.en helt vanlig lördagkväll i en småstad i norrland.

Kvällen började i sällskap av en korp. Men snart flög korpen iväg och lämnade mig ensam i mörker och tystnad. Jag tände i kaminen för att de knastrande vedträna och värmen skulle hålla mig sällskap. Länge låg jag där och lyssnade till vad tystnaden berättade. När hettan jagade ut mig på bryggan så var det bara ena foten som fick svalka. Resten av kroppen kämpade emot vattnets kyla men njöt desto mer av vindens svalka.

Sen skulle stillhet bli skräck.

Omsorgsfulla förberedelser senare satt jag på en buss mot parken. Det var fortfarande mörkt runt mig, men denna gång på ett långt mer skrämmande sätt. Hur långt ner under sätet jag än kröp så kunde jag inte undgå berusade, medelålders mäns skryt om hur de erövrat pumor, jag kunde inte stänga ute allsången från de bakre raderna i bussen, jag kunde inte blunda för stolpiga raggningsförsök från sätet intill.

Sen skulle skräck bli värme.

Jag andades ut när jag möttes av musik som ger benen liv. Och fångade blickar jag kände igen. Och lärde mig nya sätt att flytta fötterna. Och jag omfamnades av kropp jag ville lära känna men såg, när jag tog ett steg tillbaka, att de redan tycktes veta allt om varandra. Tydligen så pratar kroppar i tystanden ett språk som inte hjärnor förstår.

Sen skulle värme bli stillhet.