.en sval vind mot en ömtålig kind

Hennes väsen väntar,

det kan hon inte göra något åt.

Det har ingen betydelse om tankarna pressas undan av hög puls från snabba steg på grusiga vårvägar, om vänner lockar fram det där skrattet som startar långt ner i magen och är aningens för stort, eller om vinet fångar uppmärksamheten till hennes leende ögon och de där benen som inte kan vila när musiken studsar mellan väggarna.

För bortom allt det där så väntar hon ändå.

Medan hon väntar tröstas hon av tanken att följa den svala vindens väg, från att ha ruskat om det tjocka håret som känns så lent mot ögat, tills att försiktigt stryka hennes ömtåliga kind där hon sitter inom synhåll, men bortom räckhåll.

Med händer som tröstar varandra och med ögon som vilar bakom mörka ögonlock väntar hon på att vinden ska viska svar om när det blir lä i stormande hjärtan.