Det är helg.
Vi sitter vid köksbordet och knaprar på varsin bit bacon medan vi längtansfullt tittar ut genom fönstret. Solen skiner och det knastrar säkert härligt under skorna på dem som strosar förbi nedanför fönstret.
Då inser jag plötsligt att jag har en balkong.
En balkong som legat bortglömd i vinterdvala, med möbler undanknuffade i ett hörn och med en elgrill i ett svart sopsäcksöverdrag.
Men nu badar smutsiga möbler och dammig matta i sommarsol. Våta trasor förvandlar balkongen till en såpadoftande dröm. Fönstrerna blänker och blommor tar plats på det lilla bordet.
Jag lägger upp fötterna på bänken och sträcker mig efter en bok. E släpper ut sina ponnyhästar på grönbete. Vinterhud får stärkande värme.
Det är vardag igen.
Jag sitter vid köksbordet, den lilla febersjuka ligger i soffan och ser på TV. Utanför faller stora snöflingor som lägger sig som ett tjockt täcke över mina vårkänslor. Balkongen återvänder till sin vinterdvala.
Fars dag, tionde i elfte
-
Det är tjugosju år sedan pappa dog. Jag har varit utan pappa längre än jag
hade en. Jag saknar honom inte, han var ingen vidare pappa på så många
sätt, men...
1 vecka sedan
1 kommentar:
O här unnar man sig kaffe i hängmattan o blegar på humlera i blommande påskliljor... :-) Men lugn bara, våren kommer väl till er med...
Skicka en kommentar