.en smärtsam söndagkväll

Jag önskar att det gick att hålla andras åsiker om mig på avstånd. Inte ge dem mer näring så att deras envisa rotsystem får fäste. Rycker jag upp en taggig planta så är det bara en kortsiktig mildring. Det taggiga kommer att dyka upp igen, jag vet det. Få nytt fäste. Det är lätt när rotsystemet snirklar sig genom hela min kropp. Under ytan, men ständigt närvarande.

Jag har nyss slutat med ogräsbekämpningsmedlet som jag använde. Trodde jag hade eländet under kontroll.

Men nu hittar jag alltså nya färska plantor. Taggiga djävlar. River upp gamla sår med förbluffande lätthet.

Aj!

.effekten avtar och känslorna stiger

Det är klart att det märks när man plötsligt slutar äta en medicin som man krampaktigt knaprat varje morgon i snart ett år nu. Frågade min läkare för ett halvår sedan hur länge jag skulle behöva medicineras. Svaret förbryllade mig. Hon sa nämligen att när jag inte längre kom ihåg att ta tabletten varje morgon så hade jag inget behov längre.

Och precis så gick det till. En morgon glömde jag helt enkelt bort. Och ett par dagar senare hände samma sak. Och oron uteblev. Jag mådde ändå bra.

Jag har vetat att mina känslor bedövats på grund av medicinen. Det har liksom varit tanken. Att mina tankar ska få vila. Nu när allt kommer tillbaka är det rent av komiskt. Jag har bubblat hela dagen och har fantiserat om sex ungefär 100 gånger.

Så nu är mitt problem inte att jag är deppig, utan att jag är kåt!

Te? Nån!

Uppdaterat: Det gick över. Det finns inget som dämpar humöret så bra som lite motgång.

En stark grogg? Nån!

.hur är det Comvidare?

Kollegan uppmärksammar att jag ser nere ut. Frågar. Först säger jag "bara bra", men han tror inte på mig eftersom jag inte lyckas pressa fram ett avslappnat leende.

Nej, det är inte bra.

Gråten sitter där i halsen och gör det svårt för mig att svälja.

Men jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Är det för att jag just fick en jobbig arbetsuppgift på min hals? Är det för att jag saknar E? Är det för att jag förlorat en vän?

Kanske.

Då föll polletten ner. Anledningen till att detta påverkar mig så starkt är för att jag börjat trappa ner på medicinen. Men det är ok känner jag. Den här gången skvalpar inte mina tankarna om döden runt i min pöl av tårar. Gråt om du vill, Comvidare. Det är OK. Tårar kan man torka bort.

.steg 21 - ett barns medicin

Plötsligt kommer gråten. Från ingenstans dyker den upp och sätter kroppen i förtvivlade skakningar. Dottern vaknar av ljudet och hennes små fötters snabba trummande mot golvet får mamman att gråta ännu mer. Med yrvakna stora ögon och rufsigt hår frågar hon sin mamma vem som gjort henne så ledsen. Mamman kan inte svara. Hon har inget svar, hon har bara trötthet. Trötthet att vara en mamma med ansvar. En mamma som måste jobba, städa, laga mat, ta hand om sin dotter. En mamma som helt enkelt inte orkar skratta sig egenom vardagen.

Dottern förstår. Mamman ska gå och lägga sig igen, tycker hon. Så det är vad mamman gör. Men gråten får ny styrka och river i mammans kropp. Återigen finns flickan vid hennes sida. Hon har ingen brådska när hon kryper upp i sägen och frågar med den lenaste stämma vad som hände. Mamman torkar bort de sista tårarna.

Under det värmande täcket förklarar mamman för sin dotter varför tårar kommer. I mammans ögon finns smärtan, i dotterns kärleken. Och dottern snubblar på sina ord när hon öser kärlek över mamman. Mamman ska vara hemma idag och se på Dumbo, bubblar dottern. Det är så tokigt när elefanten är på molnet. Tycker du inte det mamma?

Dottern har rätt. Idag ska mamman vara hemma. Kanske se en film.

.steg 20 - kroppsnojjan

Fick en rätt relevant fråga som i princip löd (fritt tolkat): varför i h-vete tränar du inte ditt lata stycke.

Svaret är rätt enkelt.

Jag törs inte!

Som det är nu så är risken fortfarande stor att jag skulle börja träna av fel anledning. För att jag ville att andra skulle tycka att jag dög. Jag vill duga inför mig själv först. Så börja räkna kalorier är inte att tänka på. Och de dagliga milrundorna får vänta.

Men jag återkommer.

100 meter framtid.

.steg 19 - det går neråt

Det går neråt vill jag lova. Och det är bra. Ungefär som om man säger att ett HIV-test, som visar att nån har HIV, är positivt. Fast tvärtom.

När jag började min resa i depressionens värld hade jag över 20 p i självskattningstestet. Nyligen visade testet på 15. Det går neråt när det går uppåt.

Och jag har till och med kommit så långt att jag kan se fördelarna med dippen. Jag önskar inget ogjort. Jag behövde det. Jag behövde en motgång som skakade om mig lite.

Imorse tog jag sovmorgon. Ikväll ska jag gå en lång promenad. Idag är en bra dag.

.steg 18 - djup förståelse

I dag kom den, vändpunkten, insikten eller vad man ska kalla den. Sedan mitt bottennapp för nån vecka sedan så har mitt liv gått i en helt annan takt. En långsam takt. Idag sa kuratorn nåt som jag verkligen förstod och kunde ta till mig. Du är den du är!

Så om jag rör mig sakta beror det på att jag vill känna.

Vad är viktigt för mig? Vilka männsikor omger jag mig med och för vems skull? Vad behöver jag för att jag ska vara jag? Det enkla svaret lyder utrymme. Jag börjar äntligen kunna acceptera att jag är själv. Jag till och med njuter av att vara själv. Jag håller på att lära känna mig. Och vi kommer rätt bra överens.

Så om jag är tyst så beror det på att jag pratar med mig själv.

I bakhuvudet finns en fantasi om en framtid tillsammans med nån. Men jag har accepterat situationen att "nån" inte finns i mitt liv just nu. Det är ok. Jag kan vänta.

Så om jag tittar på dig och ler beror det på att jag är lättad.

.steg 17 - liten tuva fäller stort lass

Liten och vit, 3 mm, kanske 4. Tillhör mina morgonrutiner. Sedan ett halvår tillbaka. Jag har vant mig vid dess effekt. Ifrågasätter inte om pillret fungerar eller inte. Utgår ifrån att det är bra. Det är ju en vana. Tills i helgen. Liten och vit, lätt att glömma.

Nu vet jag vilken effekten blir om jag glömmer. Jag faller rakt genom ett hål. Sover och gråter. Är värdelös.

Jag vet inte vad som skrämmer mig mest i det sammanhanget. Är det att jag egentligen mår så dåligt? Att jag skulle leva i fullständig kaos utan min medicin?

Eller?

Är det att jag skjuter på ett problem? Räddad av stunden. Inget kaos i stunden.

.steg 16 - ett (o)logiskt resonemang

Comvidare resonerar med sig själv:
Nej, men tänk om man skulle dö. Då behöver man inte ta ansvar mer. Inga svåra beslut. Ingen dålig ekonomi. Hm. Jag kanske kan skriva ett par brev till mina nära och kära. Förklara att jag älskar dem och att de inte ska vara ledsna för att jag är borta. Bra. Så gör vi. Inget märkvärdigt med det.

Morgon efter upptäcker Comvidare att hon glömt att ta sin medicin. Jasså! Var det därför ett sånt sjukt resonemang lät så logiskt. Läskigt. Bäst att inte glömma igen. Men jag blir lite orolig. Kan ju inte knapra lyckopiller hela livet heller. Hur blir det när jag ska sluta på riktigt? Hm.

Jag vill inte vilja dö.

.upp som en sol....

...ner som en pannkaka.

Jag återkommer. Nu är jag tyst. Stängd.

.steg 15 - det blåser nya vindar

Det vänder nu. Jag känner det.

Jag kommer att bli den människa jag vill vara.

Det är öppet nu. Jag känner det.

Jag kommer att leva det liv jag vill leva.

Energi och glädje i min kropp. Hoppfullhet och framtidstro i min själ. Värme och kärlek i mitt hjärta.

Jag känner det.

.steg 14 - börja sakna närheten

Jag känner mig ensam idag. Jag längtar efter nån som håller om mig och stryker mig över håret. Jag saknar en varm famn att krypa in i. Jag behöver en lugn stämma, behöver tröstas av en trygg röst.

Det är höst nu. Det känner jag med hela min kropp. Det är mycket nu.

Att vara ensam är inte lätt för mig. Jag behöver det säkert. Behöver bygga upp mig själv. Men jag trivs inte med att vara själv. Jag behöver nån som engagerar sig i mig lite extra. Nån som ser mig. Nån som bekräftar mig på alla plan. Inte bara som mamma. Inte bara som anställd. Inte bara som styster och inte bara som vän.

Det är höst nu. Jag begär inte mycket. Tyck om mig!

.steg 13 - hur står det till här då?

Det kan hända att jag missuppfattat min kurators uppgift. Att jag fått för mig att hon är en arbetskollega eller en vän till en vän. Kort sagt en person som jag är synnerligen artig och lagom trevlig mot. Kommer på mig själv med att lägga mina svar tillrätta så att jag inte ska uppfattas som helt komplett galen eller ens lite märklig. Ser till att önska henne en fortsatt trevlig dag eller en skön helg. Tar i hand och ler vänligt.

Vafals! Jag betalar alltså för att vara trevlig. Det är ju helt sjukt.

Och det värsta är att jag inte kan hejda mig. Det blir rätt uppenbart att ett av mina "problemområden" är att jag måste vara alla till lags. När får jag tillfälle att vara en bitch? När får jag tillfälle att gråta och skrika på offentlig plats? När får jag tillfälle att repa lacken på en HD?

Valals! Folk ska betala mig för att vara trevlig. Det känns sunt.

.steg 12 - manliga referensamar?

När det kommer till min själavård så har jag bara stött på kvinnor. Kuratorn på vårdcentralen=kvinna. Beteendevetaren på företagshälsaovården=kvinna. Dikakonen i kyrkan=kvinna. Det börjar bli lite tröttsamt. Jag föredrar nog mer "rakt-på-sak". På det sätt min vän S är. Det ska inte krusas.

Eftersom det är semestertider så fick jag prata med en annan person på företagshälsovården. En man. Han beskrev mig som ett bilbatteri, som det drogs tjuvström från. Den var ny för mig. Undrar varför?

.steg 11 - att ta till sig beröm

Jag måste bara få skriva ner detta. Det kanske är lättare att ta till sig något när det är nerskrivet. Funderar på att skriva det i stora bokstäver eller säga det högt om och om igen tills det går in. Jag får prova mig fram.

Mina chefer är tydligen så måna om mig att de har fixat så att jag får avlastning. Och de beklagar att de inte tagit hand om mig bättre, lastat mig med för mycket jobb. Jag gör, enligt utago, ett utmärkt jobb. De vill tydligen satsa på mig. De är så nöjda så med mig.

Jaha, då var det tydligen mina egna högt ställda krav som gör mina mål omöjliga att nå upp till. Nu känner jag mig lite dum. Nu är det bara jag kvar som har den åsikten. Vad jag vet. Kanske lite korkat att bita sig fast vid den då?

Jag måste få smaka lite på det här. Jag har hur svårt som helst att ta till mig det berömmet. Eller beröm överhuvudtaget när jag tänker efter. JAG DUGER SOM JAG ÄR! Jag måste sluta sträva efter det perfekta. Som min kompis S sa: Så du är rädd för att misslyckas? Då får du väl göra om det tills du lyckas då. Inte mer med det. Förresten så skulle du må bra av att misslyckas. Det är bra att du lär dig att världen inte går under för det.

.steg 10 - bättre fly än illa fäkta

Det som lät som en bra idé var inte det. Har det någonsin hänt förut? Svar:japp. Men har man lärt sig nåt av det då? Svar:nej. Den här gången har jag försökt ha en relation utan att blanda in för mycket känslor i ett tidigt skede. Det kan lätt bli så för mig att personen jag dejtar får gå igenom det stora utvärderingstestet. Ni vet, kommer han att bli en bra pappa? Kommer vi att ha intressanta saker att prata om även som pensionärer? Vad ska vi bo när vi gift oss? Standardfrågor för en ensamstående mamma som dejtar. Lite mycket att svara på innan man ens hunnit till dejt nummer tre, tänker ni. Kan vara så. Kan vara så.

Ny strategi. Comvidare bygger upp en väldigt kompakt mur. Nu ska minsann ingen få komma förbi. Inga förväntningar. Ingen risk att bli sårad. Behörigt avstånd var det.

Resultat. Personen hittar en spricka i muren och tar sig förbi. Svin! Så vad gör man nu? Den spontana tanken är att fly fort som ögat. Behörigt avstånd var det. Den mer modiga varianten är att ta det som det kommer. Våga riskera nåt. Våga hoppas. Våga lita på en annan människa. Våga lyssna på sina egna känslor.
Det ni ser är ryggen på mig när jag flyr hals över huvudet. Vem har sagt att jag är modig?

.steg 9 - en sticka i fingret

En sticka i fingret syns nästan inte. Ingen annan vet att den finns där om du inte berättar. Men du känner den hela tiden. Den gör ont och irriterar dig. Dessutom gruvar du dig att ta bort den. Du vet att det under en period kommer att göra fasen så mycket ondare. Men lämnar du den kvar så kommer såret att infekteras, vilket borde avgöra saken. Men ändå tvekar du. Du sitter med verktygen i handen. Du koncentrerar dig. Du samlar mod. Genom en medveten handling kommer du att gräva runt i din kropp och leta efter det som inte hör hemma där. Det kommer att göra ont. Garanterat.

Jag har hittat stickan, men inte verktygen.

.steg 8 -"skärp till dig för fan"

Jag kan nu gladerligen meddela mina läsare att jag skärpt till mig för fan.

.steg 7 - en mors hjärta

Åkte förbi hos E. Hon är hos sin pappa nu. Jag älskar ögonblicket när vi ser varandra igen, efter att ha varit åtskiljda länge. Hon springer mot mig och hela hennes kropp strålar av glädje. Hon hoppar upp i min famn och ger mig en snabb kram. Mer hinner hon inte för hon vill visa mig nåt nytt som hon fått eller gjort. Den här gången var det kattungarna.

Själv vill jag bara titta på henne. Hitta förändringar i henne. Lyssna efter nya ord. Se om hennes hennes blonda lockar växt nån centimeter. Jag vill att tiden bara ska stanna. I detta ögonblick älskar jag henne så mycket att det gör ont i mig.

Medan hon lockar mig in i en lek känner jag hur gråten börjar komma. Hon vill vara min fölunge. Jag ska mata henne och gå ut och gå med henne. Fölet E kryper snabbt över golvet, medan mamma kämpar mot gråten.

Inför alla andra kan jag upprätthålla en fasad, men inför henne brister allt. Hon är mitt liv. Jag klarar inte mer. Min smärta blir övermäktig. Lyfter upp henne och håller henne krampaktigt i min famn för ett ögonblick innan jag räcker över henne till hennes pappa. Hon börjar att gråta hejdlöst. Jag kämpar mot mina tårar tills jag satt mig i bilen. Då brister jag. Det sista jag ser innan jag åker iväg förblinad av mina egna tårar är E gråtandes i sin pappas famn.

.steg 6 - det lät som en bra idé

Fastnade i kroppsnojjan nu igen. Hittade oönskat fett på min kropp som måste bort. Genast! Projekt fettförbränning påbörjades. Jag kan vara ganska beslutsam. Om jag bestämmer mig för att gå ner i vikt, så gör jag det. Kör viktväktarmetoden, vilket innebär att jag översätter livsmedel enligt ett poängsystem. Jag får under en dag äta 18 poäng. En vanligt pizza är 36 poäng. Ett glas juice, en liten filtallrik med müsli är 4 poäng. Sen kan man bättra på effekten med motion, helst innan frukost.

Men det uppstod direkt ett problem. Som hände förra gången jag hade en drive också. Jag tappade fullständigt konceptet. Blev för beslutsam. Började intala mig själv att min lycka ligger i en perfekt kropp. Så jag åt ungefär...ingenting....bara lite frukt och morötter. Förra gången bröts trenden av min storasyster. Visade för henne, med största allvar, att jag minsann hade fett på höfterna, vid midjan liksom. Hon trodde jag skämtade. Det gjorde jag inte, vilket hon också insåg när hon pressade mig. På något sjukt sätt kunde jag inte för min värld se hur jag såg ut. Eller det kunde jag, men hjärnan registrerade det inte. Jag såg att mina armar såg spinkiga ut, men vad det hade för betydelse gick liksom inte in. Jag hittade ju överflödigt fett på andra ställen, så det fanns mer att ta av.

Nu var det A och L som försökte dunka in lite vett i mig. Men herregud Comvidare, nu får du ge dig....och...märker du inte att killarna dreglar efter dig.....och....du är ju en pingla, var några av de kommentarer jag fick, utspottandes ur deras arga munnar. Faktum är att dessa två tjejer är de vackraste jag vet. Underbar utstrålning, underbara leenden. De måste bara vara fantastiskt lyckliga! Nu kommer vi till det pinsamt uppenbara......de är Large och jag är Small. Vem försöker jag lura egentligen? Jo, mig själv. Jag kan ev vara den person som uppskattar mig minst av alla.

Det här är sjukt.