LIVET OCH LITE TILL

onsdag 29 april 2009

.sakta vi går genom stan

Jag tar ett steg bort och försöker föreställa mig hur det ser ut när vi går i takt intill varandra, mannen med en blick som får mig att dansa till musik som bara hörs i mina öron och så jag.

Jag ser naturligtvis ingenting. För jag förmår mig inte att ta ett så pass långt kliv från honom att jag kan observera på avstånd. Närheten av honom är magnetisk. Det har den alltid varit. Den varma doften från hans hals berusar mig på ett sätt som gör att omvärlden blir ett suddigt töcken.

Men jag tittar ändå upp på människorna jag möter. För kanske, kanske är det vår spegelbild jag ser i deras ögon.

1 kommentar:

vardagslyx sa...

Ursäkta att jag svär... men fan vad fint!