Späckat schema. 16 föreläningar på åtta timmar tvingar fram val. Men hur hur gör man rätt val när inget låter bekant? Eller snarare, när ingen låter bekant? För det är ju största risken med föreläsningar - en person kan fullständigt krossa ett intressant ämne (och motsvarande såklart. En person kan imponera skiten ur dig).
- Hon som stoppade adaptern till mikrofonen i BH-bandet gjorde det. Föll platt. Jag uthärdade tio minuter innan jag flydde fältet. Jag hade aldrig överlevt de resterande 40. För det fanns ingen poäng, bara lösa trådar som inte satt fast i något. Ett imponerade konststycke i och för sig att lyckas med det. Ironisk nog så pratade hon om att inte förstå. Tror jag. Jag förstod inte riktigt.
- Hon som såg ut som elitidrottare imponerade desto mer. I hästsvans, kraftfulla rörelser och fotriktiga skor var hon en världsklassig kommunikatör som pratade om hur man blev en kommunikatör av världsklass. Världsklass!
- Hon (ja, det slumpade sig så att jag lyssnade mest till kvinnor) med mansrösten och det obefintliga kroppsspråket misslyckades dessvärre med att förmedla sin imponerande kompetens. Jag somnade. På riktigt. Inget av det hon pratade om fastnade. Tyvärr. Jag gillar kvinnor som kan.
- Han med alla titlarna lyckades, ofattbart nog, med konsttycket att inte lägga till en överlägsen min när han presenterade sig. Och han fick oss att skratta med magen. Vi älskade honom. Trots att hans snilleblixtar och slutsatser egentligen inte hade någon tyngd . Ingen forskning att luta de 10 budorden om att vara en ledare mot. Kontrasten med talaren innan kunde inte bli mer tydlig.
Sen var det några till. På plussidan. Slutet gott - allting gott. Så jag var nog rätt bra på att kasta pil ändå.
1 kommentar:
Ack om pilkastning kunde vara en del av den akademiska bildningen...
Skicka en kommentar