Liten och vit, 3 mm, kanske 4. Tillhör mina morgonrutiner. Sedan ett halvår tillbaka. Jag har vant mig vid dess effekt. Ifrågasätter inte om pillret fungerar eller inte. Utgår ifrån att det är bra. Det är ju en vana. Tills i helgen. Liten och vit, lätt att glömma.
Nu vet jag vilken effekten blir om jag glömmer. Jag faller rakt genom ett hål. Sover och gråter. Är värdelös.
Jag vet inte vad som skrämmer mig mest i det sammanhanget. Är det att jag egentligen mår så dåligt? Att jag skulle leva i fullständig kaos utan min medicin?
Eller?
Är det att jag skjuter på ett problem? Räddad av stunden. Inget kaos i stunden.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
1 vecka sedan
4 kommentarer:
...en spontan reaktion
Du är inte värdelös och
Det är okey att vara skiträdd...
...kanske kan du pröva en gång utan den vita i sällskap av nån du har förtroende för...
Tack! Jag vet att jag inte är värdelös. Men visst kan det kännas så ibland. Som om nån försöker banka in det i skallen och motståndskraften är låg. Mycket låg.
Kanske är det bästa att sluta med medicinen helt. Kapitulera.
Men dit har jag inte kommit än......
för egen del är det absolut att skjuta på ett problem. Jag klarar av att arbeta, gå på möten, hämta och lämna på dagis och rent utav känna mig "lättad" jämfört med hur det var för en tid sedan. Samtidigt så blåser det storm inne i mig, men omgivningen kan inte se det på samma sätt längre.
Just nu är i alla fall detta det minst dåliga alternativet.
Jag vill skriva nåt, men inte här. Jag återkommer.
Skicka en kommentar