Man vet att man hittat ett bra ställe om det finns en lekplats på bevakningsbart avstånd. Att maten var ljuvlig, vännerna roliga och drycken berusande är sekundärt när man går på krogen med en sexåring.
Jag erkänner, jag har ett dolt motiv när jag går på After Work. Eller dolt, och dolt. Min kropp är inte så bra på att förneka och dölja mina avsikter. Min hjärna är däremot suverän, fast det är bara jag som tycker det. S, M och M tycker att jag ska torka bort snoret med tröjärmen och växa upp. De försöker säga det till min hjärna, men jag har stängt öronen och låtsas bara att jag lyssnar. Ibland är jag bara sååå smart.
Medan kroppen skickar skälvande fantasier till servitören, ögonen bränner hål i nacken på kollegan på andra sidan rummet och fingrarna trasslar in sig i halsbandet, ägnar sig hjärnan åt förnekelse.
Väl hemma har jag svårt att dölja besvikelsen över att inte heller denna gång känna en svag doft av någon som fångar hjärnan och lurar kroppen.
Blir till att gå ut i morgon kväll också med dolda motiv.
Läser på e.kontakt att en man söker en tjej som passar in på: ...tänkande, charmig, omtänksam och attraktiv. Funderar genast om det passar in på mig.
Tänkande, tja fast inte mest som i filosoferande utan mer i betydelsen av att jag tänker på andra. Men jag svarar nog "ja" på det ändå.
Charmig, absolut. Jag är busig, glad och spontan, det måste väl vara definitionen på charmig.
Omtänksam, definitivt. På gränsen till självutplånande ibland.
Attraktiv, nej, det kan jag av någon anledningi nte svara på. Jag kan med lätthet ha åsikter om min inre egenskaper, men de yttre? Nej, då slår skeptikern in. Om jag säger att jag är attraktiv så kan jag motbevisas direkt. Det räcker med en blick på mitt foto, så ertappas jag med lögnen. Men om JAG tycker att jag är attraktiv, då borde jag väl kunna svara "ja" på den frågan. Eller om tillräckligt många har sagt att jag är attraktiv? Men märkligt är det att jag inte behöver lika många som sagt att jag är charmig för att jag ska veta att det är sant.
Känner ni igen er? Är ens utseendet inte någon man får ha en åsikt om?
Hamnade i baren igår kväll med en man vi träffade kvällen innan. Han kändes inte som nån jag skulle kunna gifta mig med, men han var tillräckligt nära min typ av man för att jag skulle ha det riktigt trevligt. Alkoholen gjorde att vi var rätt frispråkiga. Den har ju den effekten, den där spriten. Jag visste att han var singel, för det tyckte jag att jag hade snappat upp kvällen innan. Men sen sa han nåt som fick mig att reagera....och fråga. "Har du sambo?"
Och tänka sig, det hade han.
Utan att gå in på detaljer så kan jag konstatera att det är ett oerhört känsligt ämne för mig. Så från att han var "nästan min typ" så blev han "ett djälva svin".
Kan inte svinen annosera sitt svineri bättre, så att jag kan hålla mig undan?
Jag tycker om. Jag är omtyckt. Det är berusande.
Jag håller om. Jag blir omhållen. Det är stärkande.
Mina känslor övemannar mig. Jag förmår inte stå emot. Jag är lycklig.
Runt mig står människor jag bryr mig om. Människor som betyder allt för mig. Jag stäcker ut handen och stryker på kinden. Jag håller handen. Jag omfamnar.
Mina vänner. Mina studenter.
Nu vet jag inte längre vad jag ska känna. Misstolkade jag ömheten? Misstolkade de ömheten?
Vilka känslor dröjer sig kvar?
Smärta?
Kärlek?
?
"Har du bestämt dig än?" Sagt, utan tidigare konveration, av man i dreadlocks och kläder från Myrorna till min syster.
"Bestämt mig för vad?" Utbrister min syster förvånat.
"Jaa, har du bestämt dig om du ska följa med mig hem?"
Temat på förra veckan var tydligen "vackert yttre ger vackra fördelar". Faller själv djupt ner i den fällan. Alltså genast tror att den vackra är bättre på något sätt än den mindre vackra. Nu pratar jag såklart om något så ytligt som yttre skönhet. Jag känner mig mer tvivlande till tjocka personers kapacitet, än trendigt välklädda. Jag känner mig mer tvivlande till korta personers intelligens än sportigas.
Yttre skönhet ger fördelar. Det är bara att konstatera. Bartendern och kyparen höll på att springa benen av sig för att bjuda på förstklassig service till min vackra syster. Det plockades upp jackor, det torkades bord, det trånades och smörades. Vid minsta blink från systern så ökade servicen potentiellt (eller var det potent-iellt???). Vi skrattade så vi grät åt denna förhäxning.
På det mer personliga planet så kan jag konstatera att jag är förfärligt pinsam. Jag beklagade mig till och med för den korta, tjocka, men fantastiskt rolige och kvicktänkte mannens räkning. Tyckte att det var synd för honom att han inte var en hunk. Men visst fasen är det synd om mig för att jag är så ytlig?
Kände en spontant kärlek till en person som dök upp på jobbet. När en annan person dök upp i samma ärende så var min spontana tanke helt annorlunda. Likheterna var kompetensen, åldern, erfarenheten. Skillnaden var utseendet. En var fräsigt klädd, den andra såg ut som en tant. En var smal och sportig, den andra överviktig.
Varför gör jag så? Dömer hunden efter håret. Varför gör andra så? Låter sig vildeledas av ett yttre.
Jag (via msn): men är det inte lite barnsligt att inte hälsa på henne?
Man i 35-års åldern (via msn): kalla mig inte barnslig!
Jag: Men, herregud. Ni har ju varit tillsammans. Du kan ju inte bara låtsas att du aldrig träffat henne? Det är ju barnsligt!
Man i 35-års åldern: Hej då (och så blockerades jag)
En månad senare!
Man i 35-års åldern (via msn efter att ha setts på krogen): Hej
Jag: Är jag inte blockad nu?
Man i 35-års åldern: Du var aldrig blockad.
Jag: Fast det sa du att jag var när vi sågs på krogen. Ljuger du nu eller då?
Man i 35-års åldern: Då!
Jag: Bara så att du vet så tycker jag fortfarande det är barnsligt att ignorera folk.
Man i 35-års åldern: Du har rätt att tycka vad du vill.
Jag: Öh, nej för då blockar du mig!
Jag: Jag har svårt att vara kompis med nån som ljuger och snackar skit om mig. Men det innebär inte att jag kommer att sluta prata med dig.
Man i 35-års åldern: Jag kommer då inte att hälsa på dig!!!!
En vecka senare
Jag (på krogen): Hej
Man i 35-års åldern: Hmrf (följt av iskall blick och oändlig tystnad)
Med en födelsedag i antågande så börjar jag onekligen fundera kring livserfarenhet och mognad. Jag hoppas verkligen att det går fort att uppnå den mognad som denne man visade prov på. Det ska bli såååå rolgt. Men.... vänta nu! Det är ju redan roligt. Jag skrattade så mycket att magen krampade. Särskilt när "Man i 35-års åldern" klev in i taxin och ropade ramsor av illa dålt hat efter mig. Jag funderade på att knäa honom i skrevet, men jag kunde inte sluta skratta. Jag knäar honom nästa gång!
