.ni skulle passa perfekt ihop, sa hon

Det höga glaset värmer mina händer och får dem att slappna av. På andra sidan det lilla bordet sitter hon som jag inte känner så bra. Vi pratar om relationer och uppbrott. Mellan orden tänker jag på det hon inte sa för tre år sedan, men jag kommer mig inte för att fråga igen. För jag vet att andra fort glömmer det som inte släpper taget om mig.

-Men jag har en kille till dig, utbrister hon entusiastiskt.

Namnet får skummet att dansa till. Det är han, som jag trodde jag kände. Tre år gamla tankar och dagsfärska tankar får helt plötsligt samsas om utrymmet i glaset framför mig.

-Ni skulle passa perfekt ihop, fortsätter hon utan att se hur skummet skriker nej.

Och helt plötsligt finns han där igen. Ögonen som säger mer än munnen. Händerna som varsamt håller min blick fängslad. Och det där skrattet som alltid låter så förvånat.

Jag tar en klunk av kaffet innan jag berättar om de känslor som förut bodde i mitt hjärta. Men jag förmår mig inte berätta om vart de tog vägen och hon frågar inte heller.

Kanske såg hon hur oroligt skummet var.

.det har hänt nåt

Det har hänt nåt som har rubbat min värld. Fått mig att ifrågasätta mig själv, personer i min närhet och det mänskliga psyket i stort. Jag söker förståelse, men finner inte mycket. Jag söker lugn, men kastas mellan insikter och förtvivlan. Jag söker omsorg och finner så mycket vackra människor mitt i allt kaos.

Jag sorterar.

Vad är sant? Vem är sann?

Och det som blir kvar är mig själv. Jag kan inte göra annat än att fortsätta vara ärlig. Brutalärlig. Mot mig. Mot andra.

Något mer om detta tänker jag inte säga.


Det får vara nog nu.

.om fobier som egentligen är en magkänsla

Jag blandade ihop min fobi med min magkänsla. För min "fobi" var verklighet visade det sig. Det som ekade i mitt huvud av rädsla var befogat.

Löften har brutits. Förtroenden har krossats. Ömtåligt hjärta har svetts.


Men det är nog värst för de personer som måste leva med sveket.

(Om de är mänskliga nog att inse vad de gjort, och det är verkligen inte säkert att de är det.)


Mitt krossade hjärta kommer att gå över. Det vet jag, för här har jag varit förut.

.var tryggheten finns

När jag är trygg behöver jag inte gömma mitt ansikte bakom lager av påkostad skönhet. Det var inte en sådan dag igår. Ögonen var sotade och munnen markerad. Kläderna bjöd in fantasier.

Allt som mina tankar brottades med under dagen slutade i val där jag hamnade utanför. Hopplösheten brände bakom ögonlocken. Jag suktade efter tillfällig lindring.

Och nog fick jag blickar som godkände min fasad.

Men det var med näsan begravd i värmen hos honom som tryggheten fanns.

.men det vet han inte om

Han har en kropp som ber om sällskap. Ögon som hettar. Och en mun som leker med min fantasi.

Men det vet han inte om.

Han märker inte hur jag lägger min blick mot hans nacke. Han hör inte hur min röst vibrerar i rummet. Han ser inte hur mina händer vandrar iväg i rusiga drömmar.

Han vänder sig om och går.

.min saknad på en blankett

Blanketten ligger kvar där jag la den och stirrar surt på mig. Jag låtsas att jag inte bryr mig. Jag låtsas att jag inte såg att det var tårar som fyllde tomrumet i rutan om närstående, och inte snirkliga bokstäver.

Det finns kärlek i vännen som fyller sensommarkvällen med toner som rest från hela världen för att flytta in hos henne.

Hos vänner som läser min sorg mellan raderna och ringer för att krama om, bor också kärlek.

Och bakom långa ögonfransar som söker vila, finns den likaså.


Men raden förblir skrikande tom.

Det är uppenbart,

att jag saknar.

.att se men inte göra

Jag förhåller mig till verkligheten i bilder. Hur uthuset lutar får lika stort utrymme i mitt minne som om vägen dit är av asfalt eller grus. Detaljer tar plats i mig. Jag behöver inga skinande stenar för att hitta hem igen. Hur grenen böjer sig som en arm, eller den där stenen som bara har mossa på en sida är mina vägskyltar.

Människor ser jag också. Jag ser nyansen ögonen har när det bor sorg bakom. Jag lägger på minnet var kroppen har sår som läkts. Jag vet precis hur fötterna vinklar sig när stegen är snabba.

Yta kan jag.

Men jag vet inte hur jag ska hantera sorgen som jag så tydligt ser. Eller hur jag plåstra om ett blödande sår. Och när fötterna rör sig bort från mig, så vet jag inte hur jag ska få dem att vända.

.med en kropp som fuktar mina läppar

Jag lutar mig tillbaka och låter ögonen följa konturerna av hans kropp. Jag vet att han inte ser hur jag smakar på hans hud med min blick. Med fuktade läpper känner jag hur ett kryddigt vin når min mun och måste hejda impulsen att luta mig fram och låta tungan hitta fler dofter.

Han är oändligt läcker, på ett sätt som förbluffar mig. Hur jag än vänder och vrider på honom så är han lika vacker från alla vinklar. Som en tredimensionell skönhet.

I skydd av hans slutna ögon låter jag berusade fantasier leka fritt. Jag ger hjärtat utrymme att sjunga och lungorna förtroendet att själv bestämma takten.


För när han öppnat ögonen tar åter de oändliga frågorna över min kropp och lämnar mig rädd kvar.

.med toppen i sikte tvekar jag

Den smala stigen som ringlar uppför berget är sagolikt vacker. Ofta går jag ensam, men stundtals har jag sällskap av mannen med det där skrattet som alltid landar så mjukt i min mage när det rymmer från sin plats bakom de glittrande ögonen.

Ibland försvinner han spårlöst bakom mig. Andra gånger knäcker han grenar när han går, och det är då jag hör min egen förhoppning i avtrycken som ekar mellan trädstammarna och klipporna.

Men när ekot äntligen stannat så ropar tystnaden tillbaka att förhoppningar kräver löften, och munnen har aldrig lovat. Ögon som lovar kan inte heller ställas till svars.

Sen är skogen tyst igen.

Kvar dröjer bara mina tunga andetag som får ny börda av krossade förhoppningar för varje kämpande steg som lämnas bakom mig. Men trots att jag känner den tunna luftens löfte om slutet på min resa i mina lungor, så stannar jag. Trots att jag ser toppen så vänder jag ryggen till och följer istället ögats jakt efter sällskap de sista stegen på min färd.


För min längtan, som format en skugga på stigen framför mig, går sin egen väg.

.jag önskar han var här

Jag önskar han var här, sa hon om mannen som jag aldrig kan sluta tänka på och som kan trolla bort envisa stickor från små fingrar utan att det känns.

.det som händer när det gör ont

Funderar på det där som händer när det gör ont...

När munnen vill skrika bort den tyngd som inte syns, men som fyller en hel kropp. Hur smärtan, som klamrat sig fast i strupen, rinner över och bosätter sig i ögon som nyss tömts på tårar.

När vackra vita ord av dun smeker hud knottrig och hur vinden sedan plockar upp orden och bär dem utom räckhåll. Hur smärtan, som som låst hjärtat mitt i ett slag, förvandlar magen illamående.

När djupa ögon blinkar bort den frätande syra som försöker släcka kärleken bakom blicken. Hur smärtan, som balanseras av två, tillslut lurar munnar att le.

.sakta vi går genom stan

Jag tar ett steg bort och försöker föreställa mig hur det ser ut när vi går i takt intill varandra, mannen med en blick som får mig att dansa till musik som bara hörs i mina öron och så jag.

Jag ser naturligtvis ingenting. För jag förmår mig inte att ta ett så pass långt kliv från honom att jag kan observera på avstånd. Närheten av honom är magnetisk. Det har den alltid varit. Den varma doften från hans hals berusar mig på ett sätt som gör att omvärlden blir ett suddigt töcken.

Men jag tittar ändå upp på människorna jag möter. För kanske, kanske är det vår spegelbild jag ser i deras ögon.

.en sval vind mot en ömtålig kind

Hennes väsen väntar,

det kan hon inte göra något åt.

Det har ingen betydelse om tankarna pressas undan av hög puls från snabba steg på grusiga vårvägar, om vänner lockar fram det där skrattet som startar långt ner i magen och är aningens för stort, eller om vinet fångar uppmärksamheten till hennes leende ögon och de där benen som inte kan vila när musiken studsar mellan väggarna.

För bortom allt det där så väntar hon ändå.

Medan hon väntar tröstas hon av tanken att följa den svala vindens väg, från att ha ruskat om det tjocka håret som känns så lent mot ögat, tills att försiktigt stryka hennes ömtåliga kind där hon sitter inom synhåll, men bortom räckhåll.

Med händer som tröstar varandra och med ögon som vilar bakom mörka ögonlock väntar hon på att vinden ska viska svar om när det blir lä i stormande hjärtan.

.mina ord ger jag till någon annan

Mina ord tycks aldrig ta slut, men det är inte för er jag skriver. Nej, mina ord ger jag till en man som kan stå på andra sidan rummen men ändå röra vid mig. En man som nuddar vid mig i förbigående men lämnar ett permanent avtryck. En man som har ett kort skratt som åker ner i min mage och rullar runt i en evighet.

Mina känslor för honom växer med varje tanke som passerar och mina fantasier får min värld att gunga.

Och jag tänker - att tiden kan stanna när han står framför mig med ett andetag som räcker hela vägen tills jag hitta alla milimetrar på hans kropp och mitt inre fyllts med doften av hans värme.

.minnet av din kind!

Jag har hittat solen. Alltså den sort som slätar ut en rynkad panna och tinar upp ett frostigt hjärta. Med ryggen mot husvägg som doftade färg lät jag värmen tränga in i mig och lägga sig som ett extra lager hud under den som nyss slutat knottras.

Till ljudet av vågskvalp och till en förnimmelse av salt mot mina läppar virvlade orden i mitt hjärta. Ord som tagit plats och flirtat med mina ögon, och ord som blygt smekt mina öron.

I taktfast puls gjorde förälskade bokstäver piruetter och lyckliga ord lät sig föras med i dansen.

Jag blundade,

lyfte min hand mot solen

och upptäckte att i min utsträckta hand låg minnet av din kind kvar.

.tumlar runt i smärta och kärlek

Jag kväver smärtan bakom sammanbitna tänder när mitt lår märks av en av de sylvassa stenarna i det salta, kalla vattnet. Den obarmhärtiga vågen tumlar mig runt ännu ett varv. Den här gången är det höftbenet som slår i. Halsen är tjock av gråt som girigt tar plats i mig och ögonen svider fortfarande efter förra kallsupen.

När vågen vänder gäller det att vara beredd. I en lucka stor som en hårnål kan jag med kraftiga simtag ta mig upp till ytan igen. Förra gången väntade jag för länge. Jag hann känna det berusande suget i magen av viktlöshet när vågen svepte mig med. Jag vet att jag log. Förmodligen blundade jag också. Kanske var det därför jag inte såg, utan bara kände smärtan som borrade sig in i min kropp.

Men ändå. Viktlösheten lockar. Fängslar. Berusar.

Vågar jag chansa?

Överlever jag en kraschlandning till?

.kärlek som förgör

Jag var naiv när jag trodde att kärlek skulle kännas som fjällbäcks porlande i magen. Jag var naiv som trodde att en sval kind inte behövde näring. Jag var naiv som trodde att sökande ögon blir mätta av ett kort ögonblick.

Den stilla porlande bäcken är ett vattenfall som drar mig under ytan och tvingar mig att kämpa för varje andetag. Den svala kinden, som jag desperat försöker att gnida varm, lugnas inte av mina händer utan den saknad som bor under skinnet växer sig bara starkare. De ögon som letar, sväljer luft och gapar likt en dunklädd fågelunge efter mer.


Jag har aldrig älskat

som så

och det förgör mig!

.fredagskväll för jobbmätta

Kollegan i rummet prasslar på ett sätt som antyder att han är på väg hem. Då blir det bara jag kvar. Men jag ska strax gå. Vän med armar som räcker runt hela min kropp ska hämta mig. Sen vet jag hur det kommer att bli.

Hon kommer att fråga mig hur jag mår och jag kommer att svara att mina händer fortfarande sträcker sig efter det som är just utanför räckhåll och att mina ögon tar stora, giriga klunkar vid fikabordet.

Jag kommer att fråga henne om den kärlek som flyttat in i hennes hjärta. Men jag behöver inte vänta på orden för leendet i hennes mjuka ansikte har redan sagt allt.

Vinet i glaset är till mig. Jag kan gå hem. Hon däremot längtar för mycket för att låta vinet bestämma takten på kvällen.

Men maten är till henne. Hon kommer att låta varje tugga svepa runt i munnen. Det blir lätt så när man har tid. Maten får bestämma hennes takt.

När vi skrattat klart och ögonen längtar efter vila så har hon en famn att landa i hemma hos sig. Själv kommer jag att upptäcka att jag inte är bara själv, utan ensam också.


Men förhoppningsvis lite mindre ensam nu när jag fyllts av en god väns kärlek...

...och ett gott vin!

.men fråga mig inte om längtan

Snälla fråga mig vad jag tänker på. Fråga mig så att jag får berätta hur han klättrar över min mur, lägger huvudet aningens på sned, och lyssnar med genuint intresse till något fullständigt ovidkommande som jag pratar om bara för tiden ska stanna.

Fråga mig så att jag får berätta hur mjukt ögonfransarna böjer sig och hur varje enskild blinkning får mig att glömma vem jag är och avundsjukt önska att jag var en ögonfrans med enda uppdrag att smeka de varma ögonen.

Och fråga mig så att jag får berätta att det i hans skratt bor en förtrollning som gör att jag ständigt jagar det som väcker den, och att skrattet som kommer efter blygsamheten har den vackraste klangen.


Men fråga mig inte om längtan.


Fråga mig inte så att jag måste berätta var i kroppen det gör ont när han, med en djup suck och sänkt huvud, vänder sig om och går till den plats där jag inte når honom.

.städar bland ord

Ibland pratar vi. Om det som är svårt att sätta ord på. Om det som känns, men står ostadigt.

För var lutar man bokstäverna som bildar orden längtan och saknad?

Hur städar man bort oro så att det bara finns ro kvar?

Och när jag vaknar en morgon, inte så långt från nu, och hittar jag älskar dig i sängen, ska jag då låta dem ligga där tills du kommer för att krypa ner bland de bokstäver som tillhör dig?