Hennes väsen väntar,
det kan hon inte göra något åt.
Det har ingen betydelse om tankarna pressas undan av hög puls från snabba steg på grusiga vårvägar, om vänner lockar fram det där skrattet som startar långt ner i magen och är aningens för stort, eller om vinet fångar uppmärksamheten till hennes leende ögon och de där benen som inte kan vila när musiken studsar mellan väggarna.
För bortom allt det där så väntar hon ändå.
Med händer som tröstar varandra och med ögon som vilar bakom mörka ögonlock väntar hon på att vinden ska viska svar om när det blir lä i stormande hjärtan.
2 kommentarer:
Så j-a bra!
Du skriver vackert!
Skicka en kommentar