och inte störa. Korven visslade och björkveden knäppte takten. I övrigt var det tyst. Stilla natt.

Nattkalla kroppar fick hetta i brinnande bastu och stearinljusets låga glittrade mot nakna kroppar. Ett snabbt dopp väckte alla sinnen och lockade fram klanger som träden fångade upp. I övrigt var det mållöst. Heliga natt.

Även på berget fanns värmen. Korpens stora vackra ögon mötte oss och hennes bo fick tillfälligt besök av juldoft och skratt. Det finns mycket att säga i rum av frid, och det som inte sades denna gång väntar tålmodigt på nästa. I övrigt var det magiskt. Mörkret flyr.



fredag 20 november 2009

.hoppas jag luktar gott

Sitter i annan soffa och snurrar på ett glas whiskey. Ibland pratar vi, men hans händer slutar aldrig lura mina fötter att slappna av.

Tanken slår mig, kanske luktar jag inte så gott just där. Men sen bestämmer jag mig för att glida längre ner i soffan och strunta i det.

Fredagsmys.

.dagen när muren rämnade

Jaha, 20 november var tydligen dagen när muren rämnade. Jag orkade inte stå emot längre. Nu spelar Spotify stoldansarvänliga jullåtar och jag skruvar upp volymen lite extra på datorns högtalare.

Christmas is near!

.du luktar gott!

Han som alltid suger tag i min blick håller mig kvar ett ögonblick längre bland förstoringsglas och pappersark när han säger att jag luktar gott. Han får en rynka mellan ögonbrynen när han får höra att nej, det är ingen annan som har påpekat det. Inte idag ialla fall, lägger jag till när jag pratar med mig själv påvägen ut från affären.

För Brittan har varit inblandad fler gånger.

Han som ryckte sig loss från sina brandmanskompisar, la näsan mot min hals och tog ett djupt andetag sa: jag ville bara kolla om du luktade så gott som de sa att du gjorde, och det gjorde du. Tack, la han till innan han gick tillbaka till sina fnittrande kollegor.

torsdag 19 november 2009

.utsätt mig icke för prövning

En tur på stan på lunchen. Man kanske skulle köpa lite frukt och ta med sig tillbaka. Hemköp vinkar till mig. Men vad skådar mitt norra? Frukten blockeras av världens största ställ med kexchoklad. En trave till priset av inget.

Men snälla nån! Utsätt mig icke för prövning!

.rätt låt och du ligger rätt

Lyssnar på Sting i bakgrunden medan jag jobbar. Tempot i hans låtar harmonierar med gunget i min kropp just nu. Lite bakåtlutad med andra ord.

Grymt sexig man den där Sting. Honom vill jag ligga med, tänker jag spontant när den här videon rullar.


Sen läser jag senaste kommentaren: "I played this in my high school talent show. I got so much pussy that week it was unreal."


onsdag 18 november 2009

.smarta, smarta Radiotjänst

Minns ni snigeln på ögat? Såklart att ni gör, det är ju en klassiker. Jag vet inte vem eller vilka Radiotjänst i Kiruna anlitar för sina "reklamfilmer", men nu har vi ytterligare en succé.

www.tackfilm.se

Om jag inte vore så internetblyg så skulle jag ladda upp mig själv och lägga ut, men ni får hålla tillgodo med er själva.

Som en svärm pestråttor kommer denna film att sprida sig över nätet. Sanna mina ord!

.alternativt julfirande

Mina damer och herrar. Det är mig en ära att presentera det ultimata julfirandet för en varannanjulsmamma. Och notera priset längst ner! Man måste bara älska den norrländska prissättningen. Och jo, det är stor fest på hotellet den 25:e. `

Mamma ska lukta på juleglöggen.

Nån fler som ska med?

23 december:
• Välkomstglögg
• 3-rätters middag, (exkl. dryck)
• Logi

24 december, Julafton
• Frukost
• Möjlighet att köpa aktiviteter, skidåkning, sparkåkning
• Lunch
• Möjlighet att köpa aktiviteter, skidåkning, sparkåkning
• Julbord (exkl. dryck)
• Musik och dans kring granen
• Tomten kommer med paket
• Logi

25 december, Juldagen
• Julotta med kaffe och lussebullar
• Frukost
• Möjlighet att köpa aktiviteter, skidåkning, sparkåkning
• Lunchjulbord
• 3-rätters middag (exkl. dryck)
• Logi

26 december, Annandag Jul
• Frukost

Pris/person 2 395:-


.om att tappa orienteringen

Ögonen ville inte vara öppna längre så jag åkte hem och stängde dem.

Två timmar senare har jag konstig frisyr och ingen aning om vart jag är.

tisdag 17 november 2009

.jag vet att jag vinner

Jag är en mästare på att maskera egoistiska handlingar och få mig att framstå som en genomgod person. Den senaste i raden av mina (o)egoistiska handlingar är att skicka en kollega till New York på hockey. Han kommer att älska mig och jag kommer att bli så populär och omtalad för mitt goda hjärta. Förmodligen kommer han att lägga palmblad där jag går.

Som jag gottar mig åt tanken!

Men vänta, säger ni. Vaddå skicka?

Ja, det är så att min motivering, till varför just han ska åka med Adam och Anders grabbplan, är så sjukt bra att jag skulle bli seriöst förvånad om de inte ringde upp honom redan i morgon. Jag är lika säker på det, som jag vet att det alltid är en vinstlott jag har i handen när jag skrapar grått som fastnar under nageln.

Och eftersom jag aldrig vunnit nåt tidigare så...

"plötsligt händer det"

.att vänta på medvind

Hej, säger jag och glider ner på sätet. Han gör ingen ansträngning att krama om mig. Det måste jag le åt för jag känner honom vid det här laget. Känslor ska hanteras innanför skalet. Första gången vi möttes så var jag inte mer än luft. Bara något han passerade på vägen mot viktigare saker.

Om jag ska vara luft så tänker jag minsann vara luften runt honom, tänkte jag och började fläkta åt hans håll. Och det är klart, han kunde ju inte undvika att märka att han fick vindpustar i ansiktet. Det tog nog inte särskilt lång tid förrän han började vänja sig vid mig, och faktiskt uppskatta min friska fläkt. Han slappnade av. Och jag med.

Det var då. Nu möts vi igen och han tycks inte komma ihåg hur det känns i medvind.


Men jag har ingen brådska.

Jag känner ju honom vid det här laget.

.och skratten kom på min bekostnad - igen!

I fikarummet radar vi upp våra telefoner. Vissa trängs med kaffekopparna, medan vissa hamnar vid sidan om eftersom en person är notoriskt klumpig och tycks alltid välta sin tekopp över saker som inte mår bra av att bli dränkta. Vi nämner inte hennes namn tycker jag. När man glömmer telefonen på kontoret så märks det alltid eftersom då börjar den ropa och den glömska personen får springa gatlopp genom lokalen ivrigt påhejad av de andra.

Kollegan med alldeles för mycket sarkasm i kroppen slår världsrekord i att kolla vad det var som pep. Jag retas såklart. Hur kan man bara vara sååå nyfiken att man bara måste kasta sig över telefonen?! Och sen ser jag mig om runt bordet för att få medhåll.

Det får jag inte. Istället vänds myntet och jag får tillfälle att generat skruva på mig. För uppenbarligen är det töntigaste inte att reagera snabbt på ett sms, utan att låtsas att man inte bryr sig när det piper till. Som om man är såååå närvarande i nuet att allt annat inte betyder något. Det har aldrig varit sant för mig, jag kan knappt bärga mig tills jag sett vem som försökt prata med mig. Men jag vill ju vara cool. Så jag låtsas att jag har kontrollen.

Resten av fikat skrattar de på min bekostnad.

måndag 16 november 2009

.middag hemma eller inte alls?

Klockan sex ska jag vara 20 min bort. Om man slutar klockan fem är det inte mycket tid att komma hem och vända på. Så frågan är om man ens ids åka hem. Och tänk om soffan är sådär magnetisk igen att man fastnar.

Varsågoda, här kommer en vinnande affärsidé:

Öppna ett litet café utanför mitt kontor. Varannan vecka kan ni leva enbart på mig.

söndag 15 november 2009

.måltid i snigelfart

Tänk om pizzabitar kunde galoppera in i munnen lika fort som gosedjur drar fram över nystädade golv. Då skulle det inte vara så dålig stämning här hemma.

.morgonstund har galopp i kroppen

Om hon börjar prata med mig är det ett dåligt tecken. Då kommer jag att måsta börja prata tillbaka och mest troligt så måste jag kliva upp för att trycka igång en film.

Men jag har lärt mig att jag bara kan köpa mig dryga timmen, mer än så och hon börjar klättra på väggarna av hunger.

Strax efter tio landar ett knä i min mage och jag hinner nätt och jämt skydda näsbenet från att krossas av en armbåge. Hon har suttit framför TVn i tre timmar! Jag flyger upp ur sängen och landar i köket. Fort, fort, fort fram med frukost. Yoghurten fyller jag på medan hon äter.


Men det är förstent. Nu galopperar hon genom lägenheten på en käpphäst.

lördag 14 november 2009

.skrattet från halsen

När han ringer nuförtiden så låter det inte som det brukar. Det kommer ofta skratt från ingenstans. Jag har definitivt inte sagt något för att locka fram det, och han är inte så värst rolig han heller. Men han skrattar ändå. Och han skrattar själv.

-Har du gjort rummet själv?

Skratt

-Ja! Det mesta i alla fall. Eller vad menar du?

-Om du haft någon hantverkare där.

Skratt

-Eller så.

Skratt.

Ett strypt skratt som kommer från halsen smittar inte. Men det får en att undra. För i ett sånt skratt ryms det mycket konstigheter.

.nästankyssen som stank

Dottern vill att vi testar den där nästankyssen som hon såg på Idol. Vi närmar oss varandra sakta, sakta. När våra nästippar nuddar varandra stannar vi. Jag andas ut.

Dottern kastar huvudet bakåt.


-Åh, vad äckligt du luktar ur munnen!


Då var man tillbaka i verkligheten igen.

fredag 13 november 2009

.munk-dunk

Jag kommer instormande på tå halvvägs in i programmet. De vänliga blickarna som möter mig försöker jag besvara så gott det går samtidigt som jag försöker göra mig osynlig. Det känns aldrig bra att skära söner atmosfären med sin sena ankomst.

Hjärtat dunkar på i efterjobbstress och jag känner mig oartig när jag inte lyckas fånga rummets rofyllda tempo.


Så jag ber en tyst bön om ursäkt för bristen på respekt.

Och sedan en till, med snabba bokstäver, till mannen som hade harmoni i en guldring runt ena fingret. Jag ångrar att tankarna fick rusa iväg så fort att jag inte minns vad han svarade.


Men jag minns att hjärtat sa dunk-dunk.


.munk-hunk

Jag flirtar ofta. Kors och tvärs. Med barn, kvinnor och män. Huller om buller.

Det gör jag för att jag gillar effekten. Ögon blir så vackra när de tindrar tillbaka mot mig. Och för mig är det det skönaste ruset på jorden.

Fast.

Så får man kanske inte göra. Upptäckte jag.

För munken som fick mina intensiva ögon i sina i går kväll vek ner sin blick och gömde den under bordet. Och jag blev väldigt medveten om ett övertramp.


Intensiva ögon är kanske till för älskande.

Enbart.

torsdag 12 november 2009

.unionen höll monolog

Ok, han hade inte de bästa förutsättningarna för att fånga mitt intressen. Jag har fördomar mot fackförbundsmänniskor. Inbillar mig att de tillhörde den blyga skaran som alltid blev valda sist i skolan och vill nu hittat ett sätt att utöva lite makt. Men ändå!

Det här socialt inkompetenta ombudet hade stor mun och inga öron. Munnen spottade peppaskakssmulor och paragrafer över hela vårt fikabord. Och så avbröt han andra som pratade. Jag testade om han skulle komma på sig själv om jag fortsatte prata även fast han trängde sig före. Han tittade inte ens upp.

Och här inbillar man sig att facket finns till för medlemmarnas skull.

onsdag 11 november 2009

.en hemmafixares vibrerande njutning

Jag har en stor vibrerande sak hemma hos mig för tillfället. Den lämnar gapande hål där den dragit fram. Hål som ber om att fyllas.

Problemet är bara att jag inte kommer ihåg vad det var jag ville göra med den.



Nu ligger den intill sängen.

Kall.

Övergiven.

.två flugor i en smäll

Skrev in klockslaget 12.00 i min kalender för morgondagen. Sedan plitade jag dit sushi.

Den förbokade aktiviteten är bra på flera sätt

1. Jag slipper tänka på att kvällens måltid ska kunna paketeras i en matlåda. Fritt fram för t.ex. frites alltså!

2. Det är garanti på jag kommer att njuta. Innan, under och efter.

.armen i vinkel blicken i skyn

Mitt nya maffiga skrivbord pryder verkligen sin plats på mitt kontor. Receptionsdisk säger de avundsjuka. Världsklass säger jag och trycker på knappen som skickar upp bordet ett par våningar. Och aldrig har jag haft en stol med fler reglage. Med en av spakarna får jag kaffe i en pappersmugg.

Men aldrig har mina axlar, armar och rygg protesterat mer. De tycker att vi ska packa ihop strax efter morgonfikat. Jag googlar "ergonomi vid datorn" och hittar svåra gymnastiska övningar, och ben och armar i alla möjliga vinklar - utom hösäcksvinkeln som jag vant mig vid.

Att sitta är inte bara att sitta ska ni veta.


Armen i vinkel, blicken i skyn!

tisdag 10 november 2009

.man får tolka som man vill

Angående den där dejtsajen. Så här skriver en kille i sin presentation:

På dagarna jobbar jag älskar o träna på gymmet.

Jag tror vi kan utgå från att (minst ett) skiljetecken saknas, men frågan är vilket?

.hur gammal är du?

Jag vet inte varför jag frågar. Det enda som händer är att jag staplar fler fördomar på hög. Under 30 är inte bra, då kan man inte ta ansvar. Över 43 är inte heller bra för då vågar man inte leva.

Eller?

Och ålder är ju så förvirrande ojämställt. En singelmamma på 37 som förälskar sig i en man (pojke) på 25 känns sådär (fast det blir bra TV). Men visst får jag falla för en man som är 12 år äldre? Min dotter får inte det, inte förrän hon passerat medelåldern ialla fall (som om hon kommer att låta mig knuffa omkull henne med mina fördomar).

Ju mer känd man är, desto mer kan man tydligen bryta normerna. Vad är det för insikter som kommer med kändisskapet? Eller lämnar man kvar födelsebeviset för slutförvaring i pärmen på det där kontoret man satt i innan man blev känd?


Jag vet inte varför jag frågar,

men jag är 34, hur gammal är du?



Jag längar tills jag fyller 50 och min pojkvän ser ut sådär!

.segersötman blev bitter

Jag minns när jag lät den lilla hitta på sina egna regler för att kamma hem segern.

Det kändes som igår när jag smög med korten för att jämna ut oddsen till hennes fördel.

Nu fick jag dyngstryk.

Vi spelade om vem som var smartast, och det var visst inte jag.

Jag kunde inte ens fuska mig till den titeln.


Crap!





.lilla länkskolan

Ibland vill man göra länkar till de kommentarer man droppar lite här och var i bloggvärlden. Men man vill såklart inte klistra in hela söksträngen - som ser ut som skräp.

Så på allmän begäran: Kortkurs i länkning.

Gör så här. Klistra in rätt länk i min fin-fina lilla kod nedan. Då kan man klicka och hamna rätt på en gång. Klicketi-klick låter det.


Om ni vill att det ska se ut så här (länkar i exemplet till DN):

Här ska det vara en länk


Så måste ni skriva så här:




Nästan inte krångligt alls. Bara väldigt svårt att komma ihåg utantill. Men, som partytrick på kickoffen är det rätt så bra :)

Edit: Nu har jag testat och testat. Och klickate-klickat lite till. Man kan inte göra så att sidan öppnas i ett nytt fönster. Blogger försöker styra oss där. Frihet under ansvar liksom. Men använder ni koden ovan så får ni i alla fall en länk utan att hela adressen syns. Alltid nåt liksom.

måndag 9 november 2009

.gråa minnen blev bländande ljusa.

Märkligt att se sig själv i ett annat ljus. Skenet jag mindes var grått och smutsigt, men det var inte sant. Det lyste sol även då. Familjen som mötte oss skrattade mot kameran och den lilla ettåringen sträckte upp sina armar mot tryggheten efter de första staplande stegen.

Tårarna från min dotters ögonvrå fastnade på mitt fingret där vi satt uppflugna i soffan med datorn i knäet. Hon frågade mig om tårarna som rann när hon skrattade åt sin blöjklädda rumpa som försökte undkomma pappan i en vild jakt.

Jag drog henne närmare mig och kärleken fick håret att resa sig på armarna. Hon förstod. Det fanns en tid när vi var en lycklig familj, de personer som hon älskar allra mest.

.kan inte laga fel som är trasiga

Det syns ju lång väg att något är fel. Blicken släpar längs golvet och händerna flyttar oroligt på sig. Så jag frågar. Och sen lite till.

Men jag får inga svar.

Och när jag frågar lite till så håller händerna på att fullkomligt vandra ut ur rummet.

Då vet jag inte vad jag ska säga. Det är ju inte mig händerna sträcker sig efter precis. Så mina händer börjar också ägna orimligt mycket uppmärksamhet till en tom tekopp.


Det känns inte så bra när hjälpa blir stjälpa.

lördag 7 november 2009

.hur man skrämmer bort sina kunder

Dök anfådd in på gymmet 45 minuter innan stängningsdags och konstaterade till min förtjusning att lokalen var helgtyst. Bara kvinnan som jag ofta ser på alla möjliga ställen, men inte vet vem hon är, satt i en av maskinerna. Hon klär sig som en tant även när hon tränar, men jag tror inte hon är det. Hon är nog rätt cool tror jag.

Någonstans mitt i svettigt stånkande glider personalen in. Samma kvinna som förbjöd mig att låta dottern se på film i soffan. Hon får mig att dra efter andan så jag hälsar med ett artigt leende. Kvinnan gick, men vände i dörren.

Var det möjligtvis jag som hade mina ytterkläder i fotöljen utanför? Och såklart det var, jag hade ju väldans bråttom och jag kom i träningskläder och skulle lämna lokalen i samma kläder också.

Men hur skulle det se ut om alla lämnade sina kläder där?

När hon gick blev det dödstyst igen. Vi var ju trots allt bara två där.

Så fort nya gymmet öppnar så har den kvinnan en uppsättning ytterkläder mindre att oroa sig för. Så skönt det ska bli för henne.

Och för mig.

fredag 6 november 2009

.kärlek som rinner ut ut ögonen och kladdar ner hela bordet

-Vad fin du är i håret, sa hon tillslut. Jag hade just börjat undra vad det var hon tittade på. Hon hade nog undrat själv också, för hon såg lättad ut när hon hade satt fingret på vad det var som såg annorlunda ut. Så vi fortsatte att prata om det som är livet. Ögonen både rördes till tårar och skrattades skrynkliga. Det blir alltid så när vi pratar.

Men den där blicken slutade inte att titta. Faktum var att hon tillslut stirrade på mig. Hon letade efter något i mitt ansikte som hon inte kunde placera. Det var kanske inte frisyren ändå.

-Vad är det med dina ögon, frågande hon och lutade sig närmare. Hela mitt inre rann ut över caféets golv. Är det så att det som känns i mig också syns på ytan?

-Det är nog harmoni du ser, svarade jag med ett hoppfullt leende brinnande i ögonen. Och inom mig viskade jag att det är min kärlek till mig själv som rinner ut och kladdar ner hela bordet.

När jag kramat om det varmaste jag kunde så tog jag mitt leende och vandrade tillbaka mot jobbet. Jag tänkte på ögonen som avslöjade sig och jag tänkte på honom som hittar nyanser i mitt ansikte som jag inte visste fanns.

.konferensen och pilkastningen

Späckat schema. 16 föreläningar på åtta timmar tvingar fram val. Men hur hur gör man rätt val när inget låter bekant? Eller snarare, när ingen låter bekant? För det är ju största risken med föreläsningar - en person kan fullständigt krossa ett intressant ämne (och motsvarande såklart. En person kan imponera skiten ur dig).

  • Hon som stoppade adaptern till mikrofonen i BH-bandet gjorde det. Föll platt. Jag uthärdade tio minuter innan jag flydde fältet. Jag hade aldrig överlevt de resterande 40. För det fanns ingen poäng, bara lösa trådar som inte satt fast i något. Ett imponerade konststycke i och för sig att lyckas med det. Ironisk nog så pratade hon om att inte förstå. Tror jag. Jag förstod inte riktigt.

  • Hon som såg ut som elitidrottare imponerade desto mer. I hästsvans, kraftfulla rörelser och fotriktiga skor var hon en världsklassig kommunikatör som pratade om hur man blev en kommunikatör av världsklass. Världsklass!

  • Hon (ja, det slumpade sig så att jag lyssnade mest till kvinnor) med mansrösten och det obefintliga kroppsspråket misslyckades dessvärre med att förmedla sin imponerande kompetens. Jag somnade. På riktigt. Inget av det hon pratade om fastnade. Tyvärr. Jag gillar kvinnor som kan.

  • Han med alla titlarna lyckades, ofattbart nog, med konsttycket att inte lägga till en överlägsen min när han presenterade sig. Och han fick oss att skratta med magen. Vi älskade honom. Trots att hans snilleblixtar och slutsatser egentligen inte hade någon tyngd . Ingen forskning att luta de 10 budorden om att vara en ledare mot. Kontrasten med talaren innan kunde inte bli mer tydlig.

Sen var det några till. På plussidan. Slutet gott - allting gott. Så jag var nog rätt bra på att kasta pil ändå.

.trovärdighetsgungning

Det var först i morse som jag kom på att Johannes Brost nog inte var karaktären han spelade. Han var helt galet övertygande med sina ärvda pengar och överlägsna blickar. Jag köpte hela konceptet.

Herr Brost gör Bröllopsfotografen till en film man bara måste se.

Trovärdigheten var aaaaningens lägre när det gäller kostymval till huvudkaraktärerna. Vad var grejen med den bara axeln? Jag tror till och med hennes pyjamas blottade, inte båda, utan bara den ena späda axeln. Och hur kan man gå från hårdrockstrash till popsnöre över en natt? Trovärdigt? Knappast.

torsdag 5 november 2009

.smitningen

Han som sitter med alla hotellen och har flest sedlar att prassa med i det sociala spelet roar oss ofta vid fikabordet. Han anser väl att han kan bjussa lite extra på sig själv när har ligger så långt före. Ett steg tillbaka för honom märks knappt. Kan tänka mig att han var den ende som höll sig vaken under alla lektionerna ordning och uppförande. Han har typ svart bälte i social kompetens.

Idag berättade han om en smitning.

Det var väl nåt flashigt möte han skulle på för han hittade en parkering med bommar. Snällt drog han kortet. Och parkerade som man skulle. Det var först när han skulle åka som han fick en släng av djävul i sig och smet förbi bommarna vid utfarten. Han skrattade tydligen åt sin list i ungefär två mil innan hjärnan kopplades på.

Det var först ett par dygn senare kom han åt att dra kortet igen.

onsdag 4 november 2009

.törnrosas hundraåriga hand

Kände mig som en prinsessa när jag vaknade i morse. Som fagra Törnrosa efter 100 års sömn. Skillnaden var bara att tiden inte hade stått stilla i mitt fall. Det första jag såg var nämligen min hand som jag lyckades baxa fram från under min kropp. Den var vit och hade livets alla linjer på både handlov och i handflata.

Minst 100 år gammal var den.

Garanterat!

tisdag 3 november 2009

.ingen rumpa i vädret

När jag blundade såg jag ut som vilken cool actionhjälte som helst. Men man måste titta när man skuggboxas för annars kan det svartna för någon annans ögon.

Världens största spegel avslöjade att min stil mest såg ut som om jag försökte döda mygg. Eller baka en pizza. Och spegeln avslöjade också att mitt fäktande och kickande satte rumpan i gungning. Det var i och för sig bra, då hade jag ett hatat objekt att sikta mot.

Fast jag vill ha en rumpa som min umeåkompis har. En som man kan servera småkakor och kaffe från. Då säger hon utfall och då kan jag inte röra mig på en vecka efteråt.

Det är väl egentligen inte så mycket att orda om. Jag har den kropp jag förtjänar.

Utfall ikväll alltså!

måndag 2 november 2009

.bruddjävlar!

Jag har en vän som inte accepterar att det är som det är. Hon tar striden. Och ord är hennes vapen. Innan ikväll trodde jag att det var allt. Men sen mötte jag henne i en svettig Body Combat och nu är jag övertygad om att hon även har andra vapen också, om orden inte skulle räcka till. Bruddjävel

Whaam!

Vi var många bruddjävlar som slog till ikväll.

Zzzwap!!


.forever singel?

Bara för att jag uttalar orden behöver det inte betyda att det blir så. Men jag är inte rädd för vad orden betyder längre. Jag vet att jag skulle överleva. Och jag vet att jag till och med skulle få ett bra liv. Trots att jag inte har kartan (eller kanske på grund av att jag inte har kartan).

Så ni behöver inte vara oroliga.

Jag har inte gett upp.

Bara accepterat.

.sten -> grus -> sand

Det är svårt att somna när kudden är en sten.

Och inte är man särskilt utvilad när man vaknar med kinden mot en grushög.

Man vill helst kvar och vänta på att kudden ska bli till sand.

söndag 1 november 2009

.bus eller godis?

Dörrklockan ringer i mina öron när jag närmar mig dörren.

-bus eller godis?

Åtta barn i lika många storlekar och längder står utanför.

-tyvärr, jag har inget godis hemma.

Den äldsta flickan skjuter uppfodrande fram sin påse som inte ser ut att ha någon botten.

-det går lika bra med en slant.

Fast någon slant vill jag inte ge. Jag uppmanar inte tiggeri. Fast det säger jag såklart inte. Ge mig en vacker teckning, eller en rolig sång. Vad som helst. Att stå utanför dörren, utan att ens vara utklädd känns bara som rent och skärt tiggeri.

-då väljer jag bus.

För jag vet ju att de inte ansträngt sig tillräckligt för att ha ett bus förberett.

.en helt vanlig lördagkväll i en småstad i norrland.

Kvällen började i sällskap av en korp. Men snart flög korpen iväg och lämnade mig ensam i mörker och tystnad. Jag tände i kaminen för att de knastrande vedträna och värmen skulle hålla mig sällskap. Länge låg jag där och lyssnade till vad tystnaden berättade. När hettan jagade ut mig på bryggan så var det bara ena foten som fick svalka. Resten av kroppen kämpade emot vattnets kyla men njöt desto mer av vindens svalka.

Sen skulle stillhet bli skräck.

Omsorgsfulla förberedelser senare satt jag på en buss mot parken. Det var fortfarande mörkt runt mig, men denna gång på ett långt mer skrämmande sätt. Hur långt ner under sätet jag än kröp så kunde jag inte undgå berusade, medelålders mäns skryt om hur de erövrat pumor, jag kunde inte stänga ute allsången från de bakre raderna i bussen, jag kunde inte blunda för stolpiga raggningsförsök från sätet intill.

Sen skulle skräck bli värme.

Jag andades ut när jag möttes av musik som ger benen liv. Och fångade blickar jag kände igen. Och lärde mig nya sätt att flytta fötterna. Och jag omfamnades av kropp jag ville lära känna men såg, när jag tog ett steg tillbaka, att de redan tycktes veta allt om varandra. Tydligen så pratar kroppar i tystanden ett språk som inte hjärnor förstår.

Sen skulle värme bli stillhet.