Comvidare resonerar med sig själv:
Nej, men tänk om man skulle dö. Då behöver man inte ta ansvar mer. Inga svåra beslut. Ingen dålig ekonomi. Hm. Jag kanske kan skriva ett par brev till mina nära och kära. Förklara att jag älskar dem och att de inte ska vara ledsna för att jag är borta. Bra. Så gör vi. Inget märkvärdigt med det.
Morgon efter upptäcker Comvidare att hon glömt att ta sin medicin. Jasså! Var det därför ett sånt sjukt resonemang lät så logiskt. Läskigt. Bäst att inte glömma igen. Men jag blir lite orolig. Kan ju inte knapra lyckopiller hela livet heller. Hur blir det när jag ska sluta på riktigt? Hm.
Jag vill inte vilja dö.
söndag 11 november 2007
.steg 16 - ett (o)logiskt resonemang
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Oh nej! tänker jag. Våga inte vilja dö. Det är onödigt.
Och förresten skriver du väldigt bra!
Jag vågar nog att inte vilja dö. Jag har rätt mycket att leva för. Men ibland bestämmer man inte över tankarna och då kan de skena iväg så där. Inget att oroa sig för. Jag ställer bara livet i relation till dess motsats, döden. En tanke man måste acceptera. På samma sätt som man måste acceptera andra tankar.
Och stort tack för den komplimangen. Min favoritkomplimang!
Ne-eh! Inte _vilja_ dö.
Dör gör man ändå så småningom, förr eller senare (och eftersom du då ändå är död så har du ingen glädje av alla de där sakerna som du tror dig vilja slippa undan nu) så därför är det lika bra att passa på att leva livet.
Seriöst: Ta tankarna på allvar och skaffa professionell hjälp. Nu.
Det finns alltför många exempel på människor som inte tog sina tankar på allvar. Som trodde de kunde fixa sig själva. Som inte behövde hjälp.
Som trodde att ensam är stark.
Jag känner igen mig.
Skicka en kommentar