LIVET OCH LITE TILL

lördag 30 maj 2009

.högvinsten

En satsad guldpeng på tivolit gav högvinst. 2000 g Marabou Mjölkchoklad.

Femåringen förvarar sin skatt under sängen.


torsdag 28 maj 2009

.koncentrationssvårigheter

Trots skräddarsytt ämne och föreläsare med stenkoll så lyckas jag inte hålla öppet för inkommande information under alla 60 minutrarna. Med jämna mellanrum kopplar hjärnan fel i en helt sjuk prioritering. I stället för att lyssna undrar jag varför någon satt en pappersbehållare mitt på en vägg. Jag funderar på om jag ska dra upp knästrumporna lite till. Och jag ägnar sjuklig uppmärksamhet på hur baksidan av en oh-kanon ser ut.

Men där någonstans, när jag börjar piska mig själv med kvistar från enbuskar som en diciplinär åtgärd, så kommer jag ihåg att någon sagt att hjärnan inte kan hålla koncentrationen på topp i längre än 7-minutersblock (ok, helt ärligt så kommer jag inte ihåg hur många minuter det var, men istället för att jag ska trötta ut ögonen så kan väl ni som vet skryta med er kunskap i kommentatorsfältet. Nåt var jag ju tvungen att skriva, eller hur). Då tar den en micropaus, oavsett om man vill eller inte.

Jag slutar piska. Och börjar att fundera istället. Ska föreläsaren lägga in en stillbild var sjunde minut, ackompangerat av en tjutande ton? Tillfälligt avbrott!

onsdag 27 maj 2009

.kringresande tivoli - inte som i sagorna

För det första kan jag bara spekulera i hur ett tivoli som tar en vecka att bygga upp, spökstadsförsvinner över en natt. På söndageftermiddag skrikskrattar tonårstjejer och i små barns sockervaddskinder fastnar grus. Men måndag morgon finns bara förvånade popcornburkar och irrande glasspapper kvar.

Jag ser allt genom fikarumsfönstret på jobbet.
Och till min stora besvikelse tittar aldrig stora svarta kjolar och krosade blusar fram bakom rosa gardiner. Och inte heller jagar trollbindande vackra barn varandra runt stegar och rep. Och var jag än tittar så finns ingen direktör med smyckad långrock i röd plysch.

Och var är Katitzi?

.fritid och arbete i perfekt harmoni

Chefen ville att jag skulle gå på en föreläsning om sociala medier. Facebook, Blogg, Twitter, Spotify, LinedIn. Sånt jag håller på med på fritiden alltså.

Undrar om fler av mina intressen också dyker upp på jobbet? Vila ögonen på snygga kroppar? Dricka gott vin och prata skit? Springa med vårvind i ryggen? Pussa på babymjuka kinder? Virvla iväg i en dans?

Kanske kommer jag att gifta mig med jobbet.

tisdag 26 maj 2009

.varning för vägarbete

Eftersom jag alltid har marginalerna på min sida så gör det mig alls ingenting att vägarbete pågår längs vägen till och från dagis. Det stör mig inte det minsta att sitta och vänta på en väglots i en evighet och köra krypfart resten. Inte alls. Jag kan konsten att väcka två lik på morgonen, varav det ena är undertecknad, så en timme tidigare hit eller dit spelar väl ingen roll?

I morse anlände jag till jobbet i lagom tid för förmiddagsfika.

Det är faktiskt lite trixigt att kryssa mellan asfaltsmaskiner, ångvältar och män med signalerande jackor och bleka ben. Tillbaka in mot staden körde jag så sakta att jag stannade, varpå två förvånade blekbenare tittade på mig. Sen kom den ene på att han faktiskt stod mitt i vägen.

Jag lägger vägarbetare till min lista på yrken jag gärna undviker.




.selektiv hörsel

-Kryp ner i sängen nu.

Tystnad

-Hallå där, hoppa ner i sängen nu!!!

Ingen reaktion

-LYSSNA PÅ MIG. HOPPA NER I SÄNGEN NU!

Hörbarhet nolla

-MEEEEEN SKAAA DEEEET VAAAARA SÅÅÅ SVÅÅÅÅRT AAAATT LYYYYYSSNAAA!!!!


Den hesa modern tröstar sig med en kopp te med tillbehör och hinner bara prassla det mildaste med folien runt chokladen, innan det hörs bakom en stängd dörr.

-Vad ska du äta mamma?



Rätta mig om jag har fel mamma, men visst kunde vi (jag?) lukta oss till enbart föräldrars tanke på choklad när vi var i tandtapparåldern?

måndag 25 maj 2009

.kloka ord tillbaka i stugan igen

Så har jag hämtat tillbaka min aldrig sinande källa av inspiration igen. Den här gången saknade hon dock en tand. Eller saknade och saknade. Hon hade stoppat den äckliga lilla tingesten i en burk för att visa mig. Tack sa jag och snaglade bara bakom skydd av skitiga glasögon och spretiga ögonfransar.

Fakta: De som sparar sina barns mjölktänder är äckliga. Förmodligen är det samma personer som bygger Eiffeltorn av gamla snorkusar också. Äckligt säger jag. Äckligt!

Samtal mellan travar av grytor och grillpinnar som aldrig hittades:

-mamma, vem är du kär i och kommer att bli min styvpappa?

-det har jag ju sagt. Men bara för att jag är kär i honom behöver det väl inte betyda att vi blir ihop.

-nej, men man måste vara försiktig med sig kropp.

-???

-ja, för skinnet är ju runt kroppen och skyddar. Och hjärtat kan gå sönder. Nånting, nånting. Och då måste man... nånting, nånting...liksom...öh....

-nu tappade du bort dig, eller hur?

-ja!


.det som händer när det gör ont

Funderar på det där som händer när det gör ont...

När munnen vill skrika bort den tyngd som inte syns, men som fyller en hel kropp. Hur smärtan, som klamrat sig fast i strupen, rinner över och bosätter sig i ögon som nyss tömts på tårar.

När vackra vita ord av dun smeker hud knottrig och hur vinden sedan plockar upp orden och bär dem utom räckhåll. Hur smärtan, som som låst hjärtat mitt i ett slag, förvandlar magen illamående.

När djupa ögon blinkar bort den frätande syra som försöker släcka kärleken bakom blicken. Hur smärtan, som balanseras av två, tillslut lurar munnar att le.


söndag 24 maj 2009

.sjuklig passivitet en bra dag

På schemat idag fanns ingenting. Alltså fanns oändliga möjligheter att göra allting.

  • Hittills har jag plockat upp de smulor från köksgolvet som var så stora att de fastnade under barfota fötter (damsugaren står lat och slö kvar i städskåpet).
  • Somnat på betonggolvet på balkongen (med aristokrathållning som varaktig effekt).
  • Micrat en portion fiberberikad havregrynsgröt (klart på två minuter, tre om man räknar tiden det tar att äta den också).

Jag är stum av beundran över min arbetsvilliga kropp och företagssamma hjärna.

lördag 23 maj 2009

.förstklassig igenkänningshumor

.om att ha den gudomliga turen på sin sida!

När man gör något tillräckligt ofta så upptäcker man ganska snart att även andra har exakt samma rutiner. Vi som handlar yoghurt på söndageftermiddagar. Vi som jobbar sent på en måndag. Vi som glömmer att barn behöver vantar när det är kallt ute.

Samma gäller med logdans. De som dansar ofta har en himla massa bekantingar på plats. Jag dansar inte ofta så jag är förpassad till att lita till den gudomliga slumpen. Slumpen som säger att jag bjuder upp någon som kan dansa, eller någon som kan gnugga sitt underliv mot mitt ben.

I går kväll bjöd jag upp en man som såg så glad ut att jag genast blev tveksam till om det jag sa lät som "hej du man som dryper av sexighet, vill du ligga med mig?" Han berättade ganska omedelbart att han behövde någonstans att bo. Jag rabblade annonser från Hemnet. Han skröt om sitt ansvarsfulla jobb. Jag spelade ovetande. Han sa att han inte skulle besvära mig med jobbiga detaljer om sitt liv. Jag sa tack så mycket. Han berättade ändå, eftersom vi tydligen kom från samma stad och då förtjänade jag att veta. Jag sa inte mycket mer.



fredag 22 maj 2009

.en död dag på jobbet!

Att offentligt håna kollegor visade sig vara ett ovanligt dumt drag. För här sitter jag nu helt ensam i ekande kontorslokaler. Alla andra har flytt fältet av anledningar jag bara kan gissa mig till.

Big Brother goes Härnösand. Fast utan skvallerpress som skriver om mina matvanor och utan alla pengar.

Men nu måste jag skynda mig om jag ska hinna lägga häftstift på kollegornas stolar, gömma mobiltelefonladdarna, byta plats på ett par hårddiskar och fylla kaffemaskinen med koffeinfritt kaffe innan det är dags för lunch.

Puss och kram!


onsdag 20 maj 2009

.smashläge

"Själv svimmande jag under förlossningen"

Ungefär samtidigt som jag och den andra humorletaren till kollega uppfattar ordens innebörd så inser även han som formulerade meningen vidden av det han sagt. Han hinner tänka "helvetes, djävla skit" innan vi lägger spydiga blickar på hans axlar och staplar det ena skämtet efter det andra på hög. Smash!

En annan råkade i en bisats nämna att hans mamma bytte gardiner åt honom. Smash! Bisatsen fick en rätt framträdande roll resten av lunchen.

Det är skönt när man inte behöver anstränga sig för att få perfekta smashlägen!

tisdag 19 maj 2009

.bara en lite smakbit!

Jag hade köpt en sån där förädiskt god chokladkaka. Mörk choklad med havssalt. Bittert, sött och salt i en fullständigt ljuvlig smakexplosion. Redan utanför affären bröt jag den första biten. En ren orgasm för smaklökarna.

Sedan bestämde jag, med självbehärskning som stolt fanbärare, att det fick vara nog. Måtta med allt och krusade örngottsband!

Men det visade sig att min självbehärskning bara var en trigger. Chokladen satt där nu på bänken, mörk och härlig, och blinkade förföriskt till mig. Nåja, att lukta lite skadar väl inte tänkte jag och lutade mig framåt. Nästa gång jag passerade doftade den läckra kakan ännu ljuvligare och jag dröjde mig kvar i dess närhet förbjudet länge.

Det var först när min tunga hade omfamnat läckerbiten som jag upptäckte mitt övertramp. Men då fanns det inte längre någon återvändo. Det förädiskt goda slukades av mig under en flämtning.




.rätt in i...ja, vaddå?!

Kom lite sent ut till fikat. Lagom sent för att kliva rätt in i denna mening:

"Man måste trycka på dem lagom hårt så att de fortfarande tycker att det är roligt"

Det var P som sa det. Minns ni honom? Det var han som åkte till Italien för att lära sig gänga.

Kan någon av er gissa vad det var han pratade om?



.spegel, spegel på väggen där

Lite nu och då fastnar jag framför min egen spegelbild. Då letade jag efter fel. Nu studerar jag och konstaterar. För grejen är den att min bild av mig själv inte alls stämmer överens med andras bild av mig. Faktum är att inte ens spegeln och jag är överens. Så på senare tid har jag börjat att låna andras ögon när jag tittar på mig och tro det eller ej, jag hittade faktiskt ett par snygga bröst igår (tips: det gäller att låna rätt par ögon här).

Men sen var det ju det där med att konstatera fakta....

Jag konstaterar att mungiporna pekar neråt. Som om jag är sur. Naturlagarna och generna kan det där med ironi, för jag är verkligen väldigt sällan sur. Här skrattas det ofta...med min sura mun då förståss. På tal om naturlagar så vet man ju vad som händer med åren. Allt vandrar neråt. Så om ni springer på mig om några år så är det nog bäst att ni håller i minnet att jag inte är sur, utan bara har en släng av gravitation i mig.

Ikväll ska jag låna en systerdotters ögon så att jag får känna mig som en superhjälte. En superhjälte som kan överlista gravitationen (med botox som superhjältens kryptonit).



måndag 18 maj 2009

.trögfattades förening



Oj, så högt jag skrattade.....tills jag kom till slutet och den minsta gemensamma nämnaren avslöjades. Så djävla kul var det faktiskt inte. Inte alls. Bara dumt. Jättetråkigt. Dötrist.

.en enkät för makalösa föräldrar!

Är du ensamförälder? Var med och svara på Makalösa Föräldrars enkät.

De vill undersöka hur villkoren och förutsättningarna för umgängesföräldern ser ut och samtidigt försöka ringa in vilka typer av samarbetsproblem kring barnen som är vanligast hos boföräldrar respektive umgängesföräldrar.

Jag är inte konstig för att jag är separerad. Så jag gillar alla som jobbar hårt för att bevisa det. Hatten av för Makalösa som inte tycker att kärnfamiljen är facit för allt.

söndag 17 maj 2009

.I wish it would rain

lördag 16 maj 2009

.ooa hela natten?

För er som missade/missar eurovison så kommer här en sammafattning...
  • Det är väldigt många som skriksjunger (men bara en som sjunger när hon skriker).

  • Är man snygg behöver man inte kunna sjunga (och klädkontot är lika litet som självinsikten).

  • Feta kvinnor som sjunger ballader kommer alltid ifrån Malta (och kläderna har fladdrande vingar).

  • Kändisbesök på scenen kan inte rädda usla framföranden (men med lite tur kan de verka avskräckande).

  • Ryssar kan inte prata engelska.

torsdag 14 maj 2009

.två sanningar om dagisfröknar

Ja, dagisfröknar är precis lika trevliga och irriterande optimistiska på fritiden också ("irriterande" la jag till för att jag inte kan begripa hur klasar med andras snoriga ungar inte dammsuger upp all deras energi, när mitt eget ljuvliga barn suger musten ur mig på en kvart)!

Ja, barn kan lukta sig till, och älska, en dagisfröken på mils avstånd (femåring och sexåring på 40-års kalas erbjuder sig att massera dagisfrökens axlar, så där sitter hon och njuter av undersköna små mjuka händer medan föräldrar dumt tittar på)!


.kontorets tunna väggar

Lövtunna väggar i kontorsbyggnaden gör att man måste reglera ljudvolymen utifrån hur man vill bli uppfattad. Jag skruvar tex upp volymen på radion när jag pruttar, höjer rösten när jag säger nåt smart och skrattar bullrande, lagom ofta för att alla ska förstå vilken helskön typ jag är.

Nu gissar jag att kollega i rummet intill vill att jag ska tycka nåt.

Det pratas nämligen med frustrationshög röst därinne.


Man kanske skulle riva av ett skratt så att alla förstår vilken helskön typ jag är?

onsdag 13 maj 2009

.i lurarna på en luring

Min Mp3 har aldrig riktigt återhämtat sig efter senaste marineringen av gymsvett som jag utsatte den för. Den startar bara när den vill, vilket är lika ofta som jag krusar örngottsbanden ungefär.


Nåja, man tager vad man haver tänkte jag och knappade mig fram till radion i mobilen istället. Så när andra tjurrusar uppför branta backar till "Eye of the Tiger" så tvingar jag mina mjölksyretunga ben framåt under diskussioner om varför det egentligen heter "bakom flötet" och hur ofta ordet "folkhemmet" använts sedan -65.



På nästa runda ska jag passa på att lära mig spanska.

tisdag 12 maj 2009

.en femåring med livsfarliga verktyg

Vad har jag gjort? Ialla de godaste avsikterna och med de naivaste tankarna så har jag skapat ett monster. Hon fyller sex år till hösten och har redan knivskarpa argument i sin verktygslåda. Diskussionen vid middagsbordet fick mig att tappa fattningen många gånger.

Hon radade upp verktygen framför mig.

Vädjan. Hot. Löften.

Blinkande tårdränkta ögon. Mjuka armar runt hals. Plutande darrande läppar.

Påförande av skuld. Undanhållande av information. Dubbel bestraffning.

Slag. Skrik. Stamp.

En timme senare sjunker hon äntligen ner i köksstolen och tar själv för sig pannkakan. Medan energin rinner ner i den viljestarka späda kropp pratar vi om vad som hände. Hon erkänner att hon inte vågar säga ordet förlåt, och att det är ett problem. Men hon kan inte svara på varför ordet fastnar.

Så vi börjar i en annan ände.

Hon berättar att hon mitt i all ilska hade önskat att hon ville rymma från mig och åka till sin pappa (här gör jag det fatala misstaget att inte lyckas kväva mitt skratt…hon blir naturligtvis vansinnig och springer in på rummet...man får faktsikt inte skratta åt någon som är ledsen ropar hon ut i köket.jag får krypa till korset och ödmjukt be om ursäkt) Och hon resonerar kring hur man måste ta kontroll över kroppen och bestämma att man inte skulle vara så väldigt arg (en logisk fortsättning från diskussionen igår som handlade om att kroppen gjorde det man ville typ; hoppa, äta, sova och leka). Vi pratar om var man då ska stoppa allt sin ilska och bestämmer gemensamt att studsmattan är ett bra ställe att hoppa av sig på (för då kunde man ju passa på att öva på volter och det får mig alltid på gott humör sa hon).

Här någonstans kryper hon upp i mitt knä och berättar att hon nu ska försöka säga förlåt. Hon tar sats. Lutar huvudet mot min kind och viskar i örat. Förlåt.



Ps. Till råga på allt så hade fritidsfröken målat den vackraste fjärilen i ansiktet på dottern, och när barnet till sin fasa upptäckte att ansiktsmålningen försvann av tårar så vrålade hon högt, och så kom ännu mer vått som sköljde bort ännu fler färger, och då kom såklart ännu större och blötare tårar. Ds.

söndag 10 maj 2009

.att leta värme!

Pinnstolen är inte särskilt skön, men solens starka dragningskraft gör att jag sitter kvar. Värmen lirkar av mig ett lager kläder. Jag blundar och drar in det varma i mina lungor och låter ljuset ömt smeka min kind.

Den plötsligt kalla vinden får mig att öppna ögonen igen. Jag sträcker mig efter koftan och virar den hårt kring min kropp, men kylan hittar andra vägar in. Hur länge ska jag sitta kvar och vänta på nästa våg av värme? Fem minuter? En dag? Ett par veckor?

Men just som jag är på väg att ge upp fångar solen min uppmärksamhet igen och jag upptäcker att jag väldresserat vänder mitt ansikte i riktningen mot ljuset igen. Tar tacksamt emot det jag får.

Och just som jag slappnat av igen så försvinner den sköna värmen bakom ett stort svart moln.

Då ger jag upp. Stänger alla dörrar och gömmer mig bakom en mörk gardin. Solen måste komma med fler löften innan jag vågar tro att hon kommit för att stanna.

fredag 8 maj 2009

.många klippblock i min vårflod!

Jag inser att jag har en inbyggd vett och etikett när det gäller att använda cykeln som transportmedel, till skillnad från att dra runt den över stock och sten för att svetten ska rinna ner i cykelbyxor med inbyggd binda. Jag behöver nämligen inte tänka så mycket på bansträckning och placering. Turen till jobbet flyter fram lika självsäkert som en vårflod.

Men alla har inte fostrats i en studentstad, vars infrastruktur heter cykelbanor. Vissa är infödda Härnösandsbor med en lite annan fostran. Vi kan kalla den för curling. De hamnar nämligen som ett stort klippblock mitt i min vårflod. Hindrar mitt perfekta flöde liksom!

torsdag 7 maj 2009

.tio-i-två

Under min morgonpromenad hör jag nyheterna två gånger. Den andra gången är jag någonstans i mitten på den backe som brukar se till att munnen smakar blod när jag är ute och springer. Lastbilarna virvlar upp samma damm i ögonen varje morgon. Kvinnan med ansiktet som är vagt bekant, men som jag inte riktigt kan placera, möter mig med målmedveten blick. Och i baracken som ska föreställa ett kontor så tänds lamporna.

Man möter många fordon. Fordon med män i. Män som har enhandsfattning på ratten och en lutande hållning som nog ska ge intrycket av coolhet, men bara ser bajsnödigt ut.

Jag undrar.

Vad hände egentligen med tio-i-två-greppet som man nöp sig fast i så att knogarna vitnade under körskolelektionerna?


onsdag 6 maj 2009

.påminner om några grymt bra ordvitsar

tisdag 5 maj 2009

.mjuk kind och andra förlamande droger

Sömnen är långt borta när jag stäcker ut handen på den plats där blont hårsvall nyss gömde kudden. Min utsträckta hand minns hur det känns att stryka med fingertopparna över hennes perfekt rundade kind. Näsan minns hur nytvättat änglahår doftar och hur envist hårstråna kittlar. Hjärtat minns hur det värker av kärlek när glittrande ögon möter mina.

Jag tar kudden i min famn och dränker den med tårar av saknad.


Och jag funderar på när saknaden inte längre förlamar.

När hon börjar skolan?

När hon hittar ord för hur djävla jobbig hennes mamma är?

När hon lånar ut mina kläder till sina kompisar utan att fråga?

När hon kommer hem med matchande tatuering med sin dubbelt så gamla pojkvän?


måndag 4 maj 2009

.den öde sänghalvan

I nästan två timmar har hon trasslat runt bland täcken, kuddar och gosedjur utan att somna. Var tionde minut kommer önskemålet om att få flytta över till min säng, men jag hänvisar till de nya reglerna som gäller, du får bara sova i min säng när jag är där.

Så när jag äntligen svarar "nu" på frågan om när jag ska lägga mig, så flyger hon upp ur sin säng och dansar bort till min. Hon kvittrar hela vägen och kastar slängkyssar när hon passerar köket där mina trötta ögon och gäspande ansikte finns.

När jag kommer in i sovrummet har hon flyttat kudden och täcket så nära mina som det bara går. Den andra halvan av sängen har hon lämnat åt sitt öde. Ur mörkret kan jag ana de lyckliga ögonen och de mjuka armarna som bara väntar på att få slingra sig om min hals.

Hon somnar omedelbart.

lördag 2 maj 2009

.det som gömms i snö...

Dagen har tillbringats på ett närliggande (tio mil, vi pratar Norrland här) äventyrsbad. Det jag kan konstatera, förutom att alla barn springer på blöta kakelplattor oavsett hur många gånger man säger till och oavsett hur många gånger de halkar omkull och slår sig halvt fördärvade, är att tatueringar är vanligare än gråtande barn i omklädningsrum.

Och jag kunde också konstatera att ju fetare person, desto fler tatueringar. Kvinnor pryder gärna ena axelpartiet med ofarlig trollslända eller gullighetsstämplad nyckelpiga. Men i takt med att BMI-kurvan stiger uppåt så ökar både antalet tatueringar OCH farlighetsgraden på dem. På dessa kvinnor kan man se en panter som biter tag i vaden eller en spindel som klättrar på ett bröst. Riktigt feta kvinnor har en döskalle på överarmen.

Män börjar farlighetsskalan med en döskalle. Dessa tatueringar pryder de bleka och benrangliga männen. De med hårtäckta ölmagar har även kastat på en tribal i ring runt dallrig biceps. Kaxigt värre! Vill mannen sätta sin fot ännu hårdare i backen så kommer örnen fram. Den ska segelflyga över HELA ryggtavlan.

Tänk så mycket dåligt självförtroende lite kläder kan dölja!