Jag kommer instormande på tå halvvägs in i programmet. De vänliga blickarna som möter mig försöker jag besvara så gott det går samtidigt som jag försöker göra mig osynlig. Det känns aldrig bra att skära söner atmosfären med sin sena ankomst.
Hjärtat dunkar på i efterjobbstress och jag känner mig oartig när jag inte lyckas fånga rummets rofyllda tempo.
Så jag ber en tyst bön om ursäkt för bristen på respekt.
Och sedan en till, med snabba bokstäver, till mannen som hade harmoni i en guldring runt ena fingret. Jag ångrar att tankarna fick rusa iväg så fort att jag inte minns vad han svarade.
Men jag minns att hjärtat sa dunk-dunk.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
2 veckor sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar